Författararkiv: bodilanjar

Profilbild för Okänd

Om bodilanjar

Jag går gärna på strövtåg i litteraturen och skall någon gång läsa Proust samt söka efter James Joyces spår i Trieste. Det hann jag inte göra medan jag var rektor på Capellagården på Öland. Får se om jag hinner nu när jag är pensionär. Kommer fortsätta läsa osorterat och njutningsfullt samt besöka platser med en spännande historia. Härligt nog verkar alla platser ha det. Bara man gräver lite. Mitt allra första blogginlägg, Har ni varit i Strömsnäsbruk?, som är från den 29 juli 2007 handlar just om detta. Och så har det fortsatt med grävandet genom åren.

Livskamrater

Publicerad den av
Svara
Med tårar i ögonen läste jag i går i DN Lena Katarina Swanbergs minnesord över sin make Kjell Swanberg.  Det är en underbart vacker skildring av deras gemensamma liv.  Visst är livskamrat ett vackert ord? Och Lena Katarinas fina definition sedan:
”Hela tiden vi två. Det är nog det som är själva vitsen med att vara varandras livskamrater. Hur livet än ser ut. Man kan varandras berättelser. Orden och erfarenheterna och upplevelserna och sorgerna och all glädjen snor sig om varandra i all oändlighet tills det tvinnas ett rep. Ett mycket tjockt rep.”
Jag och min livskamrat sedan snart 29 år har gjort samma konstaterande om barnen som Lena Katarina:
”Och barnen visade sig till vår gränslösa förvåning inte fortsätta att vara små jämt, det är inte bara klokt vad barn växer till sig. Och vad fort det går sedan. Är dagens småbarnsföräldrar informerade om detta? Det var inte vi”.
Det var inte vi heller. Nu fick jag i artikeln dessutom ord för hur vårt hem känns när barnen är utflugna:
”ett monument över fyra (tre för oss) barndomar”
”Dags att rensa. Slänga. Ge bort. Bära, bära, bära. Livet är ett enda långt bärande och nåden är stunderna när man själv blir buren.”
Det känns som en nåd att ha fått ta del av berättelsen om den älskade livskamraten och det gemensamma livet. Det är ord som jag kommer bära med mig länge, länge.
Tyvärr finns inte på artikeln på nätet utan bara i papperstidningen på Familjesidan den 2 april 2008.

For sale: baby shoes, never worn

Publicerad den av
Svara

Jag kämpar på med min Carsten Jensens ”Vi, de drunknade”. Har kommit drygt 100 sidor och den är fantastiskt bra. Men även om jag betraktar mig som en snabbläsare så kommer den ta både tid och kraft. Flyr därför ibland in i andra parallella läsprojekt. Läste i DN i helgen om flash fiction. Flash är noveller på högst 250 ord och detta har blivit en egen genre på nätet. De riktigt bra novellerna anses vara de som håller sig under tio ord. Margaret Atwood har skrivit följande flash fiktion: ”Ville ha honom. Fick honom. Skit också.”

Men detta är inget nytt fenomen. DN har på Namn och Nytt sidan i flera veckor haft en tävling om ”sexnoveller”, dvs i detta sammanhang noveller på högst sex ord och här citerade man Hemingway som hävdade att sex ord räcker för en god historia och som bevis skrev han följande berättelse: ”For sale: baby shoes, never worn”.

DN:s läsare har under vintern skickat in egna sexnoveller och två av mina favoriter är bägge historiska noveller:

”Här kommer pannkakorna, Erik. Erik? Erik!”

”Du skulle ju boka rum Josef!”

En kul sida med flashnoveller finns på
www.wired.com/wired/archive/14.11/sixwords.html

Men nu har jag flytt nog från invånarna i staden Marstal. Åter till Carsten Jensen alltså.

Borde läsa Carsten Jensen

Publicerad den av
Svara

På DN:s boklista ligger Carsten Jensens roman ”Vi, de drunknade” som nummer 1 vecka efter vecka. ”Skildring av fyra generationer sjömän under 100 år i den lilla staden Marstal. Mäktig roman av en av Danmarks mest inflytesrika författare och reseskildrare”.

Maken har redan läst den 710 sidor tjocka boken och var mycket förtjust. Nu ligger romanen  här i arbetsrummet och känns lite uppfordrande.  Vad hindrar mig? Inte tiden, för helgen är obokad och en lätt förkylning tjänar som ursäkt för att inte vara ute och promenera.

Måste man så mycket då? En oläst Femina finns också på bordet och DN:s lördagskryss och Svenskan från igår hann jag aldrig öppna.  Egentligen inte, men jag har ändå Milan Kunderas fantastiska 70-tals roman i tankarna, ”Varats olidliga lätthet” där just sentensen är att ett gott liv är att inte alltid välja de enkla lösningarna utan att istället utmana sig själv och välja vägar som är lite jobbigare, men som ger större tillfredsställelse på sikt.

Så vad väljer jag? Omläsning av Kundera kanske? Eller så ger jag mig i kast med Carsten Jensen. Eller så blir det Femina för jag är ju som sagt rätt snuvig och trött.

Ett porslin berättar

Publicerad den av
Svara

I påskas dukade mamma med det beiga 30-talsporslinet från Karlskrona porslinsfabrik. Det har en stiliserad tulpan som mönster och en guldkant runtom.

Varje gång vi tar fram tallrikarna tänker vi på kvinnan som köpte det och på hennes livsöde. Mamma köpte porslinet på en auktion långt inne i skogen för snart 30 år sedan. Hon gav 750 kronor för bortåt 50 delar med olika tallrikar, uppläggningsfat och en soppterrin. Auktionen var anordnad av en äldre kvinna som skulle lämna gården för att flytta till ålderdomshemmet och hon var med under auktionen.

”Jag hoppas porslinet kommer till användning” sa hon till mamma som en inledning till ett samtal. Mamma försäkrade att så skulle det bli. Vi hade ju ofta bjudningar hemma.

”Så roligt” tyckte kvinnan och berättade om sitt livs öde genom porslinet. Som ung på 30-talet hade hon en lördag cyklat till staden Laholm 18 kilometer från gården. Där hade hon i bosättningsaffären sett porslinet och tyckt det var så vacker och hon hade faktiskt besparingar som skulle räcka för ett köp. Nästkommande lördag cyklade hon åter till Laholm och hade då med sig de 350 kronor som porslinet kostade. Hon köpte porslinet och fick hjälp att surra lådan med porslin på pakethållaren. Sedan fick hon försiktigt leda cykeln de 18 kilometrarna hem till gården.

”Men jag gifte mig ju aldrig utan bodde kvar hemma med min bror och vi hade inga gäster precis så porslinet är nästan oanvänt. Jo förresten ibland när vi hade trösekfolk räckte inte vardagsporslinet utan jag fick hämta några tallrikar i finrummet”.

”Det är bara naddarna som ska ner”

Publicerad den av
1

För en vecka sedan satt jag i trädgården och drack kaffe och läste tidningen. Idag är det fullt snökaos utanför fönstret. Det är storm och halkvarning över södra Sverige och några utomhusprojekt känns inte lockande i påsk.

När det blir sådan här bakslag i vårvädret tänker jag alltid min mormor som filosofiskt sa på sin bromölladialekt att det är ”naddarna som ska ner”. Hon hade en klar statisk uppfattning om att det alltid fanns en viss mängd snö och dåligt väder ovanför molnen som måste komma ner varje år. Inget att vara upprörd över utan bara bra att förrådet av bakslag töms så att vi återigen kan sitta i trädgården med en kopp kaffe och njuta av vårsolen.

Det tycker jag är ett fint förhållningssätt till vädrets bakslag.

Esse quam videri

Publicerad den av
1

I Peter Englunds blogg i lördags ( http://peterenglund.wordpress.com /2008/03/15/esse-quam-videri/) lärde jag mig lite latin: Esse Quam Videri som betyder ungefär att vara hellre än att synas. Vid fortsatt sökande på nätet lärde jag mig att detta också var staten North Carolinas motto. Så blev man ytterligare lite halvbildad.

Englund kopplade citatet till vår inställning till vad vi arbetar med eller gör. Han skriver:

”Det är ett tecken på att det är dags att bryta lägret och dra vidare, detta när man inte längre ser sig som en person som arbetar med något, utan som arbetar som något”.

Det är en bra testfråga känner jag när jag prövar ordens valörer på mig själv. Det är en himmelsvid skillnad i engagemang och trivsel att arbeta med något eller arbeta som något. För några år sedan när nya ägare till mitt företag sakta sög musten ur vårt engagemang presenterade jag mig på en konferens med orden ”jag arbetar som ansvarig för…” och konferensledaren sa stillsamt ”det låter som om din glöd för arbetet håller på att falna”. Det blev för mig väckarklockan som fick mig att två veckor senare säga upp mig och byta arbete.

Nu är jag lyckligtvis i ett jobb och livssituation där jag är igen och det unnar jag alla andra att vara. Esse quam videri!

En Dagens Nyheter full med hopp och inspiration

Publicerad den av
Svara

Vilken inspiration jag fick i morse när jag satte mig med en kopp te och med Dagens Nyheter i vardagsrummet. Från radion hördes ”På minuten” som är en av belöningarna för att man orkat ur sängen före klockan 9. Inspirationen? Jo, hela sidan 5 i DN var en annons från WWF (Världsnaturfonden, www.wwf.se) om deras strategi för att få fram modern och klimatsmart teknik för bidra till att lösa våra klimatproblem. Äntligen en aktör som konkret och tydligt visar hur industri, politik och ideella miljöorganisationer gemensamt skulle kunna både bidra till bättre klimat och skapa möjligheter för svensk industri.

Efter att själv arbetat i 8 år i miljöteknikbranschen gläds jag åt tydligheten och det konkreta angreppssättet. Lycka till med arbetet och i mitt arbete  ska jag göra mitt bästa för att bidra.

Sedan läste jag vidare i DN och fick läsa om en dag med Signhild Arnegård Hansen, företagaren och sexbarnsmamman som är Svenskt Näringslivs ordförande. Mer reportage om kvinnliga förebilder tack!

Till sist läste jag i kulturbilagan om en ny Tidskrift,”Filter”, som höjdes till skyarna och som fick mig att associera till VI-tidningen när den var som bäst. Skall strax ta en promenad till Pressbyran och se om den finns att köpa där.

I väntan på spanarna

Publicerad den av
Svara
Klockan är halv tio på lördagförmiddagen. Det är dags att börja förbereda sig för en av veckans höjdpunkter: Spanarna i P1 klockan 10.03. Kaffebönorna mals, bryggaren laddas, morgontidningen viks ihop och de fina kaffekopparna kommer fram. Snart skall vi få vara delaktigat i ett härligt kvasi-inelllektuellt samtal om samtiden. En titt på P1:s hemsida (www.sr.se/P1) avslöjar dagens ämnen: Jonas Hallberg talar under rubriken ”Den letande människan”, Helena von Zweigbergk om att ”Ögonblicken blir evigheter” och Per Naroskin lär oss att ”Tankens biologi lever livet”. Det blir 45 härliga minutrar och säkert anledning till spännande samtalsämnen mellan maken och mig under lördagspromenaden i eftermiddag.
Jag minns när jag blev spanarberoende. Det var under en bilresa i januari 2003 till en skidbacke i Virserum i norra Småland. Då lyckades faktiskt hela familjen kompromissa om att just det programmet verkade vara något alla kunde stå ut med. Sedan var jag fast.
Nu blir det snabb avrundning för det är bara 4 minuter kvar. Blir du inspirerad går det att lyssna på programmen på webben också.

Vredens offer

Publicerad den av
Svara

Lördag kväll i Scengymnasiets lokaler i Visby. Förstaårseleverna spelar upp sin pjäs ”Vredens offer” där de valt scener ur fyra grekiska tragedier samt ur komedin Lysistrate. Medea, Antigone, Jason, Ismene och Oidipus och många andra av pjäsernas huvudpersoner gestaltas på scen och det är imponerande att se hur tonåringarna tar sig an de mer än 2000 år gamla texterna.

Under en sådan här kväll tvivlar man inte på kulturens kraft. Tänk att problemställningarna i det antika Grekland känns aktuella i dag och att orden fortfarande bär och tränger igenom dagens mediabrus.

Jag samlar biskopar

Publicerad den av
Svara

(Får man vara så ytlig?).

I söndags var jag i Visby domkyrka när den nye domprosten Mats Hermansson blev installerad. Det verkar vara en trevlig man med egen blogg. (www.visbydf.se/blogg) och sinne för marknadsföring. Han blev presenterad i lokaltidningarna med en åtta-sidig bilaga med kyrkan som avsändare.

Jag kan ju inte rå för mitt genetiska arv. Min farmors bästa 50-års present (1957) var det inramade fotot av sig själv som kyrkoherden i byn uppvaktade henne. Rättelse – just en sådan present vill jag inte ha själv. Däremot satt jag i domkyrkan och konstaterade nöjt att jag samlat på mig tre biskopar. Anders Wejryd, Martin Lönnebro och nu Lennart Koskinen.

Det var ett fint och välregisserat skådespel i söndags. Biskopen uppträdde med mitra och kräkla, domprosten lät sin predikan på denna Jungfru Bebådelsedagen bli en dialog med en egenhändigt målad Mariaikon. Och det som är mäktigt med kyrkobesök är att mitt i de ytliga tankarna om hur många biskopar jag sett och lyssnat på så öppnar sig stunder av en känsla av helighet och andäktig känsla av att delta i sammanhang och riter som människor över hela världen ägnat sig åt i över 2000 år Kanske finns det något som är större än vi själva och bäst beskrivs känslan med Tranströmers ord:

Inom dig öppnar sig valv efter valv oändligt. //Du blir aldrig färdig och det är som det skall.

(Romanska bågar ur För levande och döda 1989)