Kategoriarkiv: litteratur

Nores Kalle Anka

Publicerad den av
2

Läste att första numret på svenska av Kalle anka är till salu. Högsta budet är just nu över 80000. Säljaren är dödsboet efter Laholmsoriginalet Nore Norold. 

I Kalle Linds program ”Snedtänkt” berättar Kathinka Lindhe om Nores liv:

 https://sverigesradio.se/avsnitt/om-nore-norold

Själv minns jag Nore Norold från mitt sommarjobb i Laholms Bokhandel på mitten av 70-talet (mitt första och finaste betygsomdöme fick jag därifrån av bokhandlare Alf Göransson som skrev att ”min boksynthet var till stor nytta och glädje”. Ni märker att jag 30 år senare fortfarande är stolt över detta).

Nore kom in minst en gång om dagen och köpte ett frimärke. ”Till firman”. Han skulle ha ett skrivet kvitto varje gång och det skulle stå ”kontorsmateriel på kvittot för då kunde han dra av momsen. Detta skattebrott då frimärken inte var momsbelagda hoppas jag nu är preskriberat. Som 18-årigt biträde vågade jag inte göra annat än skriva ut dessa otaliga kvitton.

Kanske är det så man blir rik? Själv äger jag inget ex av den första Kalle Ankan. Däremot ett faksimiltryck av tidningen som gavs ut vid 50-årsjubileet 1998. Någon som vill ge ett pris? Jag kan skriva ett kvitto på ”kontorsmateriel” åt Er.

Och livet skrev

Publicerad den av
Svara

Hittade Elise Ottesen Jensens memoarer på en loppis på Öland igår (5 kronor). ”Och livet skrev” hette den och utgivningsåret var 1965.Jag har läst den för många år sedan, men den är väl värd en omläsning. Drog mig också till minnes att jag hört en radiointervju för inte så länge sedan. Följ länken nedan till en denna fantastiska intervju med grundaren av RFSU. Och leta gärna i bibliotekets arkiv eller på antikvariat efter memoarerna. De är värda att läsas.

http://sverigesradio.se

Livskamrater

Publicerad den av
Svara
Med tårar i ögonen läste jag i går i DN Lena Katarina Swanbergs minnesord över sin make Kjell Swanberg.  Det är en underbart vacker skildring av deras gemensamma liv.  Visst är livskamrat ett vackert ord? Och Lena Katarinas fina definition sedan:
”Hela tiden vi två. Det är nog det som är själva vitsen med att vara varandras livskamrater. Hur livet än ser ut. Man kan varandras berättelser. Orden och erfarenheterna och upplevelserna och sorgerna och all glädjen snor sig om varandra i all oändlighet tills det tvinnas ett rep. Ett mycket tjockt rep.”
Jag och min livskamrat sedan snart 29 år har gjort samma konstaterande om barnen som Lena Katarina:
”Och barnen visade sig till vår gränslösa förvåning inte fortsätta att vara små jämt, det är inte bara klokt vad barn växer till sig. Och vad fort det går sedan. Är dagens småbarnsföräldrar informerade om detta? Det var inte vi”.
Det var inte vi heller. Nu fick jag i artikeln dessutom ord för hur vårt hem känns när barnen är utflugna:
”ett monument över fyra (tre för oss) barndomar”
”Dags att rensa. Slänga. Ge bort. Bära, bära, bära. Livet är ett enda långt bärande och nåden är stunderna när man själv blir buren.”
Det känns som en nåd att ha fått ta del av berättelsen om den älskade livskamraten och det gemensamma livet. Det är ord som jag kommer bära med mig länge, länge.
Tyvärr finns inte på artikeln på nätet utan bara i papperstidningen på Familjesidan den 2 april 2008.

For sale: baby shoes, never worn

Publicerad den av
Svara

Jag kämpar på med min Carsten Jensens ”Vi, de drunknade”. Har kommit drygt 100 sidor och den är fantastiskt bra. Men även om jag betraktar mig som en snabbläsare så kommer den ta både tid och kraft. Flyr därför ibland in i andra parallella läsprojekt. Läste i DN i helgen om flash fiction. Flash är noveller på högst 250 ord och detta har blivit en egen genre på nätet. De riktigt bra novellerna anses vara de som håller sig under tio ord. Margaret Atwood har skrivit följande flash fiktion: ”Ville ha honom. Fick honom. Skit också.”

Men detta är inget nytt fenomen. DN har på Namn och Nytt sidan i flera veckor haft en tävling om ”sexnoveller”, dvs i detta sammanhang noveller på högst sex ord och här citerade man Hemingway som hävdade att sex ord räcker för en god historia och som bevis skrev han följande berättelse: ”For sale: baby shoes, never worn”.

DN:s läsare har under vintern skickat in egna sexnoveller och två av mina favoriter är bägge historiska noveller:

”Här kommer pannkakorna, Erik. Erik? Erik!”

”Du skulle ju boka rum Josef!”

En kul sida med flashnoveller finns på
www.wired.com/wired/archive/14.11/sixwords.html

Men nu har jag flytt nog från invånarna i staden Marstal. Åter till Carsten Jensen alltså.

Borde läsa Carsten Jensen

Publicerad den av
Svara

På DN:s boklista ligger Carsten Jensens roman ”Vi, de drunknade” som nummer 1 vecka efter vecka. ”Skildring av fyra generationer sjömän under 100 år i den lilla staden Marstal. Mäktig roman av en av Danmarks mest inflytesrika författare och reseskildrare”.

Maken har redan läst den 710 sidor tjocka boken och var mycket förtjust. Nu ligger romanen  här i arbetsrummet och känns lite uppfordrande.  Vad hindrar mig? Inte tiden, för helgen är obokad och en lätt förkylning tjänar som ursäkt för att inte vara ute och promenera.

Måste man så mycket då? En oläst Femina finns också på bordet och DN:s lördagskryss och Svenskan från igår hann jag aldrig öppna.  Egentligen inte, men jag har ändå Milan Kunderas fantastiska 70-tals roman i tankarna, ”Varats olidliga lätthet” där just sentensen är att ett gott liv är att inte alltid välja de enkla lösningarna utan att istället utmana sig själv och välja vägar som är lite jobbigare, men som ger större tillfredsställelse på sikt.

Så vad väljer jag? Omläsning av Kundera kanske? Eller så ger jag mig i kast med Carsten Jensen. Eller så blir det Femina för jag är ju som sagt rätt snuvig och trött.

Esse quam videri

Publicerad den av
1

I Peter Englunds blogg i lördags ( http://peterenglund.wordpress.com /2008/03/15/esse-quam-videri/) lärde jag mig lite latin: Esse Quam Videri som betyder ungefär att vara hellre än att synas. Vid fortsatt sökande på nätet lärde jag mig att detta också var staten North Carolinas motto. Så blev man ytterligare lite halvbildad.

Englund kopplade citatet till vår inställning till vad vi arbetar med eller gör. Han skriver:

”Det är ett tecken på att det är dags att bryta lägret och dra vidare, detta när man inte längre ser sig som en person som arbetar med något, utan som arbetar som något”.

Det är en bra testfråga känner jag när jag prövar ordens valörer på mig själv. Det är en himmelsvid skillnad i engagemang och trivsel att arbeta med något eller arbeta som något. För några år sedan när nya ägare till mitt företag sakta sög musten ur vårt engagemang presenterade jag mig på en konferens med orden ”jag arbetar som ansvarig för…” och konferensledaren sa stillsamt ”det låter som om din glöd för arbetet håller på att falna”. Det blev för mig väckarklockan som fick mig att två veckor senare säga upp mig och byta arbete.

Nu är jag lyckligtvis i ett jobb och livssituation där jag är igen och det unnar jag alla andra att vara. Esse quam videri!

Vredens offer

Publicerad den av
Svara

Lördag kväll i Scengymnasiets lokaler i Visby. Förstaårseleverna spelar upp sin pjäs ”Vredens offer” där de valt scener ur fyra grekiska tragedier samt ur komedin Lysistrate. Medea, Antigone, Jason, Ismene och Oidipus och många andra av pjäsernas huvudpersoner gestaltas på scen och det är imponerande att se hur tonåringarna tar sig an de mer än 2000 år gamla texterna.

Under en sådan här kväll tvivlar man inte på kulturens kraft. Tänk att problemställningarna i det antika Grekland känns aktuella i dag och att orden fortfarande bär och tränger igenom dagens mediabrus.

Jag tänder ett ljus för min pappa

Publicerad den av
Svara

Du tittar så vänligt på mig från fotot på spiselkransen när jag tänder ljuset framför dig. Jag dukar bordet för lördagssupén och ser dig hela tiden. Jag tänker att du skulle inte gillat blinier med löjrom och lök. Tårarna rinner medan jag bär fram serveringsfaten och jag tröstar mig med Jaques Werups dikt:

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.

(Envoi ur ”48 dikter från Österlen”, 1980)

Grattis Ruffa Alving

Publicerad den av
1

I sommarstugan har jag de flesta av Barbro Alvings kåserisamlingar. De flesta är inköpta för några kronor på antikvariat och loppmarknader, men alla är omlästa otaliga gånger.

Visserligen har jag läst brevsamlingarna och dagböckerna som Birgit Petri och dottern Ruffa Alving gett ut samt en hel del av hennes reportage, men jag får erkänna att min bild av Bang mest är präglad av det flitiga läsandet av kåserierna.

Trots all klämkäckhet som hör till kåseriets form anar man att livet inte var helt okomplicerat och naturligtvis undrade man, ett skyddat medelklassbarn i kärnfamilj, hur det var att växa upp med två mammor, frånvarande pappa och med en biologisk mamma som gav sig iväg på uppdrag till krigsskådeplatser månadsvis.

Idag fick min nyfikenhet sitt lystmäte då DN på Familjesidan publicerade en intervju med dottern Ruffa som i dagarna fyller 70 år.

Hon valde journalistyrket precis som mamma, men ”det dröjde till efter trettio innan skrivkrampen släppte och jag insåg att jag duger som journalist även om jag inte kunde bli lika bra som mamma” berättar hon.

Även hennes barn är ju bekanta från mormor Bangs kåserier, men åren har ju gått och de små förskolebarnen tycks nu ha egna barn.

Tack Ruffa för att du bjöd på glimtar av ditt liv och grattis på födelsedagen.

Fågelskådning från kökssoffan

Publicerad den av
Svara

I morse när jag tittade ut från mammas köksfönster och såg fågellivet runt hennes talgbollar och fröautomat kom jag ihåg ett radioprogram jag hörde på väg till jobbet i veckan. Det var en entusiastisk kvinnlig ornitolog i Lund som berättade att hon varje år började om med att notera alla fågelarter hon såg. Redan nu i början på februari hade hon 186 arter på listan. Förmodligen långt mer än vad jag sett under hela mitt liv, trots att jag levt 29 år ihop med en biolog.

Men nu blev jag sugen. Ett årsprojekt kändes överkomligt och ger en möjlighet att stryka ett streck över alla tidigare misslyckade försök att samla ”kryss” i fågellistor.

Att börja från kökssoffan är behagligt jämfört med alternativet att stå ute i snålblåsten och jag tänker på vad den begåvade och allför tidigt bortgångne lundadocenten Hans-Uno Bengtsson skrev i sin bok ”Fågelskådning från fåtöljen”(Ellerströms 2006):

Jag har förmodligen alltid främst företagit mitt fågelskådande från fåtöljen. Visserligen har jag haft ett antal fantastiska fågelupplevelser ute i det fria,……. men det är otvivelaktigt symptomatiskt att enda gången jag använt min behändiga 8 x 20B för fågelskådning var det för att ur länstolens djup betrakta ett par av bröderna von Wrights fågelplanscher som hängde i andra änden av rummet.”

Första krysset i Sveriges Ornitologiska förenings artlista (www.naturbokhandeln.se) blev en talgoxe tätt följd av en fasanfamilj som kom gående över gårdsplanen. Sedan flög en korp och en glada över ägorna och så kom…..9 fåglar är ju i alla fall en god början.