Jag trivs med att vara vänsterhänt. Lite lagom annorlunda kan man känna sig. Visserligen lärde jag mig varken skriva med gammaldags bläckpenna eller virka, men dessa färdigheter klarar jag mig rätt bra utan. Under en affärsresa i Mellanöstern råkade jag lämna över ett dokument med vänster hand och det var mycket olämpligt av ansiktsuttrycken att döma. Så under dessa veckor gällde det att tänka sig för och skriva kråkfötter med högerhanden samt spilla soppa i knät när skeden skulle hanteras med för mig fel hand. Men även där gick vänsterhäntheten att hantera.

Min far hade det besvärligare. I sina skolminnen berättar han om hur det i skolan var absolut förbjudet att använda vänstra handen.

Jag har aldrig funderat på varför vänsterhäntheten fram till 60-talet i Sverige ansågs som något som måste tränas bort genom tvång och mobbning. Inte förrän jag nyligen började läsa Niklas Schiölers essäer ”Avig eller rätt. En vänsterhänt betraktelse”. Den kändes som ett slag i ansiktet. Trots egen ganska flitig bibelläsning har jag aldrig insett religionernas och kulturernas fördömanden av vänsterhäntheten genom tiderna och hur vänsterhanden symboliserat ondska och olyckan. Allt gott kommer från höger.

Kunde inte låta bli att fundera på om hurvida kyrkan egentligen debatterat den här frågan och om det fortfarande är fel för en vänsterhänt präst att använda sin rätta hand när han eller hon delar ut nattvardsbrödet eller lägger handen på ett nyfött barn? Har därför skickat in frågan till Svenska kyrkans webbforum och väntar nu på svar. Lovar att rapportera när jag får besked.