-”Åh körs, ä han schevahent också den schatten!” (svensk översättning från halländska: ”kära nån, är han dessutom vänsterhänt den stackars kraken!). Inte nog att min pappa som barn var sjuklig och klen, han var dessutom vänsterhänt vilket fick en besökande granne att utropa ovanstående uppmuntrande ord.

Den 20 januari publicerade jag ett utdrag ur min pappas skildring av sin skolgång på 30-talet. Där berättade han bland annat så här:

Jag klarade mig hyggligt i skolan men mitt största problem eller rättare sagt lärarinnans problem var att jag var vänsterhänt. Det fick man inte vara på den tiden.

Det är en fin omskrivning av verkligheten för pappa har berättat om hur han på sin första skoldag fick gå fram till tavlan för att visa att han kunde skriva sitt namn. Stolt textade han Kurt med kritan och blev utskrattad. Han skrev ju med vänster hand! Det fick han sedan nogsamt undvika de följande sex åren för att undvika skäll och hånskratt.

Jag har min pappa att tacka för att jag stolt kan meddela att såväl jag som min son ärvt denna fina egenskap. Visst skapar den problem ibland när handen släpar i bläck som inte riktigt torkat eller då saxen är slipad för högerhänta, men på det hela taget är det lite exotiskt.

Själv har jag egentligen bara haft problem med vänsterhänthet två gånger i mitt liv. Först i fjärde klass 1969 då min mycket gammaldags lärare krävde att vi skulle använda riktig bläckpenna på lektionerna i välskrivning. Det blev inte speciellt snyggt. Sedan på slutet av 80-talet när jag arbetade en del i mellanöstern och där man absolut inte fick använda den ”fula handen”. Det gällde att inte räcka över ett kontrakt med vänster hand. Då var den affären körd. Soppa var också trixigt att äta..

Men som sagt: annars är det trevligt att tillhöra de vänsterhäntas skara.

Jag har precis avslutat min omläsning av Lena Larssons m memoarer ”Varje människa är ett skåp” och kan inte låta bli att filosofera lite kring hennes öde att bli mest ihågkommen för det lösryckta citatet ”köp, slit och släng”. Hela hennes karriär ägnade hon åt att skapa förutsättningar för ett bra boende och livsmiljö  och så blev rubriken till en artikel i tidskriften Form 1961 där hon pläderade för rätten att rensa ut saker till förmån för moderna mer ändamålsenliga ting för evigt är förknippat med henne.

Men det var säkert typiskt för hennes positiva livsinställning är att hon berör den här för henne tuffa tiden i början på 60-talet där anonyma hatbrev och förlöjligandenbitivs blev en del av vardagen  på endast en halv sida i en över 200 sidor tjock självbiografi.

”Missa inte det mellersta order” förmanar hon oss i boken. ”Vi ska slita på våra ting innan vi kasserar dem”. Hade hon levt idag skulle hon säkert tillagt: ”och så källsorterar vi naturligtvis det vi slänger”.

Så skönt! Nu behöver jag inte ha dåligt samvete för alltför idogt läggande av patiencer. Självaste Gunnar Ekelöf var en hängivare patience-spelare. Det har jag lärt mig av hans självbiografi som nyligen kommit i pocket. (Ska sanningen fram står detta redan på sidan 9 i boken och längre än så har jag inte orkat läsa).

Dock, Gunnar Ekelöf hade en patience-bricka i knät av masonit. Själv sitter jag framför datorn. Vad heter det när man lägger patience med en riktig kortlek? Manuell patience? Och vart har alla masonitskivor tagit vägen?

Slut på djupsinnigheterna. Nu lägger jag en spindelharpa istället.

Om två veckor ska jag arrangera en 60-tals middag för några vänner. Vi är sex damer som ska träffas och tillsammans laga maten. Jag har påbörjat de mentala och teoretiska förberedelserna. De praktiska som innebär panikstädning och inköp spar jag till sista minuten. Förresten läste jag i en värdinnehandbok från 1962 att ”hinner man inte städa så kan man lägga en klick såpa på elementet så luktar det nystädat”. Bra tips.

Husmoderns köksalamanack från 1966 är full av trevliga recept. Gratinerad torskrom låter väl som en kulinarisk sensation. Jättelätt om man häller över en burk färdig champinjonsoppa och sedan gratinerar torskromskivorna (även de från konservburk naturligtvis) i 20 minuter i ugnen.

Boken ”Etikett är lätt” från 1962 föersäkrar att det numera är acceptabelt för damer att gå utan hatt samt att man tar av handsken när man hälsar på en betydligt äldre dam eller på en vördnadsvärd man – exemplifierad med  chefen eller en lärare. Män förmanas att aldrig kyssa ogift dam på hand och att aldrig ha hatt på inomhus.