I går läste min 16-åriga dotter högt ur sista (?) boken om Harry Potter för oss när vi skjutsade henne till Oskarshamn. Det var en härlig resa och när man ibland känner sina tillkortakommande som förälder brukar jag tänka på att vi har i alla fall varit duktiga på att läsa högt och förmedla läsupplevelser till våra barn. Nu när advent närmar sig tänker jag på Jostein Gaarders underbara bok ”Julmysteriet” där den lilla flickan Elisabet från Norge följer med änglar och lamm bakåt i tiden och genom Europa till Betlehem för att komma fram i det 24 kapitlet till ett litet stall… Kyrkohistoria och kulturhistoria varvas i ett spännande äventyr för både stora och små och tack vare att vi läst den varje adventsdag i ett tiotal år har vi faktiskt blivit lite mer bildade. Tyvärr har jag inga barn som bor hemma längre, men kanske maken vill lyssna?

En annan oförglömlig högläsningsbok som varade från Aoste i Norra Italien till Bremen var Michelle Magorians bok ”Plats på Scen” som handlar om den unge Ralph som i efterkrigstidens England drömmer om en teaterkarriär. Något som inte passar sig i det arbetarhem där han växer upp. Samma författares ”Godnatt Mister Tom” fick oss att sitta kvar i bilen utanför huset en lång stund för att avsluta sista kapitlet. Den tog extra tid då jag var tvungen att torka tårarna och sluta snyfta ibland.

Efter att ha läst Eva Bexells barnböcker om Morfar Prosten högt ett antal gånger vet vår familj att ”prost emeritus” betyder att man går hemma hela dagarna och är småbesvärlig. I vår familj har vi därför utvidgat begreppet emeritus till att gälla familjemedlemmar när de är lite tjuriga.

Men på min meritlista över högläsningserfarenheter står nog de fem första tegelstenstjocka Harry Potter-böckerna överst. Den sjätte läste barnen själva och den sjunde läser alltså yngsta dottern för oss.