Jag älskar Yngve Frej

Mitt exemplar av Stig Claessons underbara roman ”Vem älskar Yngve Frej” är en pocketbok från 1973. Det är samma år som romanen filmatiserades. För några veckor sedan gick filmen i repris och det blev en chock att se om den. De gamla gubbarna jag minns var ju i min ålder. Allan Edwall var 49 år när filmen spelades in. Kaffekopparna som väl skulle symbolisera gammaldags och töntigt är precis den servis som jag ärvde i höstas och nu tycker är fina.

För att inte tala om det centrala avsnittet i såväl filmen som boken när sommargästerna till allas förvåning köper de gamla opraktiska trasmattorna nu när det finns praktiska plastmattor.  Nu har ju plastmattor kommit på modet igen och är snyggt formgivna av unga designers.

Elna, Gustavsson, Eriksson och Öhman i avfolkningsbyn har plötsligt blivit moderna -åtminstone 2008. Sedan får de väl åter ”gå här som fornminnen” som Elna säger i denna långsamma, välformulerade berättelse om hur gamlingarna kallar ruinerna efter gamle skomakare Frej för ett fornminne och därmed får semestrande stadsbor som besökare till den lilla byn.

Jag får erkänna att jag somnade mitt i den långsamma filmatiseringen, men bokens 163 sidor tar jag mig njutningsfullt igenom och gläds åt Stig Claessons fina språk.

Litterär födelsedag

Idag är det James Joyces födelsedag. Han föddes på Irland den 2 februari 1882 och dessutom gavs hans livsverk Odysseus ut efter många års kamp just den 2 februari. Året var då 1922.

Varför ska man uppmärksamma just James Joyce födelsedag? För mig är det en god ursäkt att bjuda över några vänner i kväll på bl a den pubmat som James Joyce huvudperson Leopold Bloom åt på Davy Byrnes pub i boken på sidan 179 (Alba 1991): sandwich med olivolja, gorgonzola, sallad och rödvin.

Sedan ger dagen en påminnelse om den läsglädje som ligger i att ägna sig åt romaner som ligger på gränsen av ens förmåga och som leder till en hel värld av läsupplevelser kring boken och författaren.

Brenda Maddox har skrivit en mycket trevlig biografi över James hustru Nora (”Nora”, Legendas förlag 1989) och Olof Lagercrantz handbok ”Om James Joyces Odysseus” (W&W 1985) är alltid värd en omläsning. Men just på födelsedagen ska jag ägna mig åt några nedslag i Odysseus samt naturligtvis ta hand om gästerna.

Varje människa är ett skåp

Mina studier av 60-talet ledde mig till en härlig omläsning av Lena Larssons memoarbok ”Varje människa är ett skåp”. För yngre läsare kan jag berätta att LenaLarsson var en mycket färgstark inredningsarkitekt (även bokstavligen för på ålderns höst färgade hon sitt hår morotsrött) som under flera decennier stred för en funktionell boendemiljö. Hennes memoarer utstrålar så mycket livsglädje, klokskap och yrkesstolthet att man blir lycklig av att läsa den. Och vilka bilder och teckningar! Hittar du den på bibliotek eller antikvariat så missa inte tillfället att läsa den.

Mer om Lena Larsson finns bl a på http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Lena_Larsson_%28inredningsarkitekt%29&oldid=5521435

En gammal karta

Jag var i Mariestad i helgen och hittade av en slump ett väldigt fint antikvariat, Asken. Tyvärr är bokhyllorna redan överfulla, men barnen fyndade en hel del. Det enda jag själv investerade i var STF:s resehandbok över Västergötland från 1954. Ett fynd för 10 kronor. Den var inte till någon större hjälp när det gällde att hitta matställen i Mariestad och förmodligen var inte heller uppräkningen av ortens industrier helt relevant. Men tonen i beskrivningarna av staden och dess kultur är helt oemotståndlig.Att turista efter gamla resehandböcker ger resandet en helt annan dimension.

I en ficka längs bak i boken fanns en Västgötakarta bifogad och på den hittade jag en jättefin genväg till Falköping över Varnhem. Jag ringde min bror i Falköping och sa entusiastiskt att jag skulle komma om trekvart och att vi skulle köra över Varnhem. ”Det avråder jag bestämt ifrån. Det är blixthalka ute och den vägen är liten och krokig. Kör över Skövde istället.” Naturligtvis triggar en lillebrors råd fram det sämsta hos systern och vi började orientera oss på småvägar mot Varnhem. Det var oerhört vackert, men mycket krokigt och halt. Vi kröp fram och efter en stund var det så mörkt att vi inte såg landskapet. Efter en timme var vi i Varnhem, gick raskt fram till klostret innan snöstormen tvingade tillbaka oss till bilen.

Väl i bilen upptäckte vi att vi nästan hade slut på bensinen och entusiasmen över att åka vidare på genvägen i totalt mörker var mycket liten. Alltså körde vi stora vägen till Skövde vilket var en omväg på två mil, tankade och tog sedan stora vägen till Falköping.

Vi kom fram endast en och en halv timme försenade. Tack broder för att du inte sa ”vad var det jag sa”.

Nya läsupplevelser

De litterära sötebrödsdagarna när jag bara kunde hänge mig åt lustläsning är slut. Snart väntar nytt arbete och därmed krav på att jag ska läsa en hel del annan typ av litteratur. Med managementlitteratur är det som med kokböcker; det kommer ut ungefär en om dagen. När jag förtvivlat bläddrat efter ny inspiration så inser jag i matlagningsfallet att egentligen är det enda som behövs är en kokbok av Anna Bergenström.

Det är samma sak med management. Vill man fördjupa sig i hur arbetsplatser kan nå bättre resultat har jag med åren insett att trots att jag har några hyllmetrar handböcker så kommer man långt med några få klassiker. Favoriterna just nu är en välskriven forskningsrapport av Jim Collins ”Good to Great” som jag fick i julklapp och som innehåller mycket psykologisk klokskap samt Mats Birgerssons självbiografi ”En resa i verkligheten” som handlar om hur han utvecklade företaget Fresh i Gemla genom bl a hälsoarbete som affärsstrategi.

Men goda böcker till trots; mest nytta genom åren har jag haft av nedanstående poem av Rudyard Kipling:

I keep six honest serving-men

(They taught me all I knew);

Their names are What and Why and When

And How and Where and Who.

Jag står framför havet del 2

Jag visste väl att Lennart Sjögren hade någon koppling till kortdikten ”Havet” (se förra inlägget). Men den är som sagt skriven av Göran Palm. Däremot skrev Lennart Sjögren en essä i Lyrikvännen no 5/78 om arbetet med att skriva sin egen diktsvit om havet. Den som spar hon har förstår ni. I en sliten tidskriftsamlare i bokhyllan finns några årgångar av Lyrikvännen från slutet av 70-talet och jag är imponerad av mitt bildminne så här 29 år efterår. Jag kände igen siduppslagen.

Lennart Sjögren skriver i sin essä om Göran Palms kortdikt i relation mot sin egen:

…Göran Palms kortdikt Havet, denna festliga, ironiska uppgörelse med vårt turistiska naturseende. Det var en sann dikt, den visade upp det sekulariserade samhällets främlingsskap inför naturen. Den berörde mig, men samtidigt måste jag motsäga den. Den gällde inte mitt umgänge med vattnet och inte heller den kustbefolkning jag kommit från.

I samma nummer finns också en pendang på Göran Palms dikt av Lasse Söderberg:

Louvren

Jag står framför Louvren.
Där är den.
Där är Louvren.
Jag tittar på den.
Louvren. Jaha.
Det är som på havet.

Jag står framför havet del 1

Den 3  december (Ofrivillig turist) påstod jag att Lennart Sjögren var upphovsman till nedanstående dikt. Nu vet jag bättre. Det är Göran Palm som skrev den och den finns i diktsamlingen \”Världen ser dig\” från 1964. Här nedan kommer ett korrekt citat.

 

Havet av Göran Palm

 

Jag står framför havet.

Där är det.

Där är havet.

Jag tittar på det.

Havet. Jaha.

Det är som på Louvren.

Den goda maten i Sezuan

Vi skulle ut och äta i lördags kväll. Vandrade lite planlöst i Visby innerstad och ratade ställe efter ställe. Antingen var det inget på matsedeln som riktigt lockade eller hade vi redan varit där eller så kändes interiören för kal och ödslig. Till sist började vi komma till de stadiet när man riskerar hamna på en trist pizzeria i ren desperation.

-Där inne ser det mysigt ut. Vi tar och äta kinamat säger dottern plötsligt och vi går in genom dörren under en röd lykta.

Det var inte kinamat. Det var mat från provinsen Sezuan. Alltför många års representationsätande och flackande på tjänstersor i Asien kan ju få en att tro sig upplevt det mesta. Helt fel. Underbar personal på ”Surfers” restaurang komponerade en härlig meny av smårätter åt oss och serverade utsökt vin därtill. ”Vänd mot himmelen -räkor”, Ingefärsflörtande tofu” och ”Bang-bang Ji Zi” gav smakupplevelser långt utöver det vanliga.

-Skriv om den fantastiska maten föreslår maken när jag ringer hem igår och har skrivkramp.

-Ja, men vad hette provinsen?

-Sezuan. Tänk på Brechtpjäsen ”Den goda människan i Sezuan”.

Hm. Det är ju jag som låtsas vara halvbildad och kulturell. Han ska ju stå för biologiskt och IT-tekniskt kunnande. Kommer inte alls ihåg den Brechtpjäsen. Jag hittar den dock på Visby stadsbibliotek i en härlig upplaga från 1968 inbundet i grått biblioteksband. Läser en förklarande analys av Herbert Grevenius innan jag ger mig i kast med själva pjäsen. Sensmoralen i pjäsen om den godhjärtade Shen Te är att när godheten söker hävda sig i ekonomiska sammanhang kommer den till korta. Ty om staden Sezuan står det i epilogen:

Den som gör gott där, står snart utan allt // ond gärning däremot ger tiofalt.// Om i en sådan stad du själv din utkomst har,// bygg om den, medan du har skjortan kvar.// Ej större lycka människan har fått // än vara god och göra gott.

Lördagen ledde inte bara till en oförglömlig måltid. Den inspirerade också till dramaläsning hela tisdagförmiddagen.

Ofrivillig turist

Jag kom lite plötsligt till Visby i helgen och kommer bli kvar den här veckan. Nu är det måndag förmiddag och jag har inget uppbokat förrän ikväll. Jag vandrar längs stadsmuren och tänker på att jag nu är i en av nordeuropas vackraste och intressantaste städer. Men jag känner ingenting. Har inte mentalt landat på platsen ännu. Försöker förgäves minnas en dikt av Lennart Sjögren om ett besök på Louvren där någon står framför MonaLisa och tänker ”Jaha // Det är som havet”.

Just nu är det lite känsla av ”jaha”, men jag tröstar mig med ett annat minne: en konstnär från Laholm som ogärna lät sina cirklar rubbas och vid ett tillfälle med tvekan följde med i vår bil till en blomsterexkursion och då bad min mor (som inom parantes nog aldrig kört för fort) att sakta farten för ”hans själ hann inte med”.

Jag går in på S:t Hans konditori och beställer en kopp kaffe. Skriver ömsom på bloggen, läser ömsom ur Owe Wikströms ”Ikonen i fickan. Om ytte och inre resor”. Känner långsamt att den inre resan hinner i fatt den yttre. Kafémiljöer är  utmärkta platser  för detta. Efter några timmar tittar solen fram genom de gråa molnen och jag känner mig plötsligt redo för en vandring längs Visby ringmur.

Högläsning

I går läste min 16-åriga dotter högt ur sista (?) boken om Harry Potter för oss när vi skjutsade henne till Oskarshamn. Det var en härlig resa och när man ibland känner sina tillkortakommande som förälder brukar jag tänka på att vi har i alla fall varit duktiga på att läsa högt och förmedla läsupplevelser till våra barn. Nu när advent närmar sig tänker jag på Jostein Gaarders underbara bok ”Julmysteriet” där den lilla flickan Elisabet från Norge följer med änglar och lamm bakåt i tiden och genom Europa till Betlehem för att komma fram i det 24 kapitlet till ett litet stall… Kyrkohistoria och kulturhistoria varvas i ett spännande äventyr för både stora och små och tack vare att vi läst den varje adventsdag i ett tiotal år har vi faktiskt blivit lite mer bildade. Tyvärr har jag inga barn som bor hemma längre, men kanske maken vill lyssna?

En annan oförglömlig högläsningsbok som varade från Aoste i Norra Italien till Bremen var Michelle Magorians bok ”Plats på Scen” som handlar om den unge Ralph som i efterkrigstidens England drömmer om en teaterkarriär. Något som inte passar sig i det arbetarhem där han växer upp. Samma författares ”Godnatt Mister Tom” fick oss att sitta kvar i bilen utanför huset en lång stund för att avsluta sista kapitlet. Den tog extra tid då jag var tvungen att torka tårarna och sluta snyfta ibland.

Efter att ha läst Eva Bexells barnböcker om Morfar Prosten högt ett antal gånger vet vår familj att ”prost emeritus” betyder att man går hemma hela dagarna och är småbesvärlig. I vår familj har vi därför utvidgat begreppet emeritus till att gälla familjemedlemmar när de är lite tjuriga.

Men på min meritlista över högläsningserfarenheter står nog de fem första tegelstenstjocka Harry Potter-böckerna överst. Den sjätte läste barnen själva och den sjunde läser alltså yngsta dottern för oss.