Varje år är det samma känsla av att uppleva ett under. Man parkerar bilen längs väg 136 på södra Öland, strax nedanför Resmo. Så kliver man över en stenmur och klättrar försiktigt ner från landborgen in i ett skogs- och buskparti. När man tagit sig ner för branten finns det en smal remsa mellan landborgens brant och Mörbylångaslättens plöjda åkrar. Man är i Nunnedalen.

Blåsippor, vitsippor, gulsippor och nunneörter breder ut sig över marken. Här och var syns bladen av gullvivor och en och annan vårlök sticker upp. Det är en vårens fröjd och njutning att gå där och sedan genomföra den vanliga ritualen med hjälp av Krok och Almquists flora. Är det en hålnunneört? Då ska stödbladen vara hela och stjälken sakna fjäll. Annars är det en smånunneört.

Så ser vi en oansenlig växt vi så väl känner igen. Men vad heter den? Maken och jag går och muttrar tänkbara namn, men inget passar och tanken på att examinera sig igenom florans alla bestämningsnycklar känns inte realistisk då växten inte riktigt är utslagen. Suck, vad man glömmer fort.

Men en halvtimme senare när vi pratar om något helt annat kommer jag på det. ”Skogsbingel”! Blixtsnabbt kontrar maken med det latinska namnet: ”Mercuralis Perennis”. Skönt. Ännu sitter  de gamla kunskaperna, även om det tar tid ibland att få fram dem.