I början på 1900-talet var pianotillverkning en storindustri i USA. Varje välbärgat hem satsade på ett piano. Det var en klok investering för pianot skänkte såväl ägaren status som behöll sitt värde. Fram till depressionen på 30-talet. Då blev den kloka investeringen värdelös – utom för människor som verkligen använde pianot som instrument och inte som drinkavställare och statussymbol. Pianoindustrin blev utraderad med de problem den strukturomvandlingen medföljde.

Tänker på pianon när jag parkerar min Saab. Relativt ny, alldeles för dyr (”men andrahandsvärdet är bra” påstod bilhandlaren) och bensindriven. Den känns som en dinosaurie i dessa tider. Eller som ett piano. Fast den går ju att använda som transportmedel i alla fall.

Minns ni Facit och världens bästa mekaniska skrivmaskiner? Kassettbandspelare? Super 8 filmkameror? Knappast framtidsbranscher längre. Själv började jag minnas och göra pianojämförelsen efter att läst Peter Santesson-Wilsons debattartikel i gårdagens Expressen. Nya perspektiv är alltid spännande.

Hörde ett nytt ord i ett radioprogram häromdagen: webflanör. Har glömt i vilket program (Spanarna?), men kände att det var en definition som passar mig bra.

På jobbet är jag en energisk surfare på internet. Måste snabbt ta reda på när sista dagen för anbud på ombyggnad av Tröstlösa Hults skola är eller om Täckningsbidrag 2 ska innehålla materielpåslag. Men hemma flanerar jag verkligen bland allt jag inte behöver kunna, men gärna vill veta.

Börjar kanske med ett besök i någon internetbokhandel och vandrar ut en slant fattigare och om några dagar en bok rikare. läser Sydsvenskans nätupplaga och tittar på rubrikerna i någon utländsk tidning. Kollar vad Carl Bildt har för sig och har den flitige Peter Englund skrivit något nytt på sin blogg? Lite frågesport innan jag frossar i lite recept på Tasteline. Ska till Stockholm nästa vecka och måste se vad som går på teatrarna. Och vad går på TV ikväll?

Så går tiden för flanören som borde tömma diskmaskinen, lägga i en tvätt, motionera och förbereda morgondagens jobb. Men är man ute och flanerar så är man. Tids nog kommer jag hem. Ska bara skumma Aftonbladet först.

Alltid hinner någon annan före! Hade en strålande idé för några år sedan då jag blev djupt fascinerad av Sten Selander. ”Man borde skriva en bok om mannen som mitt i livet sadlade om och gick från humanism till naturvetenskap”. Men Martin Kylhammar hann före och skrev 1990 ”Den okände Sten Selander. En borgerlig intellektuell”.

Olle Thörnvall har i ”På och utanför kartan” (2006)  skrivit om bortglömda författare. Det tänkte ju jag göra!

Och varför blev jag inte först med idén att skriva om småländska kaféer? Trots omfattande research i flera år kom jag inte till skott utan Thorsten Jansson hann före med ”Café Småland” (2008).

Men nästa idé kommer jag vara först med. Vänta så får ni läsa om…..

”Losing of my passport was the least of my worries; losing a notebook was a catastrophe” (Bruce Chatwin).

Sitter och skriver i min anteckningsbok från Moleskine. Likadan som Hemingway, Picasso och VanGogh använde. Nåja, reklamen överdriver lite för min anteckningsbok tillverkas av ett företag grundat 1998. Dock lär stilen och andan vara densamma… Och jag går glatt rakt i fällan. De är välgjorda, snygga,  praktiska och…dyra.  Sitter och bläddrar i en gammal anteckningsbok och upptäcker att i januari 2004 läste jag Sigrid Kahles memoarer ”Jag valde mitt liv”. I februari var jag på ett föredrag av Carl-Göran Ekerwald och skrev upp att ”konsten stannar tiden” . Bläddrandet plockar fram minnen och bortglömda hågkomster.Filmen ”Coffee and Cigarettes” av Jim Jarmuch fick fyra plus i kanten. Kanske dags att se om?

Lärde mig två nya ord i lördags (i favoritradioprogrammet Spanarna). Rykande färska om man kan karaktärisera ord på detta sätt. Staycation är redan etablerat och ger 387000 träffar på Google, medan den svenska motsvarigheten ännu bara når upp till 6 träfffar.

Vad de innebär? Jo, de har uppstått i finanskrisens spår och innebär att vi människor, anpassningsbara som vi är, skapar ett positivt begrepp kring det i sig trista faktum att pengarna inte räcker att resa bort på semester. Vi stannar hemma och gör ett roligt projekt av detta. Amerikanska web-sajter är fulla av reportage och goda råd om hur man firar en trevlig semester i hemmamiljön. Jag vill inte vara sämre utan här kommer mina tips:

• Packa picknick-korgen och gå till busstationen. Ta första bästa buss som kommer och åk med till ändhållplatsen. Promenera runt tills du hittar en bra picknick-plats.
• Gå in på Turistbyrån och hämta en turistbroschyr. Säkert finns det något museum du inte besökt eller någon staty du inte sett.

Lärde mig en bra sak på lunchen idag:
”Av alla verkningslösa huskurer mot förkylningar är konjak den bästa”.

I morgon är det vårt matlags julknytkalas. I snart 25 år har vi träffats en söndag i månaden för att äta tillsammans. Familjer har kommit och gått under åren, men nu är vi en kärna av fyra trogna familjer som håller liv i en trevlig tradition och samvaro.

Vårt bidrag till morgonens julbord är currysill, ost och Janssons frestelse (som vanligt). Currysillen är en höjdare; otroligt lätt att göra, jättegod och skänker en stressad yrkeskvinna en känsla av att för en gång skull vara huslig.

Gör så här:

Smält lite smör i en gryta. Fräs finhackad lök och en matsked curry i smöret. tillsätt en burk creme fraichle och blanda till en jämn sås. Vänd ner en burk matjessill (avrunnen). Låt inläggningen stå i kylskåp över natten innan den avnjutes. Står sig sedan en vecka i kylen.

Sen kväll i Stockholm. Mörkt och duggregn Jag skyndade tvärs över det nästan folktomms Hötorget på väg mot hotellets inbjudande värme när jag hörde någon ropa på mig;

-Ursäkta, ursäkta damen.

Det var den unge mannen med sydländskt utseende som stod i ena hörnet på torget och sålde korv.

-Ursäkta, kan ni bara hjälpa med en språkfråga?

Han höll fram ett papper med ett tio-tal meningar.

-Jag är inte säker på den första, ”Intet nytt under solen”

Jag tittade på pappret där han skrivit med spretig stil förklaringar på svenska uttryck. ”Allt har hänt någon gång tidigare” stod det under fråga 1.

-Ja, det är rätt sa jag och han lyste upp.

– Jättesnällt. Jag hade svårt förstå ”Intet”. Det har jag inte hört förut.

-Det är en gammal form av inget sa jag mer tvärsäker än jag var.

-Gissade att det var gammalt. Har inte sett det förut.

Jag gick vidare i duggregnet. Lite varmare inombords och lite fundersam? Hur ska det gå för den unge korvförsäljaren? Blir goda språkkunskaper språngbrädan till ett annat liv? Är det en ny Kallifatides jag mötte i gathörnet? Varför stannade jag inte och språkade vidare? Nu kom jag ju på att uttrycket är bibliskt. ”Intet nytt sker under solen” står det i Predikaren. Den kunskapen får korvförsäljaren klara sig utan.

Fem timmars tågresa mellan Kalmar och Stockholm. Fem timmars chans till att jobba ifatt, tänka och läsa. Miljöinsatsen att ta tåget till mötet istället för flyget känns inte så betungande, snarare nästan syndigt behagligt.

På den här resan sitter jag i en tyst förstaklass-vagn. Så här sent på kvällen har mobiltelfonerandet nästan upphört.Tänker på alla tågresor jag gjort. Måste vara åtskilliga hundra genom åren. En av de första gjorde jag som sex-åring från Bromölla till Skogaby i Halland. Reste ensam från mormor hem och bytte tåg i Hässleholm. Det är jag fortfarande lite stolt över. Kunde man klara ett tågbyte ensam som litet barn bör man klara mycket som vuxen.

Numera talar man tyvärr inte med sina medpassagerare i någon störrre utsträckning. Placeringen av stolarna inbjuder inte till ögonkontakt och samtalsstarter. Istället får man ofrivilligt lyssna på medpassagerarnas mobiltelefonsamtal med vänner, kunder och kollegor. Ibland roligt, oftast störande.

En god vän till mig pendlade från Lund till Växjö och brukade säga att han hade full insyn i IKEAS affärsstrategier genom de mobilsamtal han tvingades lyssna på under sträckan fram till Älmhult.

Tänker nostalgiskt på alla resor jag gjorde under studietiden mellan Linköping-Halmstad och där orange rälsbussar körde sträckan från Nässjö. Där var alla säten placerade mittemot varandra och hela miljön inbjöd till trevliga pratstunder. När antalet passagerare glesnade på slutet kom även konduktören och slog sig ner. På fredagkvällar reste Hallands riksdagsmän hem med detta tåg och då tåget demokratiskt nog bara hade 2-klass vagnar blev det spännande möten mellan politiker och väljare.

Men i mitt tysta tåg ikväll får jag underhålla mig själv. Ångrar att jag inte packade ner Jenny Dilskis roman ”Främlingar på tåg” där hon beskriver alla spännande möten med medpassagerare hon hade under ett nära ett års tågresande. Hon är storrökare och de tåg hon åkte hade rökkupeér och det var där nästan alla samtalen ägde rum. Här i Sverige är det kanske så att man ska gå ut och ”låtsasröka” på perrongen vid längre uppehåll på stationerna? Från fönstret ser det ut som rökarna ser ut att ha trevligt därute.