<!– @page { size: 21cm 29.7cm; margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>

Helgens skogspromenader har varit sköna, men innehåller också visst vemod över bygder som håller på att somna in och dö. Werner Aspenströms dikt blir aldrig omodern:

Hundlokstånden växa stora

över tröskelns nötta sten

och i hagens vilda flora

blomma vit och blå syren.

Körsbärsbuskarna berätta

för en tvångsfritt vuxen skog

om att detta

var ett hem som dog.

Werner Aspenström

Var på en improviserad Ölandsutflykt idag och upptäckte att gruppen Åkerbo-konstnärerna på norra Öland hade öppet hus. Ann-Marie Utvik i Byxelkrok lärde oss mycket om olika grafiska tekniker. Ett härligt besök. Anna Larsson i Sandvik visade fantastiska glasalster i en sjöbod vid havet. Men det som gav mest var att få se Lennart Sjögrens plats på jorden och med egna ögon få uppleva den fantastiska miljö vi kanten av Kalmarsund som mycket av hans lyrik relaterar till. Sonen fick ett litet grafiskt blad av Eva Forsberg och konstaterade nöjt att han därmed fått sitt första verk i sin kommande konstsamling.

Vart jag mig i världen vänder

har jag Lid i mina händer.

Men om något går på tok

Tar jag fram min gamla Krok.

Skulle allting gå åt fanders

bär jag bara fram Hylanders.

För att kontrollera sen

penetrerar jag Hultén.

Somliga sagor ger tidsfördriv

och somliga dikter är stora,

men den skönaste bok jag ägt i mitt liv

var nog Krok & Almquists flora.

Där blommade markerna året runt och doftade dag och natt.

Det var annat än dagens politiska strunt

Och dötrista samhällsdebatt.

Alf Henriksson

Jag är ingen vidare botanist, men jag tycker om att botanisera. Det är en utmärkt ursäkt att få besöka vackra och spännande platser. Som t ex Nunnedalen som jag skrev om igår. Och om några veckor är det dags att besöka Arontorp för att beundra Arontorprosen (våradonis)

Sten Selander, en av Sveriges store botaniker,  skrev en gång en essä om hur hans kärlek till naturen väcktes i hans ungdom av just läsning av en flora. Han frågar sig:  ”Har jag någonsin senare älskat en bok lika mycket som jag en gång i världen älskade ’Krok och Almquist’?”.

Jag älskar fler böcker, men det är något speciellt över floror. Allt från den enkla färgfloran, Elvers: Vår Flora i färg som finns i min hylla (Till Bodil från mamma 1967 står det på försättsbladet) till Krok och Almquist Svensk Flora, 26:e upplagan. Den sistnämnda bygger på bestämningsnycklar där man tar sig fram till, förhoppningsvis, rätt art genom logiska scheman. Enkla svartvita skisser finns ibland till hjälp.

Nu är det dags att packa ner floran och vandra ut i landskapet igen.

Varje år är det samma känsla av att uppleva ett under. Man parkerar bilen längs väg 136 på södra Öland, strax nedanför Resmo. Så kliver man över en stenmur och klättrar försiktigt ner från landborgen in i ett skogs- och buskparti. När man tagit sig ner för branten finns det en smal remsa mellan landborgens brant och Mörbylångaslättens plöjda åkrar. Man är i Nunnedalen.

Blåsippor, vitsippor, gulsippor och nunneörter breder ut sig över marken. Här och var syns bladen av gullvivor och en och annan vårlök sticker upp. Det är en vårens fröjd och njutning att gå där och sedan genomföra den vanliga ritualen med hjälp av Krok och Almquists flora. Är det en hålnunneört? Då ska stödbladen vara hela och stjälken sakna fjäll. Annars är det en smånunneört.

Så ser vi en oansenlig växt vi så väl känner igen. Men vad heter den? Maken och jag går och muttrar tänkbara namn, men inget passar och tanken på att examinera sig igenom florans alla bestämningsnycklar känns inte realistisk då växten inte riktigt är utslagen. Suck, vad man glömmer fort.

Men en halvtimme senare när vi pratar om något helt annat kommer jag på det. ”Skogsbingel”! Blixtsnabbt kontrar maken med det latinska namnet: ”Mercuralis Perennis”. Skönt. Ännu sitter  de gamla kunskaperna, även om det tar tid ibland att få fram dem.

Lyssnade på ett föredrag av Ebba von Sydow ikväll. Hon föreläste på en företagarträff i Färjestaden om bloggande. Ett mycket intressant och givande föredrag om trender och drivkrafter bland gruppen av unga bloggande kvinnor. Det är den kategorin som dominerar bloggvärlden och fenomenet tycks ha kommit för att stanna. 1,4 blogg per sekund startas i världen just nu! ”På bloggen skapar man sin egen sanning” slog Ebba von Sydow fast och illustrerade med exemplet Carl Bildt som bemöter massmedial kritik med sina egna ord i sin blogg.

Kanske är det vad jag också gör? ”Skapar min egen sanning”. Eller är det snarare så att jag här får utlopp för kreativitet och skrivarglädje inom en bestämd offentlig ram? Eller är drivkraften helt enkelt att det är väldigt roligt?

http://www.veckorevyn.com/mode/ebbas-blogg/2008/04/17/ensam-pa-hotellrummet/index.xml

Citat från Namn&Nytt i DN i söndags:

”Under de 11 år kinesen Yang Jinsen haft en snigel som sällskapsdjur har han mest uppskattat deras gemensamma promenader på helgerna”.

Jag ska också skaffa mig en snigel. Verkar bättre än en vandrande pinne.

Idag gjorde jag i ordning mitt lilla grönsaksland. Med mammas goda hjälp skall det i år bli lite skörd av sådden också. Det har det varit lite si och så med under åren ska medges.  Testar i år att göra en trädgårdslasagne.  Det innebär att man varvar tidningar som alltså symboliserar lasagneplattor med ris och löv samt kompost och att man sedan toppar med planteringsjord.  Ogräsfritt utlovade en artikel av Gunnel Carlsson i Hallands Nyheter.  Vi får se…

Jag trivs med att vara vänsterhänt. Lite lagom annorlunda kan man känna sig. Visserligen lärde jag mig varken skriva med gammaldags bläckpenna eller virka, men dessa färdigheter klarar jag mig rätt bra utan. Under en affärsresa i Mellanöstern råkade jag lämna över ett dokument med vänster hand och det var mycket olämpligt av ansiktsuttrycken att döma. Så under dessa veckor gällde det att tänka sig för och skriva kråkfötter med högerhanden samt spilla soppa i knät när skeden skulle hanteras med för mig fel hand. Men även där gick vänsterhäntheten att hantera.

Min far hade det besvärligare. I sina skolminnen berättar han om hur det i skolan var absolut förbjudet att använda vänstra handen.

Jag har aldrig funderat på varför vänsterhäntheten fram till 60-talet i Sverige ansågs som något som måste tränas bort genom tvång och mobbning. Inte förrän jag nyligen började läsa Niklas Schiölers essäer ”Avig eller rätt. En vänsterhänt betraktelse”. Den kändes som ett slag i ansiktet. Trots egen ganska flitig bibelläsning har jag aldrig insett religionernas och kulturernas fördömanden av vänsterhäntheten genom tiderna och hur vänsterhanden symboliserat ondska och olyckan. Allt gott kommer från höger.

Kunde inte låta bli att fundera på om hurvida kyrkan egentligen debatterat den här frågan och om det fortfarande är fel för en vänsterhänt präst att använda sin rätta hand när han eller hon delar ut nattvardsbrödet eller lägger handen på ett nyfött barn? Har därför skickat in frågan till Svenska kyrkans webbforum och väntar nu på svar. Lovar att rapportera när jag får besked.

Jag läste häromveckan i tidskriften Filter att olivoljan lanserades i svenska mataffärer 1974. Tidigare hade den endast sålts på apoteket som laxermedel! Ruccolasalladen fick en trög start i Sverige berättar tidskriften. Man försökte lansera den 1992 under namnet ”raketsallad” och det var först flera år senare och då under dess rätta namn som försäljningen tog fart.

Det här berättade jag på en fest i går kväll och vi gladde oss alla åt att nu leva i den bästa av alla köksvärldar där kryddor och recept från hela världen nu finns i våra kök.

Så öppnar jag Svenska Dagbladet nu på söndagsmorgonen och börjar läsa ett reportage om restaurang Norma i Köpenhamn (2 Michelinstjärnor!) där nordiska råvaror är i centrum och följande är bannlyst i köket:

koriander, olivolja(!),soltorkade tomater, parmesan,citron, parmaskinka

Man arbetar med råvaror som harsyra, ormbunksskott, pepparrot, våtarv, libbsticka, höaska(?), sagogryn. Som ingrediens till råbiff är myskoxe självskriven.

Dags att rensa i kokbokshyllan och leta fram ”Vår kokbok” från 1966?