Kategoriarkiv: Varia

Litterär patience

Publicerad den av
Svara

Så skönt! Nu behöver jag inte ha dåligt samvete för alltför idogt läggande av patiencer. Självaste Gunnar Ekelöf var en hängivare patience-spelare. Det har jag lärt mig av hans självbiografi som nyligen kommit i pocket. (Ska sanningen fram står detta redan på sidan 9 i boken och längre än så har jag inte orkat läsa).

Dock, Gunnar Ekelöf hade en patience-bricka i knät av masonit. Själv sitter jag framför datorn. Vad heter det när man lägger patience med en riktig kortlek? Manuell patience? Och vart har alla masonitskivor tagit vägen?

Slut på djupsinnigheterna. Nu lägger jag en spindelharpa istället.

Ljuva 60-tal?

Publicerad den av
Svara

Om två veckor ska jag arrangera en 60-tals middag för några vänner. Vi är sex damer som ska träffas och tillsammans laga maten. Jag har påbörjat de mentala och teoretiska förberedelserna. De praktiska som innebär panikstädning och inköp spar jag till sista minuten. Förresten läste jag i en värdinnehandbok från 1962 att ”hinner man inte städa så kan man lägga en klick såpa på elementet så luktar det nystädat”. Bra tips.

Husmoderns köksalamanack från 1966 är full av trevliga recept. Gratinerad torskrom låter väl som en kulinarisk sensation. Jättelätt om man häller över en burk färdig champinjonsoppa och sedan gratinerar torskromskivorna (även de från konservburk naturligtvis) i 20 minuter i ugnen.

Boken ”Etikett är lätt” från 1962 föersäkrar att det numera är acceptabelt för damer att gå utan hatt samt att man tar av handsken när man hälsar på en betydligt äldre dam eller på en vördnadsvärd man – exemplifierad med  chefen eller en lärare. Män förmanas att aldrig kyssa ogift dam på hand och att aldrig ha hatt på inomhus.

Grönkål

Publicerad den av
3

Som halländska i förskingringen är det alltid viktigt att säkra att en stekpanna grönkål tronar på julbordet.  I min familj har vi även kallat själva maträtten för grönkål, även om jag vet att rätten också benämns långkål.

I år var det premiär för mig att vara med och koka grönkål. Tidigare år har jag antingen köpt färdig i butiken eller tagit emot hemlagad från mor och far. Men nu är jag full av grönt självförtroende och delar därför med mig av dessa nyvunna kunskaper:

Köp en säck grönkål. Vi gjorde en sats på 3 kilo.

Rensa bort alla grova stjälkar och skölj kålen. Lägg den i en stor gryta och späd med köttbuljong eller skinkspad (helst). Tryck ner och vänd runt bland bladen så får allt plats i grytan. Koka i minst 15 minuter (revidering 22 december 2008: minst 1 timme!)  så alla blad är mörkt gröna och känns mjuka. Låt svalna och häll av vätskan. Pressa ihop grönkålen till bollar (tennisboll) och frys  in dem.

När det är dags att tillaga så tina bollarna till hälften och hacka sedan kålen fint. Stek med rikligt med smör i en stekpanna och krydda med salt, peppar och sirap. Häll på en skvätt grädde och servera.

Som sagt: ingen jul utan grönkål

Från tempel till tempel

Publicerad den av
1

Kalmar domkyrka den tredje advent. Det är glest i kyrkbänkarna och medelåldern hög. Med undantag av några konfirmander är vi bland de yngsta . Det är medelålers par inte vana vid annars. Vi sitter på sjätte bänk och bänkarna framför oss gapar tomma. Jag tänker på en man jag mötte förra veckan och som berättade att när han var barn hade hans mamma varnat honom för ”folk som satt i de främsta kyrkbänkarna”. Det var folk med makt och inflytande och av dem väntade inget gott för fattiga.

Idag finns dessa någon annanstans än i de främsta kyrkbänkarna. Men de finns, är bara svårare att identifiera. Dagens text om Johannes Döparen är uppfordrande och tydlig. Jag undrar lite hur kyrkan predikat kring denna text under de tider man var och är lierad med den världsliga makten. Så här säger Johannes Döparen till oss ”huggormas avföda”: ”Den som har två livklädnader, han dele med sig åt den som icke har någon: och den som har matförråd han göre sammalunda.”

Egentligen gick jag främst för att höra psalmen ”Bereden väg för Herran” och känna svindeln av att släkte efter släkte suttit i bänkarna och sjungit den snart 200-år gamla psalmen. Det skänker perspektiv och distans åt våra jäktade liv.

Från domkyrkan åkte vi till ett köpcentrum. Väl chockartat, men stundande jul tvingar fram kompromisser.  Nu är vi hemkomna med några nya kassar med julklappar. Jaktlyckan var god. Dags att sätta på julmusik och dricka kaffe framför adventsljusstaken för att komma tillbaka till adventsstämning.

Borttappad

Publicerad den av
Svara

En bekant till mig skulle göra ett reportage i Värnamo för en personaltidning. Hon åkte i god tid från Kalmar och kom fram alldeles för tidigt. En plötslig impuls fick henne att parkera bilen på en gata och ta en lång morgonpromenad. Plötsligt upptäckte hon att hon var precis utanför den arbetscentral som hon skulle besöka. Glad i hågen klev hon in, blev hjärtligt mottagen och tillbringade sedan hela dagen med att följa teknikernas olika uppdrag. Vid fyra-tiden tackade hon för sig och gick ut för att ta bilen hem till Kalmar. Bilen, ja. Var stod den? Hjälpsamma tekniker skjutsade runt henne i över en timme innan hon tackade dem för allt besvär och bad dem släppa henne vid polisstationen.

Vid sju-tiden hade en polispatrull lokaliserat hennes bil och hon kunde börja köra hemåt.

Jag har skrattat mycket åt den här historien och även återberättat den ibland. Det gör jag inte längre.

Igår när jag tillbringat hela dagen på Almedalens bibliotek i Visby med lustläsning och lite studier skulle jag ta bilen och köra hem till dottern. Bilen, ja. Var stod den? Jag vandrade runt i Visbys innerstad i över en timme och letade. Försökte rekapitulera vägen jag gått, men minns bara att jag passserat ett kafé som heter Burmeisters. Lustigt nog kände ingen förbipasserande till detta kafé.

En gång i kvarten ringde dottern och gav mig glada tillrop och frågade om hon verkligen inte skulle organisera en skallgångskedja?

Till sist såg jag plötsligt bilen. Hade jag verkligen ställt den där? Och hette verkligen kafét Bredablick?

Men jag behövde i alla fall inte polishjälp…

Högläsning

Publicerad den av
Svara

I går läste min 16-åriga dotter högt ur sista (?) boken om Harry Potter för oss när vi skjutsade henne till Oskarshamn. Det var en härlig resa och när man ibland känner sina tillkortakommande som förälder brukar jag tänka på att vi har i alla fall varit duktiga på att läsa högt och förmedla läsupplevelser till våra barn. Nu när advent närmar sig tänker jag på Jostein Gaarders underbara bok ”Julmysteriet” där den lilla flickan Elisabet från Norge följer med änglar och lamm bakåt i tiden och genom Europa till Betlehem för att komma fram i det 24 kapitlet till ett litet stall… Kyrkohistoria och kulturhistoria varvas i ett spännande äventyr för både stora och små och tack vare att vi läst den varje adventsdag i ett tiotal år har vi faktiskt blivit lite mer bildade. Tyvärr har jag inga barn som bor hemma längre, men kanske maken vill lyssna?

En annan oförglömlig högläsningsbok som varade från Aoste i Norra Italien till Bremen var Michelle Magorians bok ”Plats på Scen” som handlar om den unge Ralph som i efterkrigstidens England drömmer om en teaterkarriär. Något som inte passar sig i det arbetarhem där han växer upp. Samma författares ”Godnatt Mister Tom” fick oss att sitta kvar i bilen utanför huset en lång stund för att avsluta sista kapitlet. Den tog extra tid då jag var tvungen att torka tårarna och sluta snyfta ibland.

Efter att ha läst Eva Bexells barnböcker om Morfar Prosten högt ett antal gånger vet vår familj att ”prost emeritus” betyder att man går hemma hela dagarna och är småbesvärlig. I vår familj har vi därför utvidgat begreppet emeritus till att gälla familjemedlemmar när de är lite tjuriga.

Men på min meritlista över högläsningserfarenheter står nog de fem första tegelstenstjocka Harry Potter-böckerna överst. Den sjätte läste barnen själva och den sjunde läser alltså yngsta dottern för oss.

sudoku

Publicerad den av
Svara

Är du också drabbad? För tre år sedan visste jag inte vad sudoku var. En maträtt? Så läste jag en artikel i DN och blev nyfiken och köpte en sudokubok. Nu är jag fast. Minst en, helst två svåra om dagen behöver jag lösa. Är visst inte ensam för en google-sökning ger 75 miljoner träffar.

Vem skapar vår välfärd?

Publicerad den av
1

Hur ser det ut i de samhällen i Asien där vår tids byggmaterial produceras? Hur ska man egentligen förhålla sig till produkter med osannolikt låga priser och där ursprungslandet är maskerat bakom käcka svenska namn? Är det utsugning eller en möjlighet för fattiga länder att också få del av en välståndsökning? Jag vet inte, men när jag läser reportagen från Kina tänker jag på min släkts historia. För inte så länge sedan var Sverige ett fattigt och djupt orättvist land. Nedanstående berättelse har min far Kurt nedtecknat efter farfar Georgs berättelse:

Mina morföräldrar Johanna och Gustav Hansson hade vid 1900-talets början ett torp under Stensjö gård i mellersta Halland. Jorden till torpet var rätt så bra, men att vara torpare på Stensjö var värre än allt annat på jorden. Vid gården fanns tegelbruk och stenhuggeri, sten och tegel exporterades till England och Tyskland. Ibland kom det en skuta mitt i natten och då red lagårdsfogden runt till torpen och bankade i väggarna och beordrade alla att komma ut och hjälpa till med lastningen.

De minsta barnen fick Johanna binda fast i sängarna, så de inte skulle försvinna ut. Blev skutan färdiglastad frampå morgonen, så var det inte tal om att man skulle få gå hem utan då började det vanliga arbetet. Något av barnen fick gå fram med mat åt fadern.

En dag när man höll matrast kom lafogden ut och talade om att en mördare vid namn Nordlund blivit dömd till döden. Då reste sig min morfar och sa att det var alldeles för lindrigt, han skulle varit torpare på Stensjö i stället.

 

Utflyktsmål: Karsefors

Publicerad den av
Svara

I söndags gjorde jag den sista turen med Citroenen (se 8 oktober) innan jag definitivt ställde av den inför vintern. Turen gick till Karsefors kraftstation och till gamla å-fåran av Lagan. Åk gärna vid tillfälle till samhället Ysby, öster om Laholm och följ sedan skylten mot Karsefors.

Vi är nog många i Sverige som lärt oss rabbla Hallands floder med hjälp av minnesregeln ”Laga Ni så Äta Vi ”(Lagan, Nissan, Ätran, Viskan). För oss som dessutom bodde i Halland på 60-talet ingick dessutom i ämnet Hembygdskunskap att vi skulle kunna rabbla upp flodernas vattenkraftverk. För Lagans del handlar det alltså om ”Majenfors, Bassalt, Knärde övre, Knäred nedre, Skogaby, Karsefors, Laholm”.

Men tillbaks till Karsefors kraftstation: den invigdes 1929 och var resultatet av 700 arbetares slit. En kilometer lång ny åfåra byggdes och man åstadkom en fallhöjd på hela 27 meter vilket ger turbineffekt på över 13 MW. Det gör kraftverket till Lagans i särklass största.

Idag är det dock inte tekniken som imponerar utan byggnadernas ståtlighet. Arkitekten hette Hans Thyselius och han är tydligt inspirerad av klassisism och grekiska tempelbyggnader. Runt anläggningen fanns fram till 60-talet en park som sköttes av en anställd trädgårdsmästare. Än i dag kan man skönja spåren av gångar, trappor och planteringar samt hitta exotiska buskar och träd, men snart är allt igenväxt. Parken skapades av Rudolf Abelin, mest känd som grundare av Norrvikens trädgårdar.

Till sist ett citat från tiden då södra Sverige industrialiserades:

Må allt framgent älfvens
jättekrafter mala
ymnighet och lycka
samhällsfrid och styrka!
Må dess vattenstupors brus
sjunga framtid blid och ljus.
(Redaktör Ludvig Dahnström vid invigningen den
17 september 1910 av Majenfors, Bassalt och Knäred)

Med cittran mot vinterförvaringen

Publicerad den av
Svara

Idag var det dags att låta sommarbilen få komma till vinterförvaring. Vemodigt, som alltid och kanske särskilt efter en sommar då väder och arbete gjort att turerna med 2CV:n blivit ovanligt få. Som lite tröst har jag valt att köra bilen till fars loge 25 mil bort. Resan gick igenom ett underbart vackert höstlandskap och som vanligt följde jag enbart vägar som finns inritade i vägkartan från 1960. Jag har därför idag haft nöjet att köra igenom många vackra samhällen i Sydsverige. Med start i Kalmar har jag passerat Smedby, Trekanten, Nybro, Madesjö, Örsjö, Emmaboda, Tingsryd, Urshult, Ryd, Lönsboda, Osby, Verum, Vittsjö, Skånes Fagerhult, Hishult och slutligen nått Ysby i Södra Halland.

Det här är en resa genom en förunderligt vackert landskap i höstens vackraste färger. Jag har passerat glittrande sjöar, rödmålade smålandslängor, vackra kyrkor, ängar, glesa tallskogar, bokskogar och vackra bondgårdar. Samt naturligtvis en del ödehus och nedlagda butiker och spår av gamla järnvägslinjer.

Ibland drabbades jag av vemod och tänkte på dikten Tankar, tystnad som finns i Roland Andréassons bok Rapport från resa i nedlagt land:

Vid inlandets avfolkade badplatser har jag rastat
Jag har suttit på lastbryggorna
vid alla nedlagda järnvägsstationer
och sett de upprivna spåren löpa åstad
mot sovande samhällen.
Med bortrationaliserade busslinjer
på sönderkörda landsvägar
har jag rest till de övergivna byarna,
där barnens röster legat kvar
som ekon över ogräsgröna grusplaner
vid de stängda skolhusen.

….

Men ibland kände jag stor glädje när jag passerade hus med studsmattor utanför och fullt med leksaker i trädgården och jag tänkte på hur homogent vårt land egentligen är då vi inte längre egentligen har någon stor skillnad mellan land och stad. Det handlar mer om det personliga valet. När jag arbetade med internationella kurser för ett antal år sedan var detta något som förundrade våra kursdeltagare från i stort sett alla utomeuropeiska länder: standarden och utbildningsnivån på den svenska landsbygden. Vi hade studiebesök på bondgårdar och i småindustri för att visa IT-utvecklingen på landsbygden och detta att möta en öländsk bonde som på bra engelska berättade och demonstrerade hur han var uppkopplad mot mejeriets databas imponerade stort.