(Får man vara så ytlig?).

I söndags var jag i Visby domkyrka när den nye domprosten Mats Hermansson blev installerad. Det verkar vara en trevlig man med egen blogg. (www.visbydf.se/blogg) och sinne för marknadsföring. Han blev presenterad i lokaltidningarna med en åtta-sidig bilaga med kyrkan som avsändare.

Jag kan ju inte rå för mitt genetiska arv. Min farmors bästa 50-års present (1957) var det inramade fotot av sig själv som kyrkoherden i byn uppvaktade henne. Rättelse – just en sådan present vill jag inte ha själv. Däremot satt jag i domkyrkan och konstaterade nöjt att jag samlat på mig tre biskopar. Anders Wejryd, Martin Lönnebro och nu Lennart Koskinen.

Det var ett fint och välregisserat skådespel i söndags. Biskopen uppträdde med mitra och kräkla, domprosten lät sin predikan på denna Jungfru Bebådelsedagen bli en dialog med en egenhändigt målad Mariaikon. Och det som är mäktigt med kyrkobesök är att mitt i de ytliga tankarna om hur många biskopar jag sett och lyssnat på så öppnar sig stunder av en känsla av helighet och andäktig känsla av att delta i sammanhang och riter som människor över hela världen ägnat sig åt i över 2000 år Kanske finns det något som är större än vi själva och bäst beskrivs känslan med Tranströmers ord:

Inom dig öppnar sig valv efter valv oändligt. //Du blir aldrig färdig och det är som det skall.

(Romanska bågar ur För levande och döda 1989)