Livskamrater

Med tårar i ögonen läste jag i går i DN Lena Katarina Swanbergs minnesord över sin make Kjell Swanberg.  Det är en underbart vacker skildring av deras gemensamma liv.  Visst är livskamrat ett vackert ord? Och Lena Katarinas fina definition sedan:
Hela tiden vi två. Det är nog det som är själva vitsen med att vara varandras livskamrater. Hur livet än ser ut. Man kan varandras berättelser. Orden och erfarenheterna och upplevelserna och sorgerna och all glädjen snor sig om varandra i all oändlighet tills det tvinnas ett rep. Ett mycket tjockt rep.”
Jag och min livskamrat sedan snart 29 år har gjort samma konstaterande om barnen som Lena Katarina:
Och barnen visade sig till vår gränslösa förvåning inte fortsätta att vara små jämt, det är inte bara klokt vad barn växer till sig. Och vad fort det går sedan. Är dagens småbarnsföräldrar informerade om detta? Det var inte vi”.
Det var inte vi heller. Nu fick jag i artikeln dessutom ord för hur vårt hem känns när barnen är utflugna:
”ett monument över fyra (tre för oss) barndomar”
”Dags att rensa. Slänga. Ge bort. Bära, bära, bära. Livet är ett enda långt bärande och nåden är stunderna när man själv blir buren.”
Det känns som en nåd att ha fått ta del av berättelsen om den älskade livskamraten och det gemensamma livet. Det är ord som jag kommer bära med mig länge, länge.
Tyvärr finns inte på artikeln på nätet utan bara i papperstidningen på Familjesidan den 2 april 2008.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s