Färre, inte mindre

Jag bjöd på gårdagens skratt när jag råkade säga att det blev mindre och mindre människor på en utställning jag varit på. Men jag var inte Gulliver på resa utan naturligtvis blev besökarna färre och färre.

På tal om utställningar hade jag en fin konstupplevelse förra veckan när jag såg Nina Roos målningar på galleri Arnstedt & Kullgren i Östra Karup. Ska inte försöka mig på att recensera själv utan hänvisar till Hallandsposten istället.

Målningarna var fantastiska och lätta att ta in även för en glad amatör. Dock krävdes mer omfattande kunskaper i svenska språket än vad jag har för att avkoda utställningskatalogen. Inte visste jag att ”konnotationer” betyder innebörd och att en ”protagonist” är huvudpersonen i en pjäs eller film. Men nu vet jag.

Rössmåla mitt i Europa

Det var en underbar lördag i juli. vi var på väg till en festival på Tyrolens festplats utanför Alvesta. Missa inte ett besök på den festplatsen vid något tillfälle! På Tyrolens hemsida finns höstens program och fantastiska bilder på festplatsen. Efter att ha sett dem är det svårt att motstå ett besök i verkligheten.

Nåväl, vi körde med lillcittran på vackra vägar dit längs sjön Åsnen. Det enda som saknades var ett fik för kaffeabstinensen började köra sig kännbar. Vi skojade om att det säkert fanns ett kafé bakom nästa krök. Och plötsligt fanns det! Mitt i den lilla byn Rössmåla stod det en skylt utanför den gamla skolan där man gjorde reklam för utställningen ”Rössmåla mitt i Euriopa” samt för sin servering av kaffe och hemgjord ostkaka. Tack alla hembygdsföreningar för att ni räddar stackars bilister som har vett att undvika nya vägar.

Vi log åt utställningstiteln och tyckte den var kanske lite förmäten, men efter två koppar kaffe när hjärncellerna vaknade tänkte vi att den var inte så dum. Aldrig har väl byn Rösssmåla i Tingsryds kommun i Södra Småland varit mer mitt i Europa än nu. Fram till 1900-talet bestod byn bara av några bondgårdar. Sedan växte den till sig som ett stationssamhälle på sträckan Norraryd-Kvarnamåla och hade sin storhetstid med järnväg, handel, hantverkare fram till mitten på 40-talet då landsvägstransporterna slog ut järnvägen och de viktiga länsvägarna inte passerade byn utan gick en mil öster-  och söderut.

1965 lades persontrafiken ner och 1971 försvann godstrafiken och året efter revs rälsen upp. Men idag har byn och bygden fått nytt liv tack vare alla Européer som väljer att tillbringa sin semester och till och med flytta hit som pensionärer här. Plötsligt kommer åtminstone nordeuropa nära med alla tyskar, holländare och danskar som ger liv åt bygden och hindrar husen från att förfalla.

Själva utställningen levde inte riktigt upp till titeln, då den mest fokuserade på ”hur det var i Rössmåa förr” och vilka som var vilka på skolkorten på 50-talet, men något annat år kanske de nya bymedlemmarna får sätta sin prägel på utställning. Vi kommer gärna igen för ostkakan var jättegod.

Visa din bokhylla

DN skriver idag om att sajten Bookrabbit uppmanar sina besökare att ta en bild på sin bokhylla och publicera den på Bookrabbits sajt. Där finns nu 900 bokhyllor att titta på. Jag tittar runt på mina bokhyllor med kritiska ögon och undrar om jag skulle våga visa dem utan besök av en bokhyllestylist. Jag vill inte gärna avslöja för omvärlden att jag har en hel hylla med Bigglesböcker och en hylla med Maria Langdeckare. För att inte tala om mina tidskriftsamlare med Fantomen och Asterix. Men kanske kan fotot tas så att tre årgångar Lyrikvännen syns strax under hyllan med Olof Lagercrantz samtliga böcker?

Men tänk om publiceringen av bokhyllor är en variant av nätdating?  Då kan jag strunta i det hela. Mina bokhyllor har precis som jag redan hittat en partner. Biggles samsas med floror och fågelböcker, Kapten Hornblower och Peter Englunds samtliga tegelstensdokumentärer. Såväl mina bokhyllor som jag själv trivs väldigt bra med detta. Det blir inget offentliggörande av de schizofrena hyllorna. Men det är kul att titta på andras hyllor.

Pandoras Ask

Bra litteratur är som Pandoras Ask. Öppnar dörrar till nya världar och ger tillfälle till nya spännande kunskaper. Jag har precis läst ut dokumentärromanen ”Kärleken till Frank” av Nancy Horan. Den handlar om hur Mamah Cheney och arkitekten Frank Lloyd Wright träffas i Chicago 1903 och inleder ett förhållande. Bägge är gifta och har barn och förhållandet blir en skandal där de förföljs av pressen, nekas till skilsmässor och Mamah får avstå sina barn. Det är en plågsam skildring av det höga priset som främst Mamah tvingas betala för att hon, som hon själv uttrycker det: ”Jag har stått vid sidan av livet och sett det flyta förbi. Jag vill simma i floden. Jag vill känna strömmarna.

Såväl i roman som i verkligheten möter Mamah Cheney Ellen Key, besöker hennes hem Strand vid Vättern och blir Keys amerikanska översättare. Där öppnades min första ask: ska till biblioteket i morgon och låna böcker om Ellen Key för att friska upp mitt diffusa minne av hennes gärning. Måste deesutom leta reda på en artikel som forskaren Lena Johanesson skrivit om vänskapen och brevväxlingen mellan Key och Cheney. Nästa ask blev nyfikenheten på arkitekten. Har skrivit mail till min amerikanske syssling med rötter i Chicago för att höra hur känd Lloyd Wright är idag. Upptäckte på Wikipedia att jag faktiskt sett och besökt en byggnad han ritat: Guggenheimmuseet i New York.

Sista asken hittills var riktigt kul. Mina tonårsfavoriter Simon and Garfunkel har skrivit en hyllningslåt till arkitekten: ”So long Frank Lloyd Wright”. Lyssna gärna på den på den här länken från Youtube för där får ni samtidigt njuta av en bildkavalkad över en del av hans verk.

Till sist ett citat av Frank Lloyd Wright: ”Love of an idea is the love of God”

Ständigt dessa deckare

Missförså mig inte. Jag älskar deckare och har så gjort sedan tonåren då jag slukade Maria Lang och Stieg Trenter. Nu blir det Donna Leon, P D James, Elisabeth George, Reginald Hill och… Men ibland känner man sig övermätt efter för många deckare och längtar efter något annat. Var tog romanerna vägen?

Idag hörde jag på lokalradion en trevlig svensklärare som berättade att hon läste minst fem böcker i veckan och hade som mission att sprida läsandets glädje bland sina elever. I sommar skulle hon tipsa oss radiolyssnare om bra böcker. Full av förväntan lyssnade jag på vad hon skulle rekommendera. Camilla Läckbergs senaste! Med all respekt för den svenska deckardrottningen så kände att den boken kunde jag kommit på själv. Deckare finns i varenda livsmedelsaffär och kiosk till priset av några tjugor. Var finns böckerna som får en att känna sig som om man ätit på en bättre restaurang och inte på MacDonalds om liknelsen tillåts?

Får en ingenjör i all anspråkslöshet föreslå att deckarna i sommar varvas med mer tuggmotstånd i form av Bodil Malmsten (prova gärna att läsa hennes pjäs ”Tryck stjärna, tryck), Patricia Tudor Sandahls självbiografi ”Ett himla liv” eller Margaret Drabbles roman ”De sju systrarna”. Fler tips mottages gärna!

Arabisk språklektion: Keif

Jag läste i DN i morse en essä av den alltid så inspirerande Claes Hylinger. Han skrev om vilken litteratur han fann lämplig när han tvingades till sängläge av ett ryggskott. Får erkänna att jag tror att hans bokval skulle vara väl tungt för mig om jag drabbades av en sådan åkomma.

En av böckerna han läste var av upptäcksresande sir Richard Burton: ”Personal Narrative of a Pilgrimage to Al-Madinah and Meccah”. Där beskriver Burton vad det arabiska ordet ”Keif” står för:

”njuta av den animaliska existensen, den passiva sinnlighetens vällust, dåsighetens behag, den drömlika stillheten”

Avslutar nu dagens blogg för att pröva på lite keif.

Zen och konsten att sköta en motorcykel

Dags att börja sommarens omläsning. Har tagit fram den nästan sönderfallna pocketboken av Robert Pirsig: ”Zen och konsten att sköta en motorcykel”. Ni som inte är intresserade av motorcyklar: sluta inte läs nu. Jag har inte körkort för motorcykel, har aldrig suttit på en dylik och aldrig drömt om det. Boken är fantastisk ur andra aspekter. Ni som är intresserade av motorcyklar: bli inte besvikna. Den handlar inte så mycket om skötsel utan mer om livet. Ni får läsa något annat om ni har problem med topplocket.

Som ordet ”Zen” antyder så är det en typisk 70-talsbok. Österländs filosofi blandad med västerländsk rationalitet. Det fanns hyllmetrar av böcker med sådana teman på slutet av 60-talet och fram under 70-talet. Men den här har överlevt tycker jag. I min bokhylla står det slitna läsexemplaret bredvid den engelska upplagan samt en snygg inbunden svensk översättning och några handböcker om hur boken ska läsas och förstås.

Men allra bäst är att öppna den och utan att snegla i handböckerna hoppa upp på bönpallen och följa författaren från Minneapolis och över prärien västerut och samtidigt på ett annat plan följa honom i resonemangen kring begreppen kvalitet och kunskap.

Intresserad? Såg på Bokus att den svenska upplagan tycks vara slutsåld, men att den engelska fanns i ett antal olika upplagor. Men det finns ju antikvariat…

16 juni

I morgon är det ”Blooms day”. Det är just den 16 juni som James Joyces berömda roman ”Odysseus” utspelar sig. James Joyce har i detalj beskrivit vad som hände några fiktiva personer i Dublin den 16 juni 1904 (Stephen Dedalus, Leopold och Molly Bloom m fl). Det är en fantastisk roman som en glad amatör som jag aldrig blir färdig med och helt förstår. Men den erbjuder härliga läsupplevelser (man behöver bara läsa lite i taget och gärna med Olof Lagercrantz handbok ”Om James Joyces Ulysseus” bredvid sig) och trevliga ursäkter till resor.

Två gånger, 2001 och 2004, har jag varit i Dublin den 16 juni och besökt James Joyce Institutet och njutit av folklivet, uppläsningar, föreläsningar, teater och rundvandringar. Varje år vid den här tiden frågar jag mig varför jag inte blivit färdig att resa till Dublin. Men nästa år ska jag banne mig…

Känns Odysseus för tung att börja med så läs gärna hans ”Ett porträtt av konstnären som ung” eller läs Brenda Maddox biografi över James hustru Nora.

Men missa inte att högtidighålla den 16 juni. En berömd måltid ur Odysseus man kan kopiera äe den som Leopold Bloom åt på Davy Byrne: rödvin och sandwich med gorgonzola. En Guinness kan ju också vara  lämpligt att dricka denna dag.

Pilgrimsfärd till Ikea

Visserligen drömmer jag om att vandra pilgrimsleden igenom norra Spanien till Santiago de Compostela, men tipset i tidskriften Amos kan ju vara ett alternativ tills det rätta tillfället infinner sig. Brita Häll skriver om sin vandring till ”Mammons tempel”, Ikea. Och varför inte? Även medeltida pilgrimsfärder lär ha varit big business med all kommers längs vägen och vid målet. Trakter som genomkorsades av pilgrimsleder kunde glädja sig åt stor ekonomisk tillväxt för att tala nutidens språk.

Så efter att först chockerats när Göran Everdahl berättade om den moderna pilgrimsfärden i lördagens Spanare i P1, därefter smålett åt idén och slutligen avnjutit Brita Hälls utmärkta artikel om sin vandring funderar jag nu på att pilgrimsvandra till…

Men drömmen om Santiago de Compostela lever kvar. Inga värmeljuserbjudande i världen kan förta ett sådant mål.

Amos

Spanarna

Nores Kalle Anka

Läste att första numret på svenska av Kalle anka är till salu. Högsta budet är just nu över 80000. Säljaren är dödsboet efter Laholmsoriginalet Nore Norold. 

I Kalle Linds program ”Snedtänkt” berättar Kathinka Lindhe om Nores liv:

 https://sverigesradio.se/avsnitt/om-nore-norold

Själv minns jag Nore Norold från mitt sommarjobb i Laholms Bokhandel på mitten av 70-talet (mitt första och finaste betygsomdöme fick jag därifrån av bokhandlare Alf Göransson som skrev att ”min boksynthet var till stor nytta och glädje”. Ni märker att jag 30 år senare fortfarande är stolt över detta).

Nore kom in minst en gång om dagen och köpte ett frimärke. ”Till firman”. Han skulle ha ett skrivet kvitto varje gång och det skulle stå ”kontorsmateriel på kvittot för då kunde han dra av momsen. Detta skattebrott då frimärken inte var momsbelagda hoppas jag nu är preskriberat. Som 18-årigt biträde vågade jag inte göra annat än skriva ut dessa otaliga kvitton.

Kanske är det så man blir rik? Själv äger jag inget ex av den första Kalle Ankan. Däremot ett faksimiltryck av tidningen som gavs ut vid 50-årsjubileet 1998. Någon som vill ge ett pris? Jag kan skriva ett kvitto på ”kontorsmateriel” åt Er.