Var hemma i fredags med en trist förkylning och ett inflammerat knä.  Då ringer Niklas från Telia. En osannolikt hurtig och glad yngling som undrar hur vädret på Öland är och om jag är nöjd med mitt telefonabonnemang och med mitt bredband. Jag svarar artigt att jag är väldigt nöjd och han blir jätteglad. Tänk så lite det behövs för att glädja sina medmänniskor.

-Men du, säger han bekymrat, vem köper du din TV av?

Min TV? Det tar en stund för mig att förstå att han menar kanalutbud.

-Jag har bara de vanliga kanalerna.

-Oj, säger Niklas, och plötsligt känner jag mig väldigt gammal och omodern.

-När barnen bodde hemma hade vi fler kanaler förklarar jag.

Idiot tänker jag om mig själv. Det angår väl inte honom och varför behöver du förklara det.

Så följer en lång konversation om vad jag är intresserad av för program och Niklas chansar på att jag är en golfspelare och därför skulle behöva en kanal som visar mycket golftävlingar. När hans chansning visar sig vara fel är den glade ynglingen lite mer dämpad och tackar för sig och lägger på luren.

Jag vann såtillvida att jag inte köpt ett utökat kanalutbud, men fick ändå en obehaglig känsla av att ha blivit utvärderad och placerad i ”hopplös käring”-facket. Vänj dig, säger jag strängt till mig själv. Du räddade ju hans liv genom att inte berätta att du lyssnade på P1. Det hade han aldrig klarat att höra.

Sedan ringer Jeanette från Eon och är så bekymrad över att hon förlorat mig som kund, men samtidigt är så glad över att kunna erbjuda mig en fantastiskt bra prislista om jag byter tillbaka. För visst är du intresserad av ett lågt pris Bodil?

Och nu hade adrenalinet strömmat till. Den här matchen skulle jag vinna.

-Jag har valt GodEl av etiska skäl upplyste jag Jeanette. Och deras prislista är dessutom konkurrenskraftig och följer med när andra aktörer sänker. Det är skönt att göra affärer med bolag som satsar vinsten på humanitära projekt.

Det svaret stod inte i Jeanettes manual för säljsamtal för hon sa bara förvirrat ett tack så mycket och la på.

Jag ska vänja mig vid att vara hopplös käring.

Läser i DN om hur språket förändrats under 20-talets första decennium. Ordet välja blev det ord som kulturredaktionen utsåg som det decenniets ord. Vi har nämligen slutat göra saker, istället väljer vi att göra saker. Politiker uttalar sig inte längre, de väljer att uttala sig och företag lanserar inte produkter utan väljer att lansera. Frekvensen av ordet välja i testarkivet hade på bara några år ökat med 30%

Förutom att välja så har vi också börjat leverera de senaste åren. Tidigare var leverera förbehållit handelsnäringen som levererade varor och tjänster, men nu levererar vi alla. Idrottsmän levererar resultat, offentliga sektorn levererar service till sina ”brukare” och politiker och företagledare levererar resultat till väljare och ägare.

I år ska jag leverera X miljoner i omsättning till företagets ägare, men först ska jag leverera en mugg varm choklad till min dotter. Planerar leverera ett nytt blogginlägg på söndag om jag inte väljer att göra något annat istället.

Har precis läst om den amerikanske filosofen och statsvetaren John Rawls. Han talar om ”the veil of ignorance”, ovetandets täckelse och med det menar han att ett samhälles välfärdssystem bör utformas utifrån tanken att vi medborgare var helt utan vetskap om vårt öde, sociala status och plats i hierarkin. Då skulle vi inte våga annat än att skapa ett välfärdssystem som garanterar de mest sårbara och minst priviligierade ett anständigt och drägligt liv.

Ett nyttig moralisk kompass och tankemönster när man är snabb att dela in människor i vi och dom. Debatten om de svårt cancersjuka som hotades av utförsäkring är ett tydligt exempel på när Rawls tankemönster fungerar. Där var det lätt att identifiera sig med de sjuka. Vi skulle ju alla kunna drabbas. Men den viktiga och nyttiga övningen är att träna sig att tänka vi om flyktingar, långtidsarbetslösa, fattiga. Här har vi en del att lära av John Rawls så att vi kan kalibrera vår moraliska kompass till ett mer osjälviskt och solidariskt förhållningssätt.

Vi är nu i år 5 efter Googles. En svindlande tanke så här på lördageftermiddagen. Det mesta av mitt liv har jag levt utan mobiltelefon, bärbar dator, Internet och Googles. Jag har ringt från telefonkiosker, slagit i uppslagsverk och köpt tippex för att rätta i skrivmaskinstext. Det gick att leva så också.

Minns en bekant vars 5-åriga dotter var övertygad om att TV:n kom före radion. ”För TV behöver vi mest”.

Läser nu Bodil Jönssons senaste bok ”10 år senare” och det är denna kloka kvinna som satt igång mina egna funderingar om dessa tekniska paradigmskiften jag hittills hunnit uppleva i mitt liv För tio år sedan kom Bodil Jönssons bok ”Tankar om tid” och den blev en otrolig succé som övesattes till över 25 språk och som bara i Sverige gavs ut i 600 000 exemplar. Jag har tänkt mycket på den boken i höst då jag i mitt arbete sysslat mycket med produktionsplanering där begreppet ställtid är så viktigt. Där handlar det mest om t ex omställningar av maskiner som är nödvändiga för den fortsatta processen. Det Bodil Jönsson resonerade om i sin bok var att begreppet är viktigt även i våra liv och för vårt välbefinnande. Vi människor behöver också ställtider mellan uppgifter för att må bra.

Hjulen har knappast börjat snurra långsammare idag utan för att orka med att leva i tiden efter googles behöver vi vara rädda om våra möjligheter till ställtider. Därför sätter jag punkt nu, stänger datorn, tittar på brasan en stund och laddar för kvällens umgänge med goda vänner.

Ser med spänning fram emot torsdagen då Nobelprisen delas ut. Tycker att Elinor Ostroms forskning om hur vi människor faktiskt med stor framgång kan förvalta gemensamma nyttigheter känns som ett ljus i det annars ganska pessimistiska nyhetsflödet. Göran Greider har skrivit en intressant essä om just hennes slutsatser.

Slutsatserna som Elinor Oström drar är att vi människor visst kan förvalta gemensamma nyttigheter och att det finns många goda exempel. Det som utmärker de goda exemplen är att det är brukarna själva som satt upp reglerna för det gemensamma nyttjandet och att man själv ser till att de efterlevs.

Kanske finns det ändå  hopp för vår största gemensamma nyttighet -vår jord? Men då måste vi gräsrötter , enligt hennes forskning, vara med och ta ett stort ansvar och inte lämna allt i politikernas händer. Dags att aktivera sig med andra ord.

l

Jag har i många år haft förmånen att få verka i samma nätverk som Kronoberg läns landshövding Kristina Alsér. Före landshövdingsutnämningen var hon framgångsrik VD i ett småföretag och det är kanske den erfarenheten som gör att hon känns som en annorlunda, angelägen och mycket bra  landshövding.

Upptäckte idag att hon numera kommunicerar direkt både till sina länsbor och till oss andra genom en egen blogg. De nya kommunikationsmedierna är verkligen spännande och ger nya kunskaper. Plötsligt blir samhällskunskap kött och blod och en avlägsen myndighetsperson en levande människa med ett personligt tilltal.