Författararkiv: bodilanjar

Profilbild för Okänd

Om bodilanjar

Jag går gärna på strövtåg i litteraturen och skall någon gång läsa Proust samt söka efter James Joyces spår i Trieste. Det hann jag inte göra medan jag var rektor på Capellagården på Öland. Får se om jag hinner nu när jag är pensionär. Kommer fortsätta läsa osorterat och njutningsfullt samt besöka platser med en spännande historia. Härligt nog verkar alla platser ha det. Bara man gräver lite. Mitt allra första blogginlägg, Har ni varit i Strömsnäsbruk?, som är från den 29 juli 2007 handlar just om detta. Och så har det fortsatt med grävandet genom åren.

Verka mindre, vara mer

Publicerad den av
Svara

-”Verka mindre, vara mer” sa biskop Caroline Krook i en DN-intervju idag på frågan om vad hon skulle göra som pensionär.  Ett användbart mantra. Jag följer det idag. Maken verkar mer och bär ved, klipper gräs och buskar och annat som nyblivna trädgårdsägare bör göra. Själv känner jag, trots att arbetsveckan varit spännande och rolig , att jag är rätt utarbetad.  Löser DN:s lördagskryss, lyssnar på Spanarna i P1,tar en tupplur i solstolen och skördar lite gräslök (där dök syster duktig upp).

Men nu måste jag verka lite och få till lite lunch.

I Lars H Gustafssons sällskap

Publicerad den av
Svara

Sitter i läsfåtöljen tillsammans med Lars H Gustafsson. Tittar på bokens omslag och tänker att han inte är sig lik. Mycket äldre sen jag träffade honom sist.  Precis som jag blivit. Förra gången hette boken ”Leva med barn” och det var 24 år sedan jag läste den. Då lyfte han leende en baby upp i luften och boken spred livsglädje och mod till oroliga unga föräldrar.

Nu ligger vemod som en undertext i boken.  Den handlar om vad möten mellan människor kan betyda och vad det innebär att vara medmänniska.

Jag läser alldeles för fort. Känner att jag borde stanna upp och begrunda. Inte småjogga genom boken utan göra som titeln säger: ”Gå med dig”.  Men det är svårt att sakta ner.  Säger till mig själv att det är för att den är så bra, men kanske är det för att det är tungt att stanna upp och reflektera.  Mitt vemod, min sorg blir naken när en speglas i andra medmänniskors livsöden. Får gå tillbaka och ta en bit i taget.

Ska kanske botanisera bland andra texter som boken hänvisar till: läsa lite Gullberg, lite Kahlil Gibran, lite Karlfeldt. Och sätta på Bach i bakgrunden.

(Boken heter ”Gå med dig. Om glädjen att vara medmänniska och förlaget är Libris).

Mina bokhyllor är moderna igen

Publicerad den av
Svara

I somras flyttade vi coh packade, bar och packade upp 120 ICA-kassar med böcker. Några lyckades vi gallra bort, men de flesta fick följa med till nya bostaden.

I de digitala mediernas tidsålder undrar man ju ibland vad man håller på med.  De 60 hyllmetrarna ska ju till råga på allt dammas ibland (fast det är långt mellan ”iblanden”).  Men när man går längs bokhyllorna och botaniserar och ler igenkännandets glädje  tänker man att det var värt att släpa kassarna med Olof Lagercrantz, Patricia Tudor Sandahl, Owe Wikström och alla engelska deckarna.

Och nu är man ju modern igen! IKEA-katalogen visar bilder på vardagsrum med fulla bokhyllor längs väggarna. Och Expressens läsare kan köpa Nationalencyklopedien tillsammans med tidningen.

Det är bara att njuta av känslan av att vara modern – åtminstone den här hösten. Välkomna hit Sköna Hem och Allt i Hemmet. Så här ska ett vardagsrum se ut i höst.

Lärbro med nya ögon

Publicerad den av
1

I lördags åkte jag igenom Lärbro på norra Gotland. Det enda jag visste om samhället var vad jag läst i Gotlands Allehanda vid hotellfrukosten, nämligen att bensinmacken lagts ner.

Lärbro såg ut som jag tänkt mig, ett samhälle som för en tynande tillvaro. Vi var inne i affären och köpte ett mellanmål och konstaterade att de enda delikatesserna som fanns i den rätt sjaskiga lokalen var mat till…katten! Det första man såg när man kom in var den enorma hyllan med kattmat.

Vi for vidare och vandrade på stränderna på Furillen och fikade på Stenhusbageriet i Rute. Det var fantastiska platser båda två och semesterkänslan infann sig.

Öppnade en gratis tidning med evanemangstips och hittade en artikel om Lärbro. En artikel som fullständigt kastade om min bild av samhället. Här låg under andra världskriget ett av Europas största och modernaste krigssjukhus. Och hit kom sommaren 1945 över 500 överlevande från de polska koncentrationslägren. De kom med Röda Korsets fartyg till Slite hamn och de vårdades på sjukhuset för främst tbc och undernäring.

De flesta återhämtade sig, men en del var så illa däran att de dog kort efter ankomsten och begravdes på Lärbro kyrkogård.

Vi åkte faktiskt tillbaka till Lärbro efter fikat, nu med helt nya bilder på näthinnan. Stod på Lärbro kyrkogård och såg alla de svarta korsen, läste med tårar i ögonen namnen och förskräcktes över hur unga de flesta var. Vi såg minnesstenen som polska regeringen satt upp och minnesstenen från judiska församlingen i Stockholm. Bägge med tack till Sverige och Lärbro för vad man gjort.

Vi åkte vidare genom samhället och letade oss fram till de gamla sjukhusbarackerna. Vi stod där och kände först hur ångesten låg tung över området, men sedan gav skräckbilderna sakta vika för det som är livet här och nu. När klumpen i halsen lösts upp kunde jag tänka att det säkert är rätt att barackerna nu är ett vandrarhem. För trots allt går livet vidare.

Intet nytt under solen

Publicerad den av
Svara

Läser ett utdrag ur Bodil Malmstens senaste bok ”De från norr kommande leoparderna”. Där konstaterar hon att det senaste modebegreppet mindfulness låter modernt och bra ända ”tills man kommer på att det bara är vad ens mormor alltid sa -att man ska ta en sak i taget, blott en dag ett ögonblick i sänder”.

Tid att läsa

Publicerad den av
Svara

Jag är lästidsoptimist och tror att jag ska hinna läsa mycket mer än jag faktiskt gör. Men ibland hopar sig övertidsvarningarna från biblioteket och de nyinköpta böckerna ligger och ser förebrående ut. Väninnorna i vår lilla bokklubb får vänta ytterligare en månad på att få tillbaka sina böcker. Men å andra sidan får jag vänta på att få tillbaka mina.

Idag ordnade jag lite lästid genom att ta tåget till västkusten istället för att köra bil. Tre timmar i sällskap med Jonas Gardell och Jesus. (Gardell J: Om Jesus. Norstedts 2009).

Maria Schottenius skriver i Dagens DN om vår syn på den tid vi lägger på läsandet och hon berättar om hur litteraturen beskriver olika karaktärer av bokläsare. Är bokläsandet skadligt eller nyttigt? Den frågan besvaras väldigt olika av såväl olika kulturer och tidspoker.

Men Schottenius tycker liksom jag att det vore härligt med mer tid till läsandet och därför har DN utlyst ett upprop till läsarna om att maila in tips på hur man kan finna mer tid till läsning. tipsabokredaktionen@dn.se är adressen. Sedan är det bara att ta sig tid att hinna läsa DN så man få del av tipsen hur man tar sig tid (lite Moment 22 över det hela?).

Mitt tips nummer två är att sluta blogga nu och återgå till Gardells bok om Jesus.

Att sova middag

Publicerad den av
Svara

Sova middag är något jag är bra på. Gör det så ofta jag kan och många gånger alldeles för länge. Men det går inte så lätt att kombinera med modernt yrkesliv. Tacka vet jag bondesamhället. Pappa sov på kökssoffan exakt mellan slutet på TT-nyheterna halv ett och väderrapporten fem i. Men jag har inte tyckt det passat sig i kontorsmiljö. Tills idag.

När jag skjutsade min äldsta dotter till fem i sextåget i morse (huh) och vi småpratade om ditten och datten förstod jag dock att hennes generation tyckts ha anammat klokskapen från bondesamhället. För henne var det helt naturligt att använda jobbets vilrum för en tupplur när arbetsdagen blev lång.

Men även en konservativ medelålders chef som jag får kanske tänka om. Dagens Industri (!) redovisar idag en undersökning från Pew Research Institute där vikten av vila framhålls. Men högst 20-25 minuter. Det är då effekten blir förnyad ork. För lång middagslur ger trötthet. Salvador Dali tog en lur sittande med en sked i handen. När sömnen blev för djup föll skeden till golvet och han vaknade alert av ljudet.

Kanske dags att införa ”power nap” på jobbet?

Mer att läsa finns också på amerikanska sleep foundations hemsida.

De vänsterhäntas dag

Publicerad den av
Svara

Idag är vi 11% av befolkningen som räknar med att verkligen uppmärksammas av ni andra 89 procenten. Det är vår dag nämligen. De vänsterhäntas. Men än har jag inte sett till några festligheter. Fick ett grattis på SMS från sonen och skickade tillbaka ett dito då mina gener gått i arv till honom. Han rapporterade från Gotland att där inte verkade vara några speciella festligheter. Här på Öland har jag inte sett till något. Jo maken har lovat att vi ska skåla med något gott i glasen i kväll och att han dagen till ära ska dricka med vänster hand.

Jag är för blygsam för att räkna upp alla framstående personer som är vänsterhänta och alldeles för hypokondrisk för att beskriva de sjukdomar som var överrepresenterade hos vänsterhänta. Vill inte heller framstå som så gammal jag faktiskt är genom att berätta ett skolmine från 4:e klass då min lärare tvingade mig skriva med höger hand eftersom vi fortfarande använde bläckpennor i skolan och vänsterhänthet går inte ihop med bläckpennor. Det blir liksom ingen text utan allt bläck hamnar på vänster hands sida och på vänster tröjärm.

Nu råkade det bli sagt och  det var faktiskt inte 30-tal när det hände utan 1968. Fast det var i en halländsk bondby om det förklarar något.

Det kom någonting emellan

Publicerad den av
1

De flesta människor är överoptimistiska om sin egen karaktär. Påståendet kan jag personligen verifiera empiriskt, men äntligen har jag fått en vetenskaplig förklaring. I en essä i DN i helgen (tyvärr ej i nätupplagan) skriver Johan Bahlenberg om våra två olika jag. Ett långsiktigt rationellt och planerande jag och så det impulsiva jaget som söker omedelbar behovstillfredsställelse. Redan Platon liknade i Faidros människans själ vid en kusk som föröker styra en vagn som dras av två hästar med helt olika temperament. Den ena rationell, den andra  impulsiv.

I essän refererar Bahlenberg till en artikel i American Economic Review med den talande rubriken ”Paying Not to Go to The Gym” där artikelförfattarna visar att den genomsnittliga undersökta gymmedlemmen tränar så sällan att det hade varit billigare med ett klippkort. De flesta av oss överskattar hela tiden vår framtida självkontroll.  I morgon ska jag förresten gå upp tidigt och ta en stärkande morgonpromenad (men som vanligt kommer väl den impulsiva hästen ställa om väckarklockan).

”Det kom någonting emellan” sjöng Anders Lundin mycket träffsäkert i en låt som han spelade i sitt sommarprogram (Allt som jag inte hann). Jag är rädd att något kommer emellan mina planer för hösten om att äta nyttigare och motionera mera. Men nog kommer jag att utnyttja ett terminskort på gymmet?

Konsten att dricka Absint

Publicerad den av
1

Det är inte lätt att låtsas vara världsvan. När maken och jag trillade in på Café Mejeriet i Vickleby (rekommenderas varmt!) sent igår kväll för att få varsin espresso föll jag för Absint på spritlistan.

”Hela köret med socker, vatten och sked”? frågade ägaren. ”Absolut” sa jag och undrade vad han menade. Absint har jag aldrig druckit, men (alltför?) många glas av olika arraker och pastiser har det blivit under åren.

Så kom kaffet och en liten bricka med en sked med perforerade hål i bladet, en ask tändstickor, en kanna vatten och tre sockerbitar. Vi satt på innergården i halvmörker så vi slapp publik. ”Hur gör man” väste jag till maken. ”Vad ska jag ha tändstickorna till?”. ”Förmodligen ska du dränka sockret i sprit och tända eld på bitarna sedan” sa den kemikunnige maken. ”Varför det?”. ”Ingen aning” svarade han och smuttade avslappnat på sin Calvados.

Nåväl. Jag la sockerbitarna i skeden, doppade ner allt i glaset och lyfte upp skeden och tände på. Sockret brann och jag släckte genom att hälla vatten på skeden. I stressen glömde jag först att skeden nog skulle vara över glaset så duken fick en skvätt sockerlösning på sig. Tur det var mörkt.

En googling när jag kom hem visade att jag gjort någorlunda rätt.  Johnny Depp gjorde så i filmen From Hell och i Moulin Rouge förekommer det ofta. Får man tro www.susning.nu så lär detta dock vara en modern företeelse som spritts genom ovannämnda filmer. Alltså blir det Absint i glas rakt upp och ner nästa gång. Fast lite roligt var det.