Har läst färdigt Tomas Sjödins fantastiska bok ”Ett brustet halleluja”. Ramhandlingen är hur hans fascination av kyrkklockor leder honom till möten med intressanta människor, till studier av klockors historia och till tankar om andlighet och tro.

När jag kommer till slutet av boken ser jag en koppling till gårdagens blogg om londonbokhandeln ”The school of life” som erbjuder litteratur till terapi och tröst.

Tomas Sjödin, som i tidigare böcker så starkt skildrat livet med två obotligt sjuka söner, skriver så här:

”Klockorna har också varit ett sorgearbete. Jag har inte läst några böcker om att förlora barn eller om sorgens olika faser under den här tiden. Jag har läst om ringningsseder på Gotland och inskriptioner på klockor i Värmland och lyssnat på Rachmaninov. Även här tror jag att poängen är det indirekta. I distansen finns en vila, en rymd där jag tillsammans med de mina fått påbörja och fortsätta det livslånga arbetet med att lära mig leva utan Ludvig och Karl-Petter.”
I distansen finns en vila. Min vila är nog den här bloggen. Den startade jag under mina tuffaste månaderna i mitt yrkesliv och när jag äntligen vågade och orkade sätta punkt kom de svåraste månaderna jag upplevt privat när min älskade far insjuknade och dog.

I distansen finns en vila. Ett mantra att bära med sig.