Kategoriarkiv: kultur

Clas Ohlson & Co. Insjön

Publicerad den av
Svara

Vill ha!

Vill ha väldigt mycket ur Clas Ohlssons katalog. Inte årets, utan från 1933 års katalog. Jag har precis suttit och bläddrat i ett nytryck av den och känner att det är en hel del jag behöver. Jag behöver t ex en radiobyggsats för en en-rörs mottagare för 8,65 kr. Då kommer jag kunna lyssna på radiostationer över hela Europa. Sedan behöver jag en kamera för rullfilm 6*9 cm. Kanske en grammofonskiva av märket ”Husbondens röst” för 2,50 kronor. Kalle Jularbo eller Hawaii-musik?

Men absolut nödvändigast är brevkursen ”Koncentrera Eder”, skriven av Reinh. Gerling. Den vänder sig till ”intellektuellt arbetande, tankspridda, nervösa och minnessvaga” (!). Den kostar 3 kronor, men då ingår ett porträtt av författaren.

Sonen vill gärna ha boken ”Amatörfyrverkaren” som vänder sig till händiga pojkar och som ger ”anvisningar till förfärdigandet av moderna fyrverkeripjäser”. Kanske lämplig födelsedagspresent?

Tredjedag pingst

Publicerad den av
1

Pingsten, som infaller 50 dagar efter påsk, är en av kyrkans största högtider efter jul och påsk. För de flesta av oss har den också varit en av de skönare ledigheterna i den tid då Sverige är som vackrast och naturen som löftesrikast. Nu när annandag pingst sedan några år är borttagen som helgdag har pingsten reducerats till en vanlig weekend. Jag höll på att missa pingsten helt i år och blev pinsamt nog påmind genom en stor Ica-annons i tidningen i fredags om pingstmat.

Vädret här i södra Sverige har i alla fall gett oss den rätta pingstkänslan med fantastisk sommarvärme. Detta trots att pingsten faktiskt är rekordtidig i år. Den kan rent teoretiskt bara infalla en dag tidigare.

Läste i dag att fram till 1772 firade vi Sverige inte bara annandag pingst utan också tredjedag och fjärdedag pingst. Vore jag inte verksamhetsansvarig med ständiga krav på att få upp tillräcklig produktivitet i ett företag kanske jag skulle propagera för det? Tänk att ha måndag, tisdag, onsdag ledigt…

Och livet skrev

Publicerad den av
Svara

Hittade Elise Ottesen Jensens memoarer på en loppis på Öland igår (5 kronor). ”Och livet skrev” hette den och utgivningsåret var 1965.Jag har läst den för många år sedan, men den är väl värd en omläsning. Drog mig också till minnes att jag hört en radiointervju för inte så länge sedan. Följ länken nedan till en denna fantastiska intervju med grundaren av RFSU. Och leta gärna i bibliotekets arkiv eller på antikvariat efter memoarerna. De är värda att läsas.

http://sverigesradio.se

Bra konst

Publicerad den av
Svara

”All konst som leder till goda samtal och skapar möten mellan människor är bra konst”.

Citatet är från senaste Femina och en intervju med Elisabeth Alsheimer, verksamhetschef på Dunkers kulturhus i Helsingborg.

Bättre kan det inte sägas. Gäller förresten böcker också

Får jag lov?

Publicerad den av
Svara

Vilken härlig nostalgi! Gick förbi Filmstaden klockan 6 på väg hem från jobbet och såg affischen för Joakim Jalins film om svenska dansbands uppgång och fall. Filmen började 18.15 och det fanns platser kvar, eller rättare sagt det fanns många platser kvar. Vi var fem personer i salongen och vi kunde välja på 78 stolar. Men vi fem avnjöt Flamongokvintettens musik. Och de mindre kända banden som Bengt Hennings och Tagez. Vi smålog kollektivt åt det medelålders paret som hade som hobby att resa dit Flamingokvintetten spelade, ta in på hotell i den staden, komma först och gå sist samt naturligtvis se till att bli fotograferade ihop med bandet. Medan jag skriver nu lyssnar jag på filmens trailer och funderar på i vilken låda jag kan ha lagt min lilla samling av dansbandsvykort från Karsefors festplats på 70-talet. För inte kan jag väl ha slängt dessa rariteter?

Livskamrater

Publicerad den av
Svara
Med tårar i ögonen läste jag i går i DN Lena Katarina Swanbergs minnesord över sin make Kjell Swanberg.  Det är en underbart vacker skildring av deras gemensamma liv.  Visst är livskamrat ett vackert ord? Och Lena Katarinas fina definition sedan:
”Hela tiden vi två. Det är nog det som är själva vitsen med att vara varandras livskamrater. Hur livet än ser ut. Man kan varandras berättelser. Orden och erfarenheterna och upplevelserna och sorgerna och all glädjen snor sig om varandra i all oändlighet tills det tvinnas ett rep. Ett mycket tjockt rep.”
Jag och min livskamrat sedan snart 29 år har gjort samma konstaterande om barnen som Lena Katarina:
”Och barnen visade sig till vår gränslösa förvåning inte fortsätta att vara små jämt, det är inte bara klokt vad barn växer till sig. Och vad fort det går sedan. Är dagens småbarnsföräldrar informerade om detta? Det var inte vi”.
Det var inte vi heller. Nu fick jag i artikeln dessutom ord för hur vårt hem känns när barnen är utflugna:
”ett monument över fyra (tre för oss) barndomar”
”Dags att rensa. Slänga. Ge bort. Bära, bära, bära. Livet är ett enda långt bärande och nåden är stunderna när man själv blir buren.”
Det känns som en nåd att ha fått ta del av berättelsen om den älskade livskamraten och det gemensamma livet. Det är ord som jag kommer bära med mig länge, länge.
Tyvärr finns inte på artikeln på nätet utan bara i papperstidningen på Familjesidan den 2 april 2008.

For sale: baby shoes, never worn

Publicerad den av
Svara

Jag kämpar på med min Carsten Jensens ”Vi, de drunknade”. Har kommit drygt 100 sidor och den är fantastiskt bra. Men även om jag betraktar mig som en snabbläsare så kommer den ta både tid och kraft. Flyr därför ibland in i andra parallella läsprojekt. Läste i DN i helgen om flash fiction. Flash är noveller på högst 250 ord och detta har blivit en egen genre på nätet. De riktigt bra novellerna anses vara de som håller sig under tio ord. Margaret Atwood har skrivit följande flash fiktion: ”Ville ha honom. Fick honom. Skit också.”

Men detta är inget nytt fenomen. DN har på Namn och Nytt sidan i flera veckor haft en tävling om ”sexnoveller”, dvs i detta sammanhang noveller på högst sex ord och här citerade man Hemingway som hävdade att sex ord räcker för en god historia och som bevis skrev han följande berättelse: ”For sale: baby shoes, never worn”.

DN:s läsare har under vintern skickat in egna sexnoveller och två av mina favoriter är bägge historiska noveller:

”Här kommer pannkakorna, Erik. Erik? Erik!”

”Du skulle ju boka rum Josef!”

En kul sida med flashnoveller finns på
www.wired.com/wired/archive/14.11/sixwords.html

Men nu har jag flytt nog från invånarna i staden Marstal. Åter till Carsten Jensen alltså.

Borde läsa Carsten Jensen

Publicerad den av
Svara

På DN:s boklista ligger Carsten Jensens roman ”Vi, de drunknade” som nummer 1 vecka efter vecka. ”Skildring av fyra generationer sjömän under 100 år i den lilla staden Marstal. Mäktig roman av en av Danmarks mest inflytesrika författare och reseskildrare”.

Maken har redan läst den 710 sidor tjocka boken och var mycket förtjust. Nu ligger romanen  här i arbetsrummet och känns lite uppfordrande.  Vad hindrar mig? Inte tiden, för helgen är obokad och en lätt förkylning tjänar som ursäkt för att inte vara ute och promenera.

Måste man så mycket då? En oläst Femina finns också på bordet och DN:s lördagskryss och Svenskan från igår hann jag aldrig öppna.  Egentligen inte, men jag har ändå Milan Kunderas fantastiska 70-tals roman i tankarna, ”Varats olidliga lätthet” där just sentensen är att ett gott liv är att inte alltid välja de enkla lösningarna utan att istället utmana sig själv och välja vägar som är lite jobbigare, men som ger större tillfredsställelse på sikt.

Så vad väljer jag? Omläsning av Kundera kanske? Eller så ger jag mig i kast med Carsten Jensen. Eller så blir det Femina för jag är ju som sagt rätt snuvig och trött.

”Det är bara naddarna som ska ner”

Publicerad den av
1

För en vecka sedan satt jag i trädgården och drack kaffe och läste tidningen. Idag är det fullt snökaos utanför fönstret. Det är storm och halkvarning över södra Sverige och några utomhusprojekt känns inte lockande i påsk.

När det blir sådan här bakslag i vårvädret tänker jag alltid min mormor som filosofiskt sa på sin bromölladialekt att det är ”naddarna som ska ner”. Hon hade en klar statisk uppfattning om att det alltid fanns en viss mängd snö och dåligt väder ovanför molnen som måste komma ner varje år. Inget att vara upprörd över utan bara bra att förrådet av bakslag töms så att vi återigen kan sitta i trädgården med en kopp kaffe och njuta av vårsolen.

Det tycker jag är ett fint förhållningssätt till vädrets bakslag.

Esse quam videri

Publicerad den av
1

I Peter Englunds blogg i lördags ( http://peterenglund.wordpress.com /2008/03/15/esse-quam-videri/) lärde jag mig lite latin: Esse Quam Videri som betyder ungefär att vara hellre än att synas. Vid fortsatt sökande på nätet lärde jag mig att detta också var staten North Carolinas motto. Så blev man ytterligare lite halvbildad.

Englund kopplade citatet till vår inställning till vad vi arbetar med eller gör. Han skriver:

”Det är ett tecken på att det är dags att bryta lägret och dra vidare, detta när man inte längre ser sig som en person som arbetar med något, utan som arbetar som något”.

Det är en bra testfråga känner jag när jag prövar ordens valörer på mig själv. Det är en himmelsvid skillnad i engagemang och trivsel att arbeta med något eller arbeta som något. För några år sedan när nya ägare till mitt företag sakta sög musten ur vårt engagemang presenterade jag mig på en konferens med orden ”jag arbetar som ansvarig för…” och konferensledaren sa stillsamt ”det låter som om din glöd för arbetet håller på att falna”. Det blev för mig väckarklockan som fick mig att två veckor senare säga upp mig och byta arbete.

Nu är jag lyckligtvis i ett jobb och livssituation där jag är igen och det unnar jag alla andra att vara. Esse quam videri!