Vredens offer

Publicerad den av
Svara

Lördag kväll i Scengymnasiets lokaler i Visby. Förstaårseleverna spelar upp sin pjäs ”Vredens offer” där de valt scener ur fyra grekiska tragedier samt ur komedin Lysistrate. Medea, Antigone, Jason, Ismene och Oidipus och många andra av pjäsernas huvudpersoner gestaltas på scen och det är imponerande att se hur tonåringarna tar sig an de mer än 2000 år gamla texterna.

Under en sådan här kväll tvivlar man inte på kulturens kraft. Tänk att problemställningarna i det antika Grekland känns aktuella i dag och att orden fortfarande bär och tränger igenom dagens mediabrus.

Jag samlar biskopar

Publicerad den av
Svara

(Får man vara så ytlig?).

I söndags var jag i Visby domkyrka när den nye domprosten Mats Hermansson blev installerad. Det verkar vara en trevlig man med egen blogg. (www.visbydf.se/blogg) och sinne för marknadsföring. Han blev presenterad i lokaltidningarna med en åtta-sidig bilaga med kyrkan som avsändare.

Jag kan ju inte rå för mitt genetiska arv. Min farmors bästa 50-års present (1957) var det inramade fotot av sig själv som kyrkoherden i byn uppvaktade henne. Rättelse – just en sådan present vill jag inte ha själv. Däremot satt jag i domkyrkan och konstaterade nöjt att jag samlat på mig tre biskopar. Anders Wejryd, Martin Lönnebro och nu Lennart Koskinen.

Det var ett fint och välregisserat skådespel i söndags. Biskopen uppträdde med mitra och kräkla, domprosten lät sin predikan på denna Jungfru Bebådelsedagen bli en dialog med en egenhändigt målad Mariaikon. Och det som är mäktigt med kyrkobesök är att mitt i de ytliga tankarna om hur många biskopar jag sett och lyssnat på så öppnar sig stunder av en känsla av helighet och andäktig känsla av att delta i sammanhang och riter som människor över hela världen ägnat sig åt i över 2000 år Kanske finns det något som är större än vi själva och bäst beskrivs känslan med Tranströmers ord:

Inom dig öppnar sig valv efter valv oändligt. //Du blir aldrig färdig och det är som det skall.

(Romanska bågar ur För levande och döda 1989)

Förlåt alla vilsegångna läsare

Publicerad den av
Svara
En trevlig service man får som bloggare på wordpress är en förnämlig statistik över hur många läsare man har, vilka sökvägar de använt för att hitta dit och vilka inlägg som är mest populära. Spännande läsning för en fåfäng bloggare som jag.
Samtidigt ser jag att en del tycks ha hamnat på min blogg av rent misstag. Förlåt du som sökte efter Icas öppettider i Strömsnäsbruk och hamnade i ett inlägg om författarinnan Kerstin Tibell från denna fina ort. (29 juli). Den som ville ha hjälp av en hantverkare från Långasjö blev knappast heller hjälpt av att läsa om Gertrud Lilja. (26 augusti). Men hon var faktiskt utbildad cicelör. För den pizzasugna personen som sökte efter en pizzeria i Humlebaek finns det inte mycket att hämta på Louisiana konstmuseum (12 december). Jo, förresten där finns en bra restaurang, men de serverar inte pizzor.
Jag hoppas i alla fall att ni andra är nöjda. Ha det så bra allihopa. Jag gläds åt att ni är så många som är förtjusta i Saljes romaner om Kjell Loväng. Härlig bondenostalgi!

Silvertejpens vänner

Publicerad den av
Svara

Min yngsta dotter har rapporterat att vår familj betraktas som nördig bland hennes bekanta. Det tar vi som en komplimang, men jag trodde att vår stora konsumtion av silvertejp var en udda företeelse som förstärkte nördigheten.

Men så är det inte alls. Vi är i ett mycket gott sällskap om man får tro en artikel i Ny Teknik nyligen . Tejpen tycks ha avgjort andra världskriget, undsatt astronauter och skyddar ditt hem från orkaner. Att ha en eller två rullar tejp är alltså klokt och inte nördigt. Skönt.

Dessutom tipsar Ny Teknik om hur man bygger en plånbok av silvertejp. Ett trevligt pyssel.

Jag sår drömmar

Publicerad den av
1

Dags att planera årets grönsaksland. Jag började igår med att på Börjes varuhus i Tingsryd köpa de första fröpåsarna för 2.98 kr styck (går det att hitta blilligare någonstans?). Nu ligger de färgglada påsarna och frestar med vackra bilder på dill, persilja, morötter, plocksallad och bondbönor.

Snart är det dags att beställa den andra ytterligheten beträffande fröpåsar. Bruna påsar utan bild, och bra mycket dyrare, från Runåbergs fröer.Men de påsarna går inte att motstå heller. För vem längtar inte efter att skörda haverrot, portulak och kardon? Och vem kan motstå denna:

White Vienna -Wiener vit 50 dagar. En välkänd, pålitlig och tidig, kålrabbi med en mild kålsmak. Knölen är rund till plattrund och har ett vitt, sprött kött. Den presenterades redan 1860.

Eller den här:

Superschmelz. 50 dagar. Den fula ankungen. Monster. Vulgär. Otrolig. Omdömen om utseendet på denna stora (upp till 4 kg), spröda, söta, trådfria kålrabbi.

20 års tappra försök med grönsaksodling har lärt mig att det inte går att livnära familjen på odlingarna, inte ens under några sommarveckor. Det är mest drömmar och förhoppningar jag myllar ner i jorden. Men vad vore livet utan drömmar?

Sjökvists äng

Publicerad den av
Svara

Jag tänker ibland på en händelse som inträffade hos en av mina släktingar för mer än 50 år sedan. Ett möte som kunde slutat helt annorlunda, men där skeendet inte gick att reparera.

I början på 50-talet körde en mercedes in på gårdsplanen på den lilla gården Larstorp i skogstrakterna sydost om Falkenberg. Ut klev ett par från Göteborg samt två amerikanska vänner till dem. Amerikanarna var i Sverige för att hitta sina rötter och hade med hjälp av paret från Göteborg spårat att släkten ”Sjokvist” kom från den här gården.

”Alldeles fel” sa min släkting Erik tvärsäkert. Larstorp har varit i min frus släkts ägor åtskilliga generationer och någon Sjökvist har aldrig bott här. Ju mer besökarna försökte argumentera med vad de läst i kyrkoböckerna desto mer ihärdigt dementerade Erik det hela. Till slut åkte fyra besvikna besökare i väg i mercedesen. Erik vände sig till hustrun och sa:

”Alice, jag går och hämtar hem korna från Sjökvists äng. Fan, det tänkte jag inte på, där låg kanske en gård en gång i tiden!”

Jag tänder ett ljus för min pappa

Publicerad den av
Svara

Du tittar så vänligt på mig från fotot på spiselkransen när jag tänder ljuset framför dig. Jag dukar bordet för lördagssupén och ser dig hela tiden. Jag tänker att du skulle inte gillat blinier med löjrom och lök. Tårarna rinner medan jag bär fram serveringsfaten och jag tröstar mig med Jaques Werups dikt:

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.

(Envoi ur ”48 dikter från Österlen”, 1980)

Grattis Ruffa Alving

Publicerad den av
1

I sommarstugan har jag de flesta av Barbro Alvings kåserisamlingar. De flesta är inköpta för några kronor på antikvariat och loppmarknader, men alla är omlästa otaliga gånger.

Visserligen har jag läst brevsamlingarna och dagböckerna som Birgit Petri och dottern Ruffa Alving gett ut samt en hel del av hennes reportage, men jag får erkänna att min bild av Bang mest är präglad av det flitiga läsandet av kåserierna.

Trots all klämkäckhet som hör till kåseriets form anar man att livet inte var helt okomplicerat och naturligtvis undrade man, ett skyddat medelklassbarn i kärnfamilj, hur det var att växa upp med två mammor, frånvarande pappa och med en biologisk mamma som gav sig iväg på uppdrag till krigsskådeplatser månadsvis.

Idag fick min nyfikenhet sitt lystmäte då DN på Familjesidan publicerade en intervju med dottern Ruffa som i dagarna fyller 70 år.

Hon valde journalistyrket precis som mamma, men ”det dröjde till efter trettio innan skrivkrampen släppte och jag insåg att jag duger som journalist även om jag inte kunde bli lika bra som mamma” berättar hon.

Även hennes barn är ju bekanta från mormor Bangs kåserier, men åren har ju gått och de små förskolebarnen tycks nu ha egna barn.

Tack Ruffa för att du bjöd på glimtar av ditt liv och grattis på födelsedagen.

Fågelskådning från kökssoffan

Publicerad den av
Svara

I morse när jag tittade ut från mammas köksfönster och såg fågellivet runt hennes talgbollar och fröautomat kom jag ihåg ett radioprogram jag hörde på väg till jobbet i veckan. Det var en entusiastisk kvinnlig ornitolog i Lund som berättade att hon varje år började om med att notera alla fågelarter hon såg. Redan nu i början på februari hade hon 186 arter på listan. Förmodligen långt mer än vad jag sett under hela mitt liv, trots att jag levt 29 år ihop med en biolog.

Men nu blev jag sugen. Ett årsprojekt kändes överkomligt och ger en möjlighet att stryka ett streck över alla tidigare misslyckade försök att samla ”kryss” i fågellistor.

Att börja från kökssoffan är behagligt jämfört med alternativet att stå ute i snålblåsten och jag tänker på vad den begåvade och allför tidigt bortgångne lundadocenten Hans-Uno Bengtsson skrev i sin bok ”Fågelskådning från fåtöljen”(Ellerströms 2006):

Jag har förmodligen alltid främst företagit mitt fågelskådande från fåtöljen. Visserligen har jag haft ett antal fantastiska fågelupplevelser ute i det fria,……. men det är otvivelaktigt symptomatiskt att enda gången jag använt min behändiga 8 x 20B för fågelskådning var det för att ur länstolens djup betrakta ett par av bröderna von Wrights fågelplanscher som hängde i andra änden av rummet.”

Första krysset i Sveriges Ornitologiska förenings artlista (www.naturbokhandeln.se) blev en talgoxe tätt följd av en fasanfamilj som kom gående över gårdsplanen. Sedan flög en korp och en glada över ägorna och så kom…..9 fåglar är ju i alla fall en god början.

Jag älskar Yngve Frej

Publicerad den av
1

Mitt exemplar av Stig Claessons underbara roman ”Vem älskar Yngve Frej” är en pocketbok från 1973. Det är samma år som romanen filmatiserades. För några veckor sedan gick filmen i repris och det blev en chock att se om den. De gamla gubbarna jag minns var ju i min ålder. Allan Edwall var 49 år när filmen spelades in. Kaffekopparna som väl skulle symbolisera gammaldags och töntigt är precis den servis som jag ärvde i höstas och nu tycker är fina.

För att inte tala om det centrala avsnittet i såväl filmen som boken när sommargästerna till allas förvåning köper de gamla opraktiska trasmattorna nu när det finns praktiska plastmattor.  Nu har ju plastmattor kommit på modet igen och är snyggt formgivna av unga designers.

Elna, Gustavsson, Eriksson och Öhman i avfolkningsbyn har plötsligt blivit moderna -åtminstone 2008. Sedan får de väl åter ”gå här som fornminnen” som Elna säger i denna långsamma, välformulerade berättelse om hur gamlingarna kallar ruinerna efter gamle skomakare Frej för ett fornminne och därmed får semestrande stadsbor som besökare till den lilla byn.

Jag får erkänna att jag somnade mitt i den långsamma filmatiseringen, men bokens 163 sidor tar jag mig njutningsfullt igenom och gläds åt Stig Claessons fina språk.