Hörde Ulrika Knutson föreläsa om Emilia Fogelklou igår. Starkaste intrycket var skildringen av Emilias korta äktenskap med Arnold Norlind (1922-1929 då han dog i strupturberkolos). Hon var ”bestrålad”av hans kärlek de åren. Så vackert! Och vilket bröllop: först packade de upp sina älskade böcker och sorterade in dem i bokhyllorna i det gemensamma nya hemmet. Därefter promenerade de 5 kilometer till kyrkan för vigsel och promenerade sedan hem där de avnjöt en en stor frukttallrik.

Långt ifrån vår tids enormt påkostade bröllop i såväl slott som koja. Gift är jag redan, men ska vi göra allvar av tankarna på att förnya våra äktenskapslöften är mitt förslag på upplägg klart. Fast lägger kanske till en flaska vin och kortar promenaden till en halv kilometer längs vår bygata fram till Vickleby kyrka.

Har i Aftonbladet lärt mig ett nytt ord för ”kniven på strupen”: hotivation. En alldeles för stark drivkraft i mitt och säkert många andras liv. Har väl vetat i 20 år att jag har dåliga knän, men först när sjukgymnasten skäller på mig och diagnoserar artros och förtvinade muskler och talar om oansvar för hälsan börjar jag lyfta tyngder 5*10 gånger. Stark hotivation plötsligt. Men tänk om jag varit motiverad långt tidigare. Vilka präktiga knän jag skulle haft!

Livet var roligare innan jag insåg hur hotivationen styr livets val. Men nu är en hel del val lite begripligare. Och det tål att analyseras hurvida man jobbar av motivation eller hotivation och varför det är så lätt att motivera köp av choklad trots den långsiktiga hotivationen att det är skadligt för hälsan.

Nu är det slut med kvällens motivation kring bloggtexten för hotivationen av konsekvenserna av att vara dåligt förberedd inför morgondagen är kraftigare. Dags ta itu med planering och förberedelser. Samt lyfta lite tyngder med knäna.

Lärde mig ett nytt uttryck idag – shabby chic. Såg det i ett glassigt heminredningsmagasin som uttryck för en ”genomtänkt sliten målning”. Plötsligt ser jag mitt gamla orenoverade kök i ny dager. Det är riktigt shabby chic. För att inte tala om fasaden och hallen och…

Sitter med ont knä och tycker synd om mig själv. Spricka i ledkapseln orsakad av  att jag halkat på en isfläck i går. Hade precis blivit bra från halkolyckan i trettondagshelgen när det var dags igen. Men den är gången fick jag inte enbart sympati från den jourhavande läkaren. -För dåligt tränade knä sa hon bistert. Fast på danska. Sätt igång och lyft tyngder. Börja genast med det friska knäet och  lyft åtminstone en frottéhandduk upp och ner med det skadade. Så här sitter jag med en sandsäck och ett badlakan och lyfter och lyfter samtidigt som jag försöker göra något annat. Blogga t ex. Eller spela Betapet på nätet. Har ni inte gjort det rekommenderar jag http://www.betapet.se varmt. Som klassiskt Alfapet fast med tillgång till motspelare hela tiden. Ser ni ”asger” inloggad så kan ni ta ett parti med mig.

Var hemma i fredags med en trist förkylning och ett inflammerat knä.  Då ringer Niklas från Telia. En osannolikt hurtig och glad yngling som undrar hur vädret på Öland är och om jag är nöjd med mitt telefonabonnemang och med mitt bredband. Jag svarar artigt att jag är väldigt nöjd och han blir jätteglad. Tänk så lite det behövs för att glädja sina medmänniskor.

-Men du, säger han bekymrat, vem köper du din TV av?

Min TV? Det tar en stund för mig att förstå att han menar kanalutbud.

-Jag har bara de vanliga kanalerna.

-Oj, säger Niklas, och plötsligt känner jag mig väldigt gammal och omodern.

-När barnen bodde hemma hade vi fler kanaler förklarar jag.

Idiot tänker jag om mig själv. Det angår väl inte honom och varför behöver du förklara det.

Så följer en lång konversation om vad jag är intresserad av för program och Niklas chansar på att jag är en golfspelare och därför skulle behöva en kanal som visar mycket golftävlingar. När hans chansning visar sig vara fel är den glade ynglingen lite mer dämpad och tackar för sig och lägger på luren.

Jag vann såtillvida att jag inte köpt ett utökat kanalutbud, men fick ändå en obehaglig känsla av att ha blivit utvärderad och placerad i ”hopplös käring”-facket. Vänj dig, säger jag strängt till mig själv. Du räddade ju hans liv genom att inte berätta att du lyssnade på P1. Det hade han aldrig klarat att höra.

Sedan ringer Jeanette från Eon och är så bekymrad över att hon förlorat mig som kund, men samtidigt är så glad över att kunna erbjuda mig en fantastiskt bra prislista om jag byter tillbaka. För visst är du intresserad av ett lågt pris Bodil?

Och nu hade adrenalinet strömmat till. Den här matchen skulle jag vinna.

-Jag har valt GodEl av etiska skäl upplyste jag Jeanette. Och deras prislista är dessutom konkurrenskraftig och följer med när andra aktörer sänker. Det är skönt att göra affärer med bolag som satsar vinsten på humanitära projekt.

Det svaret stod inte i Jeanettes manual för säljsamtal för hon sa bara förvirrat ett tack så mycket och la på.

Jag ska vänja mig vid att vara hopplös käring.

Läser i DN om hur språket förändrats under 20-talets första decennium. Ordet välja blev det ord som kulturredaktionen utsåg som det decenniets ord. Vi har nämligen slutat göra saker, istället väljer vi att göra saker. Politiker uttalar sig inte längre, de väljer att uttala sig och företag lanserar inte produkter utan väljer att lansera. Frekvensen av ordet välja i testarkivet hade på bara några år ökat med 30%

Förutom att välja så har vi också börjat leverera de senaste åren. Tidigare var leverera förbehållit handelsnäringen som levererade varor och tjänster, men nu levererar vi alla. Idrottsmän levererar resultat, offentliga sektorn levererar service till sina ”brukare” och politiker och företagledare levererar resultat till väljare och ägare.

I år ska jag leverera X miljoner i omsättning till företagets ägare, men först ska jag leverera en mugg varm choklad till min dotter. Planerar leverera ett nytt blogginlägg på söndag om jag inte väljer att göra något annat istället.