Mitt exemplar av Stig Claessons underbara roman ”Vem älskar Yngve Frej” är en pocketbok från 1973. Det är samma år som romanen filmatiserades. För några veckor sedan gick filmen i repris och det blev en chock att se om den. De gamla gubbarna jag minns var ju i min ålder. Allan Edwall var 49 år när filmen spelades in. Kaffekopparna som väl skulle symbolisera gammaldags och töntigt är precis den servis som jag ärvde i höstas och nu tycker är fina.

För att inte tala om det centrala avsnittet i såväl filmen som boken när sommargästerna till allas förvåning köper de gamla opraktiska trasmattorna nu när det finns praktiska plastmattor.  Nu har ju plastmattor kommit på modet igen och är snyggt formgivna av unga designers.

Elna, Gustavsson, Eriksson och Öhman i avfolkningsbyn har plötsligt blivit moderna -åtminstone 2008. Sedan får de väl åter ”gå här som fornminnen” som Elna säger i denna långsamma, välformulerade berättelse om hur gamlingarna kallar ruinerna efter gamle skomakare Frej för ett fornminne och därmed får semestrande stadsbor som besökare till den lilla byn.

Jag får erkänna att jag somnade mitt i den långsamma filmatiseringen, men bokens 163 sidor tar jag mig njutningsfullt igenom och gläds åt Stig Claessons fina språk.