Gamla böcker har blivit eftertraktade i England rapporterar engelska Metro. Nu töms hyllorna i antikvariaten och på loppmarknaderna på tidigare osålda gamla böcker. Att köpa böcker för några pence styck är ett mycket billigare bränsle än ved och kol. Särskilt engelska pensionärer investerar sin tid i att få ner uppvärmningskostnaderna genom att jaga de billigaste fyndlådorna med böcker i.

Kanske ett tips till Kupan och andra i Sverige? Packa alla gamla bokklubbsböcker som ingen vill köpa ens för en krona i säckar och sälj som alternativved istället.

”Där man bränner böcker kommer man snart också att bränna människor” sa den tyske författaren Heinrich Heine på 1800-talet. Och tyvärr har han fått rätt många gånger. Men det är nog dags att skilja på böcker och böcker samt syfte och syfte. För med all respekt för Bra Böckers stora utgivning av romaner på 70-talet så behöver kanske inte alla loppmarknader, antikvariat och svenska hem ha bokhyllorna fulla av dessa. Lite gallring tål vi för att göra plats för den nya utgivningen.

Men det lär dröja innan jag tar en bok ur mina hyllor och stoppar i kaminen. Man kanske kan byta gallrade böcker med grannen och elda upp varandras stället? Det går nog lättare.

Dagen började bra. DN hade en intressant artikel om klassiker i litteraturen. Blev inspirerad till att börja med ett klassikertema i min läsning. Kanske redan ikväll. Vad finns i bokhyllan? Eyvind Johnsons Krilonserie har jag misslyckats med en gång. En andra chans? Kerstin Ekman skrev 1996 romanen ”Gör mig levande” som en pendang till Johnsons böcker. Får nog ta mig till biblioteket och låna den för parallelläsning.

Blir riktigt inspirerad till att lägga det lättsmälta deckarfrosseriet åt sidan och hitta mer tuggmotstånd. Ska kanske satsa på Söderbergs ”Doktor Glas” och parallläsa Ekmans allra senaste ”Mordets praktik” istället? Trevliga bekymmer att behöva fundera över sådana val.

Läser vidare i DNs artikel och måste förmedla ett citat från Peter Englund:

”Litteraturen tillåter oss ju att komma ut ur det enda liv som vi är dömda att leva. Vi är dömda att leva i en kropp vid en särskild tidpunkt på en särskild plats. Litteraturen hjälper oss att ta del av andra existenser. Den bryter vår ensamhet i oss själva. Den samtida litteraturen är samtida. Vi delar dess tid, även om vi bär andra kroppar och platser. Men klassikerna förflyttar oss också över tid. ”

Men nu kändes livet lite högtravande. Går ut och travar ved en stund först.

”Den här boken ska jag inte köpa. Det är 19 år kvar tills jag blir 70”. Så klokt tänkte jag när jag läste om Patricia Tudor-Sandahls senaste bok ”Den fjärde åldern” . Jag har ju precis växt in i hennes bok ”Den tredje åldern” som behandlar livet mellan 50 och 70. Och den har ju stått i bokhyllan i 10 år.

Men i bokhandeln blev jag lite sugen. Spännande baksidestext, mycket ledig tid i helgen och ett väder som passar för att sitta framför en brasa och läsa. Man ska ju dessutom gynna sin lokala bokhandel.

Och så klok jag var. Den handlar egentligen inte så mycket om livet efter 70 -som Patricia Tudor-Sandahl benämner som den fjärde åldern utan faktiskt om de sju dödssynderna och hur de är i högsta grad levande i våra moderna liv. Det är en intressant och spännande läsning och kanske blir jag lite halvbildad. Men tyvärr har ju mitt intåg i den tredje åldern gjort att minnet inte är vad det varit.

”Säg det sju gånger” uppmanade en botanikprofessor min mamma och hennes medresenärer på en botanikresa när de fått lära sig en ny växt.

Får se: avund,avund,….vrede,vrede….frosseri,frosseri….girighet,girighet….vällust,vällust…..likgiltighet,likgiltighet ….högmod,högmod……

Där satt grundbegreppen. Nu gäller det att minnas allt klokt boken utvecklar runt varje gammal dödssynd. Men boken är ju min så det är bara att hämta den igen i bokhyllan.

För många år sedan hade Telias personaltidning ett reportage om ett duktigt team av tekniker i Småland. Reportaget var välskrivet, men rubriken blev oförglömlig och drog löjets skimmer över hela teamet. ” I Urshult har teknikerna inte bråttom” tror jag det stod. Men egentligen var budskapet att man arbetade metodiskt och omsorgsfullt och gjorde rätt från början.

Lite av den filosofin finns i slow-rörelsen. Jag har just läst en bok av Carl Honoré: Slow. Lev livet långsamt (Bazar 2006). En bra, men ganska amerikansk bok. Känner dock att slow-rörelsen aldrig kommer lyfta i Sverige om vi fortsätter att betona långsamhet. Åtminstone för mig kryper det i kroppen av det ordet. Omsorgsfullt är en bättre benämning tycker jag. För det är vad slow-rörelsen egentligen handlar om. Omsorg om matlagning och matstunder, omsorg i arbetssysslor och omsorg om våra nära och kära.

Ansluter mig gärna till omsorgs-rörelsen. Var kan man teckna medlemsskap?

Sitter i läsfåtöljen tillsammans med Lars H Gustafsson. Tittar på bokens omslag och tänker att han inte är sig lik. Mycket äldre sen jag träffade honom sist.  Precis som jag blivit. Förra gången hette boken ”Leva med barn” och det var 24 år sedan jag läste den. Då lyfte han leende en baby upp i luften och boken spred livsglädje och mod till oroliga unga föräldrar.

Nu ligger vemod som en undertext i boken.  Den handlar om vad möten mellan människor kan betyda och vad det innebär att vara medmänniska.

Jag läser alldeles för fort. Känner att jag borde stanna upp och begrunda. Inte småjogga genom boken utan göra som titeln säger: ”Gå med dig”.  Men det är svårt att sakta ner.  Säger till mig själv att det är för att den är så bra, men kanske är det för att det är tungt att stanna upp och reflektera.  Mitt vemod, min sorg blir naken när en speglas i andra medmänniskors livsöden. Får gå tillbaka och ta en bit i taget.

Ska kanske botanisera bland andra texter som boken hänvisar till: läsa lite Gullberg, lite Kahlil Gibran, lite Karlfeldt. Och sätta på Bach i bakgrunden.

(Boken heter ”Gå med dig. Om glädjen att vara medmänniska och förlaget är Libris).

Läser ett utdrag ur Bodil Malmstens senaste bok ”De från norr kommande leoparderna”. Där konstaterar hon att det senaste modebegreppet mindfulness låter modernt och bra ända ”tills man kommer på att det bara är vad ens mormor alltid sa -att man ska ta en sak i taget, blott en dag ett ögonblick i sänder”.

Jag är lästidsoptimist och tror att jag ska hinna läsa mycket mer än jag faktiskt gör. Men ibland hopar sig övertidsvarningarna från biblioteket och de nyinköpta böckerna ligger och ser förebrående ut. Väninnorna i vår lilla bokklubb får vänta ytterligare en månad på att få tillbaka sina böcker. Men å andra sidan får jag vänta på att få tillbaka mina.

Idag ordnade jag lite lästid genom att ta tåget till västkusten istället för att köra bil. Tre timmar i sällskap med Jonas Gardell och Jesus. (Gardell J: Om Jesus. Norstedts 2009).

Maria Schottenius skriver i Dagens DN om vår syn på den tid vi lägger på läsandet och hon berättar om hur litteraturen beskriver olika karaktärer av bokläsare. Är bokläsandet skadligt eller nyttigt? Den frågan besvaras väldigt olika av såväl olika kulturer och tidspoker.

Men Schottenius tycker liksom jag att det vore härligt med mer tid till läsandet och därför har DN utlyst ett upprop till läsarna om att maila in tips på hur man kan finna mer tid till läsning. tipsabokredaktionen@dn.se är adressen. Sedan är det bara att ta sig tid att hinna läsa DN så man få del av tipsen hur man tar sig tid (lite Moment 22 över det hela?).

Mitt tips nummer två är att sluta blogga nu och återgå till Gardells bok om Jesus.