Sitter i läsfåtöljen tillsammans med Lars H Gustafsson. Tittar på bokens omslag och tänker att han inte är sig lik. Mycket äldre sen jag träffade honom sist.  Precis som jag blivit. Förra gången hette boken ”Leva med barn” och det var 24 år sedan jag läste den. Då lyfte han leende en baby upp i luften och boken spred livsglädje och mod till oroliga unga föräldrar.

Nu ligger vemod som en undertext i boken.  Den handlar om vad möten mellan människor kan betyda och vad det innebär att vara medmänniska.

Jag läser alldeles för fort. Känner att jag borde stanna upp och begrunda. Inte småjogga genom boken utan göra som titeln säger: ”Gå med dig”.  Men det är svårt att sakta ner.  Säger till mig själv att det är för att den är så bra, men kanske är det för att det är tungt att stanna upp och reflektera.  Mitt vemod, min sorg blir naken när en speglas i andra medmänniskors livsöden. Får gå tillbaka och ta en bit i taget.

Ska kanske botanisera bland andra texter som boken hänvisar till: läsa lite Gullberg, lite Kahlil Gibran, lite Karlfeldt. Och sätta på Bach i bakgrunden.

(Boken heter ”Gå med dig. Om glädjen att vara medmänniska och förlaget är Libris).