Sitter och förbereder min morgonsamling för studenterna. Tänkte avrunda all information inför höstlovet med att läsa en höstdikt. Visade sig vara lättare sagt än gjort. Håller mina morgonsamlingar på engelska då vi har en grupp gäststuderande från Japan, Korea och Kanada och behöver en dikt som antingen är på engelska eller finns med engelsk översättning. Bläddrar i alla mina antologier i bokhyllan och surfar på nätet, men hamnar bara i vemod, förgängelse och död. Knappast vare sig upplyftande eller aktuellt för 25-åriga blivande konsthantverkare och trädgårdsmästare.Finns det verkligen inget hoppfullt och glatt kring hösten? Inte i poesin vad jag kan hitta.

Bestämmer mig för att berätta om ursprunget till höstlovet istället. Hur man redan vid svenska folkskolans införande 1842 hade ledigt 1-2 veckor under hösten så att barnen skulle kunna hjälpa till med potatisskörden och andra sysslor på gårdarna. Här i Vickleby var säkert höstlovet under 1900-talet till för att få billig arbetskraft till sockerbetsskörden. Möjligen ett intressant perspektiv. Får sova på saken.

Läser i alla fall en höstdikt högt för mig själv:

Jag dödar långsamt ett äpple i munnen.

Högt upp lossnar ett löv

och drar de undre med sig.

Var det inte något mer vi ville

än vara hyfsade fruktodlare

i ett hyfsat land

med rätt att rösta, rätt att låta bli?

(Werner Aspenström:  Efter en frostnatt i  samlingen Inre 1969)