-”Åh körs, ä han schevahent också den schatten!” (svensk översättning från halländska: ”kära nån, är han dessutom vänsterhänt den stackars kraken!). Inte nog att min pappa som barn var sjuklig och klen, han var dessutom vänsterhänt vilket fick en besökande granne att utropa ovanstående uppmuntrande ord.

Den 20 januari publicerade jag ett utdrag ur min pappas skildring av sin skolgång på 30-talet. Där berättade han bland annat så här:

Jag klarade mig hyggligt i skolan men mitt största problem eller rättare sagt lärarinnans problem var att jag var vänsterhänt. Det fick man inte vara på den tiden.

Det är en fin omskrivning av verkligheten för pappa har berättat om hur han på sin första skoldag fick gå fram till tavlan för att visa att han kunde skriva sitt namn. Stolt textade han Kurt med kritan och blev utskrattad. Han skrev ju med vänster hand! Det fick han sedan nogsamt undvika de följande sex åren för att undvika skäll och hånskratt.

Jag har min pappa att tacka för att jag stolt kan meddela att såväl jag som min son ärvt denna fina egenskap. Visst skapar den problem ibland när handen släpar i bläck som inte riktigt torkat eller då saxen är slipad för högerhänta, men på det hela taget är det lite exotiskt.

Själv har jag egentligen bara haft problem med vänsterhänthet två gånger i mitt liv. Först i fjärde klass 1969 då min mycket gammaldags lärare krävde att vi skulle använda riktig bläckpenna på lektionerna i välskrivning. Det blev inte speciellt snyggt. Sedan på slutet av 80-talet när jag arbetade en del i mellanöstern och där man absolut inte fick använda den ”fula handen”. Det gällde att inte räcka över ett kontrakt med vänster hand. Då var den affären körd. Soppa var också trixigt att äta..

Men som sagt: annars är det trevligt att tillhöra de vänsterhäntas skara.