I början på 1900-talet var pianotillverkning en storindustri i USA. Varje välbärgat hem satsade på ett piano. Det var en klok investering för pianot skänkte såväl ägaren status som behöll sitt värde. Fram till depressionen på 30-talet. Då blev den kloka investeringen värdelös – utom för människor som verkligen använde pianot som instrument och inte som drinkavställare och statussymbol. Pianoindustrin blev utraderad med de problem den strukturomvandlingen medföljde.

Tänker på pianon när jag parkerar min Saab. Relativt ny, alldeles för dyr (”men andrahandsvärdet är bra” påstod bilhandlaren) och bensindriven. Den känns som en dinosaurie i dessa tider. Eller som ett piano. Fast den går ju att använda som transportmedel i alla fall.

Minns ni Facit och världens bästa mekaniska skrivmaskiner? Kassettbandspelare? Super 8 filmkameror? Knappast framtidsbranscher längre. Själv började jag minnas och göra pianojämförelsen efter att läst Peter Santesson-Wilsons debattartikel i gårdagens Expressen. Nya perspektiv är alltid spännande.