Kategoriarkiv: kultur

I väntan på spanarna

Publicerad den av
Svara
Klockan är halv tio på lördagförmiddagen. Det är dags att börja förbereda sig för en av veckans höjdpunkter: Spanarna i P1 klockan 10.03. Kaffebönorna mals, bryggaren laddas, morgontidningen viks ihop och de fina kaffekopparna kommer fram. Snart skall vi få vara delaktigat i ett härligt kvasi-inelllektuellt samtal om samtiden. En titt på P1:s hemsida (www.sr.se/P1) avslöjar dagens ämnen: Jonas Hallberg talar under rubriken ”Den letande människan”, Helena von Zweigbergk om att ”Ögonblicken blir evigheter” och Per Naroskin lär oss att ”Tankens biologi lever livet”. Det blir 45 härliga minutrar och säkert anledning till spännande samtalsämnen mellan maken och mig under lördagspromenaden i eftermiddag.
Jag minns när jag blev spanarberoende. Det var under en bilresa i januari 2003 till en skidbacke i Virserum i norra Småland. Då lyckades faktiskt hela familjen kompromissa om att just det programmet verkade vara något alla kunde stå ut med. Sedan var jag fast.
Nu blir det snabb avrundning för det är bara 4 minuter kvar. Blir du inspirerad går det att lyssna på programmen på webben också.

Vredens offer

Publicerad den av
Svara

Lördag kväll i Scengymnasiets lokaler i Visby. Förstaårseleverna spelar upp sin pjäs ”Vredens offer” där de valt scener ur fyra grekiska tragedier samt ur komedin Lysistrate. Medea, Antigone, Jason, Ismene och Oidipus och många andra av pjäsernas huvudpersoner gestaltas på scen och det är imponerande att se hur tonåringarna tar sig an de mer än 2000 år gamla texterna.

Under en sådan här kväll tvivlar man inte på kulturens kraft. Tänk att problemställningarna i det antika Grekland känns aktuella i dag och att orden fortfarande bär och tränger igenom dagens mediabrus.

Jag samlar biskopar

Publicerad den av
Svara

(Får man vara så ytlig?).

I söndags var jag i Visby domkyrka när den nye domprosten Mats Hermansson blev installerad. Det verkar vara en trevlig man med egen blogg. (www.visbydf.se/blogg) och sinne för marknadsföring. Han blev presenterad i lokaltidningarna med en åtta-sidig bilaga med kyrkan som avsändare.

Jag kan ju inte rå för mitt genetiska arv. Min farmors bästa 50-års present (1957) var det inramade fotot av sig själv som kyrkoherden i byn uppvaktade henne. Rättelse – just en sådan present vill jag inte ha själv. Däremot satt jag i domkyrkan och konstaterade nöjt att jag samlat på mig tre biskopar. Anders Wejryd, Martin Lönnebro och nu Lennart Koskinen.

Det var ett fint och välregisserat skådespel i söndags. Biskopen uppträdde med mitra och kräkla, domprosten lät sin predikan på denna Jungfru Bebådelsedagen bli en dialog med en egenhändigt målad Mariaikon. Och det som är mäktigt med kyrkobesök är att mitt i de ytliga tankarna om hur många biskopar jag sett och lyssnat på så öppnar sig stunder av en känsla av helighet och andäktig känsla av att delta i sammanhang och riter som människor över hela världen ägnat sig åt i över 2000 år Kanske finns det något som är större än vi själva och bäst beskrivs känslan med Tranströmers ord:

Inom dig öppnar sig valv efter valv oändligt. //Du blir aldrig färdig och det är som det skall.

(Romanska bågar ur För levande och döda 1989)

Jag tänder ett ljus för min pappa

Publicerad den av
Svara

Du tittar så vänligt på mig från fotot på spiselkransen när jag tänder ljuset framför dig. Jag dukar bordet för lördagssupén och ser dig hela tiden. Jag tänker att du skulle inte gillat blinier med löjrom och lök. Tårarna rinner medan jag bär fram serveringsfaten och jag tröstar mig med Jaques Werups dikt:

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.

(Envoi ur ”48 dikter från Österlen”, 1980)

Grattis Ruffa Alving

Publicerad den av
1

I sommarstugan har jag de flesta av Barbro Alvings kåserisamlingar. De flesta är inköpta för några kronor på antikvariat och loppmarknader, men alla är omlästa otaliga gånger.

Visserligen har jag läst brevsamlingarna och dagböckerna som Birgit Petri och dottern Ruffa Alving gett ut samt en hel del av hennes reportage, men jag får erkänna att min bild av Bang mest är präglad av det flitiga läsandet av kåserierna.

Trots all klämkäckhet som hör till kåseriets form anar man att livet inte var helt okomplicerat och naturligtvis undrade man, ett skyddat medelklassbarn i kärnfamilj, hur det var att växa upp med två mammor, frånvarande pappa och med en biologisk mamma som gav sig iväg på uppdrag till krigsskådeplatser månadsvis.

Idag fick min nyfikenhet sitt lystmäte då DN på Familjesidan publicerade en intervju med dottern Ruffa som i dagarna fyller 70 år.

Hon valde journalistyrket precis som mamma, men ”det dröjde till efter trettio innan skrivkrampen släppte och jag insåg att jag duger som journalist även om jag inte kunde bli lika bra som mamma” berättar hon.

Även hennes barn är ju bekanta från mormor Bangs kåserier, men åren har ju gått och de små förskolebarnen tycks nu ha egna barn.

Tack Ruffa för att du bjöd på glimtar av ditt liv och grattis på födelsedagen.

Fågelskådning från kökssoffan

Publicerad den av
Svara

I morse när jag tittade ut från mammas köksfönster och såg fågellivet runt hennes talgbollar och fröautomat kom jag ihåg ett radioprogram jag hörde på väg till jobbet i veckan. Det var en entusiastisk kvinnlig ornitolog i Lund som berättade att hon varje år började om med att notera alla fågelarter hon såg. Redan nu i början på februari hade hon 186 arter på listan. Förmodligen långt mer än vad jag sett under hela mitt liv, trots att jag levt 29 år ihop med en biolog.

Men nu blev jag sugen. Ett årsprojekt kändes överkomligt och ger en möjlighet att stryka ett streck över alla tidigare misslyckade försök att samla ”kryss” i fågellistor.

Att börja från kökssoffan är behagligt jämfört med alternativet att stå ute i snålblåsten och jag tänker på vad den begåvade och allför tidigt bortgångne lundadocenten Hans-Uno Bengtsson skrev i sin bok ”Fågelskådning från fåtöljen”(Ellerströms 2006):

Jag har förmodligen alltid främst företagit mitt fågelskådande från fåtöljen. Visserligen har jag haft ett antal fantastiska fågelupplevelser ute i det fria,……. men det är otvivelaktigt symptomatiskt att enda gången jag använt min behändiga 8 x 20B för fågelskådning var det för att ur länstolens djup betrakta ett par av bröderna von Wrights fågelplanscher som hängde i andra änden av rummet.”

Första krysset i Sveriges Ornitologiska förenings artlista (www.naturbokhandeln.se) blev en talgoxe tätt följd av en fasanfamilj som kom gående över gårdsplanen. Sedan flög en korp och en glada över ägorna och så kom…..9 fåglar är ju i alla fall en god början.

Jag älskar Yngve Frej

Publicerad den av
1

Mitt exemplar av Stig Claessons underbara roman ”Vem älskar Yngve Frej” är en pocketbok från 1973. Det är samma år som romanen filmatiserades. För några veckor sedan gick filmen i repris och det blev en chock att se om den. De gamla gubbarna jag minns var ju i min ålder. Allan Edwall var 49 år när filmen spelades in. Kaffekopparna som väl skulle symbolisera gammaldags och töntigt är precis den servis som jag ärvde i höstas och nu tycker är fina.

För att inte tala om det centrala avsnittet i såväl filmen som boken när sommargästerna till allas förvåning köper de gamla opraktiska trasmattorna nu när det finns praktiska plastmattor.  Nu har ju plastmattor kommit på modet igen och är snyggt formgivna av unga designers.

Elna, Gustavsson, Eriksson och Öhman i avfolkningsbyn har plötsligt blivit moderna -åtminstone 2008. Sedan får de väl åter ”gå här som fornminnen” som Elna säger i denna långsamma, välformulerade berättelse om hur gamlingarna kallar ruinerna efter gamle skomakare Frej för ett fornminne och därmed får semestrande stadsbor som besökare till den lilla byn.

Jag får erkänna att jag somnade mitt i den långsamma filmatiseringen, men bokens 163 sidor tar jag mig njutningsfullt igenom och gläds åt Stig Claessons fina språk.

Litterär födelsedag

Publicerad den av
Svara

Idag är det James Joyces födelsedag. Han föddes på Irland den 2 februari 1882 och dessutom gavs hans livsverk Odysseus ut efter många års kamp just den 2 februari. Året var då 1922.

Varför ska man uppmärksamma just James Joyce födelsedag? För mig är det en god ursäkt att bjuda över några vänner i kväll på bl a den pubmat som James Joyce huvudperson Leopold Bloom åt på Davy Byrnes pub i boken på sidan 179 (Alba 1991): sandwich med olivolja, gorgonzola, sallad och rödvin.

Sedan ger dagen en påminnelse om den läsglädje som ligger i att ägna sig åt romaner som ligger på gränsen av ens förmåga och som leder till en hel värld av läsupplevelser kring boken och författaren.

Brenda Maddox har skrivit en mycket trevlig biografi över James hustru Nora (”Nora”, Legendas förlag 1989) och Olof Lagercrantz handbok ”Om James Joyces Odysseus” (W&W 1985) är alltid värd en omläsning. Men just på födelsedagen ska jag ägna mig åt några nedslag i Odysseus samt naturligtvis ta hand om gästerna.

Varje människa är ett skåp

Publicerad den av
Svara

Mina studier av 60-talet ledde mig till en härlig omläsning av Lena Larssons memoarbok ”Varje människa är ett skåp”. För yngre läsare kan jag berätta att LenaLarsson var en mycket färgstark inredningsarkitekt (även bokstavligen för på ålderns höst färgade hon sitt hår morotsrött) som under flera decennier stred för en funktionell boendemiljö. Hennes memoarer utstrålar så mycket livsglädje, klokskap och yrkesstolthet att man blir lycklig av att läsa den. Och vilka bilder och teckningar! Hittar du den på bibliotek eller antikvariat så missa inte tillfället att läsa den.

Mer om Lena Larsson finns bl a på http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Lena_Larsson_%28inredningsarkitekt%29&oldid=5521435

Asige skola på 30-talet

Publicerad den av
1

Så här berättar min pappa, Kurt Karlsson, om sin skoltid i Asige skola i Halland på 30-talet:

Skoltiden varade i sex år. I en B-skola var vi 40 elever fördelade på fyra klasser. Jag klarade mig hyggligt i skolan men mitt största problem eller rättare sagt lärarinnans problem var att jag var vänsterhänt. Det fick man inte vara på den tiden.

Denna lärarinna var född och uppväxt i byn och hon hade ett mycket stort intresse för sin hembygd. Denna kunskap om bygden var kanske det bästa man fick med sig ut i livet och mitt intresse för hembygden och hembygdsfrågor är fortfarande stort.

Vid min skolavslutning höll skolstyrelsens ordförande, vår kyrkoherde, ett långt tal om hur viktigt det är att alltid gå den smala vägen och vad man hamnar om man kommer in på den breda vägen. Det här kommer jag inte ihåg så mycket av. Däremot höll byns handlare också ett tal till oss, och denne som själv endast gått i sex-årig skola, sa några tänkvärda ord till oss som jag fortfarande kommer väl ihåg. Han sa bl.a. att det inte räcker med dessa skolår utan man måste skaffa sig kunskaper under hela livet. Det finns alltid något nytt och intressant att lära sig. Han talade om nyttan och glädjen av att deltaga i studiecirklar och att studier på korrespondens var ett bra alternativ för landsbygdens ungdomar.

Studier av olika slag blev också ett av fritidsintressena under de närmaste åren även om arbetet hemma och på gårdarna runt omkring upptog den mesta tiden. Från 14 års ålder och tills jag var 18 år så var jag dräng på ett par gårdar. En i Heberg och på en gård i Guntorp Asige.

Fler av pappas barndomsminne finns publicerat i mina bloggar tidigare i veckan.