Så var det äntligen dags. Kalmar konstmuseum stod färdigt efter sju sorger och åtta bedrövelser. Bygget har kantats av hätsk lokal debatt, överklaganden och galopperande kostnader. Men nu var det dags för landshövdingen, kommunalrådet och kulturministern att inviga museet. Vi var många förväntansfulla besökare som strömmade in i byggnaden. Intrycket? Det är härligt att bo i Kalmar. Tänk att ha ett konstmuseum värt namnet att slinka in titt som tätt. Det blir en given punkt på ”måste-listan” när det kommer besökare till stan.

I lördags kunde vi se Swetlana hegers utställning ”Smoke”. Först med egna ögon och då med ett litet besviket ”jaså”. Sedan efter att ha lyssnat på ett samtal mellan konstnärinnan och curatorn Martin Schibli med en annorlunda blick och plötsligt blev hennes collage så mycket mer givande och intressanta. Guy Ben.Ners film ”Stealing Beauty” som utspelar sig på Ikea-varuhus var en pärla redan från början.

Ute i parken står sedan Daniel Segerbergs ”raukar” av förpackningsmaterial och förvandlar för några månader parkens utseende.

Jag tycker Alvesta station är en av landets trevligaste. Här väntar jag gärna på ett tåg. Det är ett klassiskt stationshus där den övre väntsalen förvandlats till en trevlig utställningslokal och de gamla kontrosutrymmena hyrts ut till ett antikvariat. En trivsam miljö att tillbringa tiden mellan två tåg. Just nu pågår det en design och hantverksutställning i lokalerna. Det är elevarbeten från Grimslövs folkhögskola.

Räcker tiden till så finns det faktiskt möjlighet att sitta och fika inne på Pressbyrån.

<!– @page { size: 21cm 29.7cm; margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>

Helgens skogspromenader har varit sköna, men innehåller också visst vemod över bygder som håller på att somna in och dö. Werner Aspenströms dikt blir aldrig omodern:

Hundlokstånden växa stora

över tröskelns nötta sten

och i hagens vilda flora

blomma vit och blå syren.

Körsbärsbuskarna berätta

för en tvångsfritt vuxen skog

om att detta

var ett hem som dog.

Werner Aspenström

Var på en improviserad Ölandsutflykt idag och upptäckte att gruppen Åkerbo-konstnärerna på norra Öland hade öppet hus. Ann-Marie Utvik i Byxelkrok lärde oss mycket om olika grafiska tekniker. Ett härligt besök. Anna Larsson i Sandvik visade fantastiska glasalster i en sjöbod vid havet. Men det som gav mest var att få se Lennart Sjögrens plats på jorden och med egna ögon få uppleva den fantastiska miljö vi kanten av Kalmarsund som mycket av hans lyrik relaterar till. Sonen fick ett litet grafiskt blad av Eva Forsberg och konstaterade nöjt att han därmed fått sitt första verk i sin kommande konstsamling.

Vart jag mig i världen vänder

har jag Lid i mina händer.

Men om något går på tok

Tar jag fram min gamla Krok.

Skulle allting gå åt fanders

bär jag bara fram Hylanders.

För att kontrollera sen

penetrerar jag Hultén.

Somliga sagor ger tidsfördriv

och somliga dikter är stora,

men den skönaste bok jag ägt i mitt liv

var nog Krok & Almquists flora.

Där blommade markerna året runt och doftade dag och natt.

Det var annat än dagens politiska strunt

Och dötrista samhällsdebatt.

Alf Henriksson

Jag är ingen vidare botanist, men jag tycker om att botanisera. Det är en utmärkt ursäkt att få besöka vackra och spännande platser. Som t ex Nunnedalen som jag skrev om igår. Och om några veckor är det dags att besöka Arontorp för att beundra Arontorprosen (våradonis)

Sten Selander, en av Sveriges store botaniker,  skrev en gång en essä om hur hans kärlek till naturen väcktes i hans ungdom av just läsning av en flora. Han frågar sig:  ”Har jag någonsin senare älskat en bok lika mycket som jag en gång i världen älskade ’Krok och Almquist’?”.

Jag älskar fler böcker, men det är något speciellt över floror. Allt från den enkla färgfloran, Elvers: Vår Flora i färg som finns i min hylla (Till Bodil från mamma 1967 står det på försättsbladet) till Krok och Almquist Svensk Flora, 26:e upplagan. Den sistnämnda bygger på bestämningsnycklar där man tar sig fram till, förhoppningsvis, rätt art genom logiska scheman. Enkla svartvita skisser finns ibland till hjälp.

Nu är det dags att packa ner floran och vandra ut i landskapet igen.

Varje år är det samma känsla av att uppleva ett under. Man parkerar bilen längs väg 136 på södra Öland, strax nedanför Resmo. Så kliver man över en stenmur och klättrar försiktigt ner från landborgen in i ett skogs- och buskparti. När man tagit sig ner för branten finns det en smal remsa mellan landborgens brant och Mörbylångaslättens plöjda åkrar. Man är i Nunnedalen.

Blåsippor, vitsippor, gulsippor och nunneörter breder ut sig över marken. Här och var syns bladen av gullvivor och en och annan vårlök sticker upp. Det är en vårens fröjd och njutning att gå där och sedan genomföra den vanliga ritualen med hjälp av Krok och Almquists flora. Är det en hålnunneört? Då ska stödbladen vara hela och stjälken sakna fjäll. Annars är det en smånunneört.

Så ser vi en oansenlig växt vi så väl känner igen. Men vad heter den? Maken och jag går och muttrar tänkbara namn, men inget passar och tanken på att examinera sig igenom florans alla bestämningsnycklar känns inte realistisk då växten inte riktigt är utslagen. Suck, vad man glömmer fort.

Men en halvtimme senare när vi pratar om något helt annat kommer jag på det. ”Skogsbingel”! Blixtsnabbt kontrar maken med det latinska namnet: ”Mercuralis Perennis”. Skönt. Ännu sitter  de gamla kunskaperna, även om det tar tid ibland att få fram dem.

Lyssnade på ett föredrag av Ebba von Sydow ikväll. Hon föreläste på en företagarträff i Färjestaden om bloggande. Ett mycket intressant och givande föredrag om trender och drivkrafter bland gruppen av unga bloggande kvinnor. Det är den kategorin som dominerar bloggvärlden och fenomenet tycks ha kommit för att stanna. 1,4 blogg per sekund startas i världen just nu! ”På bloggen skapar man sin egen sanning” slog Ebba von Sydow fast och illustrerade med exemplet Carl Bildt som bemöter massmedial kritik med sina egna ord i sin blogg.

Kanske är det vad jag också gör? ”Skapar min egen sanning”. Eller är det snarare så att jag här får utlopp för kreativitet och skrivarglädje inom en bestämd offentlig ram? Eller är drivkraften helt enkelt att det är väldigt roligt?

http://www.veckorevyn.com/mode/ebbas-blogg/2008/04/17/ensam-pa-hotellrummet/index.xml

Citat från Namn&Nytt i DN i söndags:

”Under de 11 år kinesen Yang Jinsen haft en snigel som sällskapsdjur har han mest uppskattat deras gemensamma promenader på helgerna”.

Jag ska också skaffa mig en snigel. Verkar bättre än en vandrande pinne.

Idag gjorde jag i ordning mitt lilla grönsaksland. Med mammas goda hjälp skall det i år bli lite skörd av sådden också. Det har det varit lite si och så med under åren ska medges.  Testar i år att göra en trädgårdslasagne.  Det innebär att man varvar tidningar som alltså symboliserar lasagneplattor med ris och löv samt kompost och att man sedan toppar med planteringsjord.  Ogräsfritt utlovade en artikel av Gunnel Carlsson i Hallands Nyheter.  Vi får se…