Skördefest på Öland

Så har Öland haft ännu en lyckad skördefest.  Konstnatt, utställningar, teater, grönsaksförsäljning, konserter, kulinariska upplevelser, loppmarknader… och…och… Massor med besökare från när och fjärran. Den här helgen lär vara den bästa tuisthelgen på Öland och ett arrangemang som sätter landskapet på kartan ordentligt.

Tänker varje år att en mer handfast illustration av visionens kraft och möjlighet har jag aldrig upplevt än detta.  I mitten på 90-talet var jag på ett seminarium där vi företagsrepresentanter skulle presentera projekt för masterstudenter och attrahera dem för att ägna tid och kraft åt just vår verksamhet som ett led i deras utbildning. Dåvarande hotellägaren till Strand Hotell i Borgholm Rolf Attoff var där och presenterade en idé från ön Jersey där man varje år hade en berömd matvecka. ”Detta skulle vi kunna göra på Öland” sa han och beskrev ön som Sveriges Provence med enorma möjligheter att utveckla en höstturism kring mat och skörd. Tror inte jag var den enda som tyckte det lät väl otroligt. ”Inte är väl Öland lika fantastiskt som kanalön Jersey eller Provence”.

Men fel hade vi. Den fantastiska visionen han målade upp är vida överträffad idag när vi trängs i massor på Ölands alla bygator. Har ni inte varit här ännu så välkomna till Öland, ”Sveriges Provence” sista helgen i september nästa år.

Lärbro med nya ögon

I lördags åkte jag igenom Lärbro på norra Gotland. Det enda jag visste om samhället var vad jag läst i Gotlands Allehanda vid hotellfrukosten, nämligen att bensinmacken lagts ner.

Lärbro såg ut som jag tänkt mig, ett samhälle som för en tynande tillvaro. Vi var inne i affären och köpte ett mellanmål och konstaterade att de enda delikatesserna som fanns i den rätt sjaskiga lokalen var mat till…katten! Det första man såg när man kom in var den enorma hyllan med kattmat.

Vi for vidare och vandrade på stränderna på Furillen och fikade på Stenhusbageriet i Rute. Det var fantastiska platser båda två och semesterkänslan infann sig.

Öppnade en gratis tidning med evanemangstips och hittade en artikel om Lärbro. En artikel som fullständigt kastade om min bild av samhället. Här låg under andra världskriget ett av Europas största och modernaste krigssjukhus. Och hit kom sommaren 1945 över 500 överlevande från de polska koncentrationslägren. De kom med Röda Korsets fartyg till Slite hamn och de vårdades på sjukhuset för främst tbc och undernäring.

De flesta återhämtade sig, men en del var så illa däran att de dog kort efter ankomsten och begravdes på Lärbro kyrkogård.

Vi åkte faktiskt tillbaka till Lärbro efter fikat, nu med helt nya bilder på näthinnan. Stod på Lärbro kyrkogård och såg alla de svarta korsen, läste med tårar i ögonen namnen och förskräcktes över hur unga de flesta var. Vi såg minnesstenen som polska regeringen satt upp och minnesstenen från judiska församlingen i Stockholm. Bägge med tack till Sverige och Lärbro för vad man gjort.

Vi åkte vidare genom samhället och letade oss fram till de gamla sjukhusbarackerna. Vi stod där och kände först hur ångesten låg tung över området, men sedan gav skräckbilderna sakta vika för det som är livet här och nu. När klumpen i halsen lösts upp kunde jag tänka att det säkert är rätt att barackerna nu är ett vandrarhem. För trots allt går livet vidare.

Konsten att dricka Absint

Det är inte lätt att låtsas vara världsvan. När maken och jag trillade in på Café Mejeriet i Vickleby (rekommenderas varmt!) sent igår kväll för att få varsin espresso föll jag för Absint på spritlistan.

”Hela köret med socker, vatten och sked”? frågade ägaren. ”Absolut” sa jag och undrade vad han menade. Absint har jag aldrig druckit, men (alltför?) många glas av olika arraker och pastiser har det blivit under åren.

Så kom kaffet och en liten bricka med en sked med perforerade hål i bladet, en ask tändstickor, en kanna vatten och tre sockerbitar. Vi satt på innergården i halvmörker så vi slapp publik. ”Hur gör man” väste jag till maken. ”Vad ska jag ha tändstickorna till?”. ”Förmodligen ska du dränka sockret i sprit och tända eld på bitarna sedan” sa den kemikunnige maken. ”Varför det?”. ”Ingen aning” svarade han och smuttade avslappnat på sin Calvados.

Nåväl. Jag la sockerbitarna i skeden, doppade ner allt i glaset och lyfte upp skeden och tände på. Sockret brann och jag släckte genom att hälla vatten på skeden. I stressen glömde jag först att skeden nog skulle vara över glaset så duken fick en skvätt sockerlösning på sig. Tur det var mörkt.

En googling när jag kom hem visade att jag gjort någorlunda rätt.  Johnny Depp gjorde så i filmen From Hell och i Moulin Rouge förekommer det ofta. Får man tro www.susning.nu så lär detta dock vara en modern företeelse som spritts genom ovannämnda filmer. Alltså blir det Absint i glas rakt upp och ner nästa gång. Fast lite roligt var det.

I Heidenstams sällskap

”Tag allt som är mitt och mitt kan bli

men lämna min yppersta gåva

att kunna njuta och lova

där annan går kallt förbi”

Det var en välfunnen diktstrof som mamma citerade när vi njöt av helgens fantastiska blomsterprakt: blåsippor, vitsippor, svalört, backsippor och vårlök. Och i luften flöjtade tofsviporna. Och snart, snart blommar gullviva och våradonis.

När man själv saknar ord är det inte dumt att ta en skald till hjälp.

Närminne

Satt på färjan hem från Gotland och försökte lösa DN:s dubbelkryss tillsammans med mor och son. Fast jag får erkänna att mina insatser var rätt begränsade. Men en nyckel knäckte jag:  ”Souvenir från Gotland”. Ett minnesfragment från min ungdom dök nämligen upp. I början på 70-talet turnerade en amatörteaterrevy från När socken i Gotland runt i halländska städer. Jag minns bara att en hel del skämt byggde på socknens namn. Alltså kunde jag triumfera med att en gotländsk souvenir självklart är ett närminne. Kanske var ordvitsen med i revyn? Det borde den ha varit.

Den ofrivilliga resebyråtjänstemannen

När jag var liten ville jag bli elektriker. Eller konduktör med fin uniform och tång att klippa biljetter med. Men aldrig tänkte jag tanken att bli resebyråtjänsteman. Men nu är jag det -på min stackars korta fritid. Bokar dotterns färjebiljetter för hon är inte gammal nog för eget visakort. Bokar mina tjänsteresor för det sparar pengar åt firman samt letar billiga biljetter och boende för mina privata resor.

Trött på att göra proffsens jobb amatörmässigt och på undermåliga web-siter där man med jämna mellanrum kastas ut eller får börja om. Satt under halva Antikrundan och försökte komma överens med SJ;s bokningssystem.Värst är annars när man ska boka billig resa under förutsättning att man hittar billigt boende. Det kräver verkligen simultankapacitet.

Kan man få sin personliga resebyråtjänsteman som hushållsnära tjänst står jag först i kön!

Agnellväder

Idag ligger molnen regntunga över Laholmsslätten. Färgskalan ute är enhetlig: allt är grått. Det är som en grå filt över landskapet. Vanliga landmärken som Ysby kyrktorn och Hallandsås kan bara skymtas med god fantasi.

Det är lätt att den grå filten även lägger sig över själen. Då har jag ett mantra att rabbla:  Agnellväder. Halmstadkonstnären Olle Agnell är en mästare att återge det gråa landskapet. Och när jag ser hans bilder på näthinnan ger den konstnärliga dimensionen ett försonande skimmer över det gråa. Det är ju vackert. Titta gärna själva på denna sajt. Där finns också mycket annat att njuta av.

Skönheten finns i betraktarens öga

Läser i sonens kursbok ”Svenska Hus. Landsbygdens arkitektur – från bondesamhälle till industrialism” (Hall, Dunér 1995) om hur medeltidskyrkorna under 1800-talet ersattes eller kompletterade med nyklassicistiska salskyrkor. Ett exempel är Tingsås kyrka i Växjö stift.

Jag har alltid tyckt att dessa kala kyrkor, i folkmun kallade Tegnérlador efter biskop Esaias Tegnér som var flitig pådrivare av nya kyrkobyggen, varit fula och tråkiga.

Men efter att ha läst artikeln i boken och lotsats genom de bakomliggande orsakerna (folkökningen, viljan manifestera bygdens välmående och framtidstro) och tankarna bakom den arkitektoniska utformningen börjar jag (nästan) tycka de är vackra.

Skönheten finns i betraktarens öga, Beauty is in the eye of the beholder, säger vi ibland. Jag vill lägga till att ”bakom blicken finns kunskapen om föremålet vi betraktar”. Ju mer vi vet, desto mer intressant blir oftast det vi ser.

Liten fotnot:

Uttryckets historia finns beskrivet på sighten The phrasefinder (www.phrases.org.uk):

The person who is widely credited with coining the saying in its current form is Margaret Wolfe Hungerford (née Hamilton), who wrote many books, often under the pseudonym of ‘The Duchess’. In Molly Bawn, 1878, there’s the line ”Beauty is in the eye of the beholder”, which is the earliest citation of it that I can find in print.

Reserapport

Reser från västkusten tvärs över kontinenten till östkusten.

Köper en lokaltidning i Markaryd för att komma i stämning innan bussen till Ljungby anländer, Den resan tar precis den tid som behövs för att läsa Sydsvenskan halvhyfsat samt lösa Sudokon.

I Ljungby hinner jag besöka toaletten i väntrummet innan det är dags att ta bussen till Växjö. Sover till Alvesta och vaknar precis för att hinna notera att Preem-macken annonserar att man varje dag säljer nybakade semlor för 7,50. Ica säljer lösgodis för 4,95 kr/kg. En krona billigare än kiosken i Markaryd. TV-handlaren har av fönsterdekalen att döma fortfarande Luxor-apparater i sortimentet.

Minns att jag för många år sedan arrangerade ett möte i Alvesta för kollegor från Göteborg, Malmö och Stockholm med motiveringen att ”Alvesta är en perfekt mötesplats. Alla åker lätt tåg dit och jag fixar bra möteslokal”. Det vara bara det att jag råkade ringa fel hotell. Istället för hotell Rådmannen med stor och rutinerad konferensavdelning hamnade jag på Centralhotellet. Jag tyckte nog att man hade låtit lite tveksamma och förvånade när jag pratade med dem. Men först när jag gick av tåget och såg Rådmannens skylt på ena sidan gatan och Centralhotellets lilla neonskylt på andra sidan som jag insåg misstaget. Men det blev ett oförglömligt och bra möte i det lilla hotellrummet som personalen gjort om till konferensrum genom att skjuta in sängen i ena hörnet och bära in bord från frukostmatsalen.

På väg till Växjö läser jag Bodil Malmstens bok ”Kom och hälsa på mig om tusen år” att ”Det finns inget okristligt folk på hela jorden som firar högtider vars orsak de inte tror på lika intensivt som det svenska”.

Växjö har ett så kallat resecentrum som är lika avskyvärt som vanligt. Trångt, ogästvänligt och med de för få sittplatserna placerade i rader framför ett jättestort fönster för att få de sittande att känna sig otrygga och utelämnade.

Flyr upp i stan till den osannolika och osvenska restaurangen AliBaba. En inredning så kitchig att man inte tror det är sant. Grottmiljö i plast, en önskebrunn i golvet där rök väller upp, porlande vattenfall, röda lyktor och bäst av allt: En skyltdocka uppklädd som magdansös. Olyckligtvis saknar den mörka, storbystade skönheten en hand, men allt kan ju inte vara perfekt.

Menyn frestar med pizzor, pastarätter, indisk mat och libanesiska läckerheter. Jag beställer en ”delikatesstallrik från Beirut” och blir som vanligt inte besviken. Jo på avsaknaden av rättigheter; får nöja mig med en cocacola istället för glaset rödvin.

Hittar en Swebuslinje för sista biten av resan. Den avgår en halvtimme före tåget, så jag får hoppa över kaffet på maten, men den är igengäld 21 kronor billigare och anländer Kalmar 12 minuter före tåget. Dessutom sparade jag ju in kostnaden för kaffet. Upptäcker att Swebus har gratis trådlös uppkoppling för sina resenärer. Vilken service! Får dock surfa och skriva som en blådåre för batteriet är svagt.

fotnot: Visserligen betyder kontinent ”stor sammanhängande landmassa”, men jag tror inte södra Sverige riktigt räknas till den kategorin. Men det låter flott.

Fara runt som en tätting

Nu har sidensvansarna anlänt till oss och innebörden i begreppet ”fara runt som en tätting” blir väldigt tydligt när man ser flockarna av ordningen Tätting kasta sig från det ena rönnbärsträdet till det andra. Det här är definitivt en av mina favoritfåglar och ett riktigt fint vintertecken om uttrycket tillåtes.

I Rosenbergs klassiska bok ”Fåglar i Sverige” beskrivs mycket målande skådespelet:

Sidensvansflockarna tycka om att sitta i höga träd och härifrån flyga de då och då ned i rönnar, nyponbuskar, enar o. dyl. för att proppa sig fulla med bär. Trots sin annars makliga och fridsamma läggning utvecklar sidensvansarna under skaffningen en viss iver, flaxar från gren till gren och rycker till sig bär”…lätet är ett fint s i i r r r, som från en liten elektrisk ringklocka.