Det är roligt att Barbro Alving uppmärksammas igen. Det är ett spännande stycke 1900-talshistoria och livsöde som vi blir påminda om i samband med 100-årsdagen av hennes födelse. Jag har tidigare skrivit om Bang i samband med att dottern Ruffa Alving fyllde 70 år och nu har jag i julhelgen sett Maj Wechselmanns film om hennes liv. Nu såg jag i DN i veckan att Ruffa Alving sammanställt en bok med Barbro Alvings mer personliga texter och hittills opublicerade brev. Jag ser verkligen fram emot att läsa ”Bang om Bang” .

Grattis Tintin på din 80-års dag. Tänk att du är så gammal fast du ser så pojkaktig ut. Kommer aldrig glömma min stora läsupplevelse för 40 år sedan när jag på en tråkig släktmiddag hittade ”Ottokars spira” i värdfamiljens bokhylls. Har alltid velat åka till Syldavien sedan dess. Detta spännande kungarike i östra Europa vid floden Vladir! Tyvärr föga känt, som det står i boken, men som vida överträffar andra länder i fråga om sevärdheter.

Får nog nöja mig med att åka dit från läsfåtöljen med Tintin som sällskap. Vill du också fira Tintins födelsedag rekommenderar jag ett besök på sighten /www.sallander.nu/tintin/ eller läs Aftonbladets artikel  om födelsebarnet.

Läser om Claes Hylingers essäsamling ”Nya dagar och nätter” Bonniers 1988 och fastnade för denna text:

Le violon d’Ingres, ”Ingres fiol” är ett franskt uttryck som betecknar en konst eller en hobby som man utövar vid sidan om sin egentliga verksamhet. Det syftar på konstnären Ingres som var orolig för att han en dag av någon orsak, till exempel försämrad syn, inte skulle kunna måla längre. I så fall ville han ha något att falla tillbaka på – han skulle kanske kunna ge fiollektioner? Så den uppburne konstnären övade fiol dagligen vid sidan av sitt måleri och gjorde så hela sitt liv.

Plötsligt får jag ett namn, en diagnos på vad jag själv håller på med. Att hålla på med udda hobbyprojekt kan ju inte vara annat än en variant av Ingres fiol. Fast i vårt välfärdssamhälle är det inte primärt försörjningsproblemet som oroar oss utan mer rädslan att vara sysslolös, stå vid sidan av samhället.

Mina fiolövningar består av manin att starta och driva märkliga föreningar. Allt för att få trevligt umgänge och en ursäkt att skriva ihop små medlemsblad.

Den ena föreningen, BBC, är nu inne på 10:e verksamhetsåret och syftar till att dess 8 medlemmar ska få ett forum varje månad där man kan byta böcker med varandra samt få en ursäkt att besöka en pub. Den andra föreningen har det ståtliga namnet ”The James Joyce Society in Kalmar” och är bara bråkdelen så seriös som den låter. Men verksamheten är mycket trevlig. Särskilt högtidlighållandet av den 16 juni, dagen då hans roman Ulysseus utspelar sig är en riktig höjdpunkt. Två gånger har vi firat dagen i Dublin, övriga år på en irländsk pub.

Som sagt, en och annan symbolisk fiollektion, förhöjer tillvaron.

I går åt jag frukost med Henrik Ibsen. Även hans översättare Klas Östergren var med. Dagens Nyheter hade ett reportage om nyöversättningen och utgivningen av Ibsens pjäser. I en tid då det lär komma ut en ny bok var 30:e sekund i världen känns det skönt att klassiker med 100 år på nacken får sitt rättmätiga utrymme. Det är härligt med litteratur som man har en långvarig relation med. För mig väcker artikeln minnen om teaterupplevelser från 70-talet och framåt. Peer Gynt i Helsingborg, Ett dockhem i Stockholm, Vildanden i Halmstad, Hedda Gabler i London… Tänker också på långa eftermiddagar på Halmstads stadsbibliotek när jag som gymnasist skrev mitt specialarbete om ”Ett dockhem”.

Härligt att Ibsen är uppmärksammad igen. Han behövs även i vår tid.