Idag har jag varit i Oscar Wildes bibliotek. 2000 böcker fanns där strax innan den ödesdigra dagen den 24 april 1895 då hela samlingen på 16 Tite Street i London såldes på en kaotisk auktion.

Före auktionen karakteriserade sonen Vyvyan Wildes bibliotek som det ”heligaste av det heliga” och generellt ansågs det att ”A library should be a man’s portrait”. Intressant tanke. Oscar Wilde lär mer använt sina böcker som arbetsredskap och njutningsmedel än som vackra samlarobjekt. Han strök under och antecknade i dem och rev till och med ut sidor han behövde ta med sig. Det påstås dessutom att han bokstavligen åt sina böcker. Slet loss pappersbitar han tuggade på medan han läste. Dessutom fanns det matrester och vinfläckar i en hel del böcker.

Men är Wilde kastades i fängelse på grund av homosexuella kontakter blev han tvungen att sälja sitt älskade bibliotek för att betala sina skulder.

Nu berättar DN att Thomas Wright försöker rekonstruera biblioteket i boken ”Oscar’s Books”. Så åtminstone från läsfåtöljen går det att besöka Wildes bibliotek.

Olof Lagercrantz stora boksamling gick också på auktion. Dock på hans egen begäran i testamentet. Därifrån har jag glädjen att ha fått köpa en av hans böcker, den med ”spår av gnagare i”. Läs mer om detta i ovanstående länk.

Men blir längtan att besöka ett författarbibliotek på riktigt så finns Hjalmar Gullbergs bibliotek rekonstruerat på Malmö Stadsbibliotek. Det är en tidsresa bakåt att gå in i det rummet. ”A library should be a man’s portrait”…….

Städar mina överfulla bokhyllor. Känner att jag borde gallra, men det är så svårt. Är det Ray Bradburys roman ”Fahrenheit 451” som spökar (titeln anspelar på temperaturen då papper antänds och handlar om en framtid där böcker och läsning är förbjudna)? Eller är det bilderna i gymnasiets historiebok på bokbålen i 30-talets Tyskland som gör tanken på att kasta böcker så laddat?

Vad det än beror på så gäller det att tänka realistiskt. Alla böcker i min bokhylla är inte viktiga och odödliga mästerverk. Snarare tvärtom. I dagens konsumtionssamhälle är böcker stapelvaror där pocket hela tiden säljs med lockbetet ”tag 4 – betala för 3”. Även om jag bara tänkt köpa 2 så letar jag då efter den tredje och sedan måste jag ju ha gratisboken som belöning.

Gallra är eftermiddagens mantra och jag lyckas få ihop en hög böcker på golvet som jag kan skiljas från. Men vad ska jag göra av dem? Antikvariat – uteslutet. Loppmarknader – kanske. Men jag har sett sopcontainern utanför Erikshjälpen och insett att de flesta böcker inte ens kan säljas för 5 kronor. Soptunnan direkt? Tufft. Men nu gäller det att tänka bort den symboliska elden och istället se böckerna som förnyelsebar energikälla.

Lösningen blir en kompromiss. Hälften hamnar i soptunnan (i morgon, ska sova på saken). Hälften ska jag sprida ut till nya läsare under nästa kafébesök och tågresa.

Räddningen för vankelmodiga är www.bookcrossing.com där man kan numrera sin bok och skicka ut den i världen med en identitet och en uppmaning att nästa läsa skall registrera bokens resa på hemsidan.

Rolig idé och så här många böcker finns enligt bookcrossings hemsida  i min hemstad Kalmar:

Go Hunting

Country List > Sweden > Småland > Kalmar

Add Kalmar to my Release Alerts list

List of Crossing Zones in Kalmar with books in the wild…

Ikea 3 books, most recent released about 5 days ago

Bänk utanför Kalmar Stadsbibliotek 1 book, released about 3 wks ago

Kullzenska cafet 7 books, most recent released about 3 wks ago

De senaste veckorna har jag oroligt läst Marcus Birros blogg. ”Jag är en far utan barn” sa han i ”Tankar för dagen” en morgon jag körde till jobbet. Så berättade han så fint om sin längtan efter barn och om sorgen efter de två som dog innan och vid födslen.

Hade aldrig läst något av honom innan, men började följa hans blogg www.marcusbirro.se regelbundet. Vackert språk, angelägna tankar. Jag känner mig mitt i en självbiografi som skrivs här och nu. Blev så tagen att jag erkänner att jag i torsdags var tvungen att kolla hur förlossningen gått och sedan kände mig lycklig länge över att sonen fötts välbehållen.

I morgon går jag till biblioteket för att låna Birros böcker.

Satt på Bromma flygplats igår kväll och väntade på planet till Kalmar- Det finns roligare platser att tillbringa en fredagkväll på, men jag hade faktiskt trevligt sällskap. Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap underhöll mig hela kvällen.Ann Shaffer har skrivit en underhållande bok om några människor på den under andra världskriget ockuperade kanalön. Den boken rekommenderar jag varmt.

Jag rekommend(erar även medlemsskap i Litterära sällskap. På hemsidan www.dels.nu (De Litterära Sällskapens Samarbetsnämnd) finns över 100 sällskap listade. Skulle du inte hitta något som passar så starta ett eget och skaffa ett enkelt och anspråkslöst syfte med verksamheten. I kväll har jag bjudit in medlemmarna i mitt egenstartade sällskap ”The James Joyce Society in Kalmar” till att fira James Joyce födelsedag (han föddes egentligen den 2 februari, men vi tar ut firandet i förskott för att pricka in en lördagkväll). Lite bokdiskussion och mycket pubinspirerad mat samt irländsk öl står på programmet.Litteratur skänker oss många goda läsupplevelser, men kan även tjäna syftet att föra samman människor och skapa forum för att mötas och umgås.

Fler sällskap med andra ord. Både slutna privata och öppna. Finns Tintinsällskapet förresten?

Det är roligt att Barbro Alving uppmärksammas igen. Det är ett spännande stycke 1900-talshistoria och livsöde som vi blir påminda om i samband med 100-årsdagen av hennes födelse. Jag har tidigare skrivit om Bang i samband med att dottern Ruffa Alving fyllde 70 år och nu har jag i julhelgen sett Maj Wechselmanns film om hennes liv. Nu såg jag i DN i veckan att Ruffa Alving sammanställt en bok med Barbro Alvings mer personliga texter och hittills opublicerade brev. Jag ser verkligen fram emot att läsa ”Bang om Bang” .

Grattis Tintin på din 80-års dag. Tänk att du är så gammal fast du ser så pojkaktig ut. Kommer aldrig glömma min stora läsupplevelse för 40 år sedan när jag på en tråkig släktmiddag hittade ”Ottokars spira” i värdfamiljens bokhylls. Har alltid velat åka till Syldavien sedan dess. Detta spännande kungarike i östra Europa vid floden Vladir! Tyvärr föga känt, som det står i boken, men som vida överträffar andra länder i fråga om sevärdheter.

Får nog nöja mig med att åka dit från läsfåtöljen med Tintin som sällskap. Vill du också fira Tintins födelsedag rekommenderar jag ett besök på sighten /www.sallander.nu/tintin/ eller läs Aftonbladets artikel  om födelsebarnet.

Läser om Claes Hylingers essäsamling ”Nya dagar och nätter” Bonniers 1988 och fastnade för denna text:

Le violon d’Ingres, ”Ingres fiol” är ett franskt uttryck som betecknar en konst eller en hobby som man utövar vid sidan om sin egentliga verksamhet. Det syftar på konstnären Ingres som var orolig för att han en dag av någon orsak, till exempel försämrad syn, inte skulle kunna måla längre. I så fall ville han ha något att falla tillbaka på – han skulle kanske kunna ge fiollektioner? Så den uppburne konstnären övade fiol dagligen vid sidan av sitt måleri och gjorde så hela sitt liv.

Plötsligt får jag ett namn, en diagnos på vad jag själv håller på med. Att hålla på med udda hobbyprojekt kan ju inte vara annat än en variant av Ingres fiol. Fast i vårt välfärdssamhälle är det inte primärt försörjningsproblemet som oroar oss utan mer rädslan att vara sysslolös, stå vid sidan av samhället.

Mina fiolövningar består av manin att starta och driva märkliga föreningar. Allt för att få trevligt umgänge och en ursäkt att skriva ihop små medlemsblad.

Den ena föreningen, BBC, är nu inne på 10:e verksamhetsåret och syftar till att dess 8 medlemmar ska få ett forum varje månad där man kan byta böcker med varandra samt få en ursäkt att besöka en pub. Den andra föreningen har det ståtliga namnet ”The James Joyce Society in Kalmar” och är bara bråkdelen så seriös som den låter. Men verksamheten är mycket trevlig. Särskilt högtidlighållandet av den 16 juni, dagen då hans roman Ulysseus utspelar sig är en riktig höjdpunkt. Två gånger har vi firat dagen i Dublin, övriga år på en irländsk pub.

Som sagt, en och annan symbolisk fiollektion, förhöjer tillvaron.

I går åt jag frukost med Henrik Ibsen. Även hans översättare Klas Östergren var med. Dagens Nyheter hade ett reportage om nyöversättningen och utgivningen av Ibsens pjäser. I en tid då det lär komma ut en ny bok var 30:e sekund i världen känns det skönt att klassiker med 100 år på nacken får sitt rättmätiga utrymme. Det är härligt med litteratur som man har en långvarig relation med. För mig väcker artikeln minnen om teaterupplevelser från 70-talet och framåt. Peer Gynt i Helsingborg, Ett dockhem i Stockholm, Vildanden i Halmstad, Hedda Gabler i London… Tänker också på långa eftermiddagar på Halmstads stadsbibliotek när jag som gymnasist skrev mitt specialarbete om ”Ett dockhem”.

Härligt att Ibsen är uppmärksammad igen. Han behövs även i vår tid.