Jag var i Mariestad i helgen och hittade av en slump ett väldigt fint antikvariat, Asken. Tyvärr är bokhyllorna redan överfulla, men barnen fyndade en hel del. Det enda jag själv investerade i var STF:s resehandbok över Västergötland från 1954. Ett fynd för 10 kronor. Den var inte till någon större hjälp när det gällde att hitta matställen i Mariestad och förmodligen var inte heller uppräkningen av ortens industrier helt relevant. Men tonen i beskrivningarna av staden och dess kultur är helt oemotståndlig.Att turista efter gamla resehandböcker ger resandet en helt annan dimension.

I en ficka längs bak i boken fanns en Västgötakarta bifogad och på den hittade jag en jättefin genväg till Falköping över Varnhem. Jag ringde min bror i Falköping och sa entusiastiskt att jag skulle komma om trekvart och att vi skulle köra över Varnhem. ”Det avråder jag bestämt ifrån. Det är blixthalka ute och den vägen är liten och krokig. Kör över Skövde istället.” Naturligtvis triggar en lillebrors råd fram det sämsta hos systern och vi började orientera oss på småvägar mot Varnhem. Det var oerhört vackert, men mycket krokigt och halt. Vi kröp fram och efter en stund var det så mörkt att vi inte såg landskapet. Efter en timme var vi i Varnhem, gick raskt fram till klostret innan snöstormen tvingade tillbaka oss till bilen.

Väl i bilen upptäckte vi att vi nästan hade slut på bensinen och entusiasmen över att åka vidare på genvägen i totalt mörker var mycket liten. Alltså körde vi stora vägen till Skövde vilket var en omväg på två mil, tankade och tog sedan stora vägen till Falköping.

Vi kom fram endast en och en halv timme försenade. Tack broder för att du inte sa ”vad var det jag sa”.

Vi skulle ut och äta i lördags kväll. Vandrade lite planlöst i Visby innerstad och ratade ställe efter ställe. Antingen var det inget på matsedeln som riktigt lockade eller hade vi redan varit där eller så kändes interiören för kal och ödslig. Till sist började vi komma till de stadiet när man riskerar hamna på en trist pizzeria i ren desperation.

-Där inne ser det mysigt ut. Vi tar och äta kinamat säger dottern plötsligt och vi går in genom dörren under en röd lykta.

Det var inte kinamat. Det var mat från provinsen Sezuan. Alltför många års representationsätande och flackande på tjänstersor i Asien kan ju få en att tro sig upplevt det mesta. Helt fel. Underbar personal på ”Surfers” restaurang komponerade en härlig meny av smårätter åt oss och serverade utsökt vin därtill. ”Vänd mot himmelen -räkor”, Ingefärsflörtande tofu” och ”Bang-bang Ji Zi” gav smakupplevelser långt utöver det vanliga.

-Skriv om den fantastiska maten föreslår maken när jag ringer hem igår och har skrivkramp.

-Ja, men vad hette provinsen?

-Sezuan. Tänk på Brechtpjäsen ”Den goda människan i Sezuan”.

Hm. Det är ju jag som låtsas vara halvbildad och kulturell. Han ska ju stå för biologiskt och IT-tekniskt kunnande. Kommer inte alls ihåg den Brechtpjäsen. Jag hittar den dock på Visby stadsbibliotek i en härlig upplaga från 1968 inbundet i grått biblioteksband. Läser en förklarande analys av Herbert Grevenius innan jag ger mig i kast med själva pjäsen. Sensmoralen i pjäsen om den godhjärtade Shen Te är att när godheten söker hävda sig i ekonomiska sammanhang kommer den till korta. Ty om staden Sezuan står det i epilogen:

Den som gör gott där, står snart utan allt // ond gärning däremot ger tiofalt.// Om i en sådan stad du själv din utkomst har,// bygg om den, medan du har skjortan kvar.// Ej större lycka människan har fått // än vara god och göra gott.

Lördagen ledde inte bara till en oförglömlig måltid. Den inspirerade också till dramaläsning hela tisdagförmiddagen.

Jag kom lite plötsligt till Visby i helgen och kommer bli kvar den här veckan. Nu är det måndag förmiddag och jag har inget uppbokat förrän ikväll. Jag vandrar längs stadsmuren och tänker på att jag nu är i en av nordeuropas vackraste och intressantaste städer. Men jag känner ingenting. Har inte mentalt landat på platsen ännu. Försöker förgäves minnas en dikt av Lennart Sjögren om ett besök på Louvren där någon står framför MonaLisa och tänker ”Jaha // Det är som havet”.

Just nu är det lite känsla av ”jaha”, men jag tröstar mig med ett annat minne: en konstnär från Laholm som ogärna lät sina cirklar rubbas och vid ett tillfälle med tvekan följde med i vår bil till en blomsterexkursion och då bad min mor (som inom parantes nog aldrig kört för fort) att sakta farten för ”hans själ hann inte med”.

Jag går in på S:t Hans konditori och beställer en kopp kaffe. Skriver ömsom på bloggen, läser ömsom ur Owe Wikströms ”Ikonen i fickan. Om ytte och inre resor”. Känner långsamt att den inre resan hinner i fatt den yttre. Kafémiljöer är  utmärkta platser  för detta. Efter några timmar tittar solen fram genom de gråa molnen och jag känner mig plötsligt redo för en vandring längs Visby ringmur.