Lite elakt

För en otränad och amatörmässig lyrikläsare så kändes Nini Flodquists Gobeläng som väldigt tidtypisk och i klass med de andra 40-talisterna (jag tänker bl a på Johannes Edfeldt och Erik Lindegren). Recensionen i BLM var dock inte nådig; Åke Janzon talar om ”poetisk hysteri” och citerar en grekisk kritiker som dräpt en annan debutant med orden ”lite mindre extas, min nådiga, och lite mer fruktplockning.”

Nu väntar jag på att recensionerna i dagspressen skall komma på mikrofilm så jag kan läsa även dessa.. Återkommer om detta.

Ur Nini Flodquists Gobeläng (1949)

Jag satt i parken på en bänk i natt

Då kom en vandrare
han stannade
och vilade
Luften var ljum-
en fågels lätta ljud
och värmen som från marken kom –
ett fönster öppnades – en sång
I trädets mörka krona fanns
all livets sorg och glädje gömd
och nattviolen slog sin doft
i en kaskad ut över ängen

Han reste sig
och sade
”Min väg gick här förbi
Godnatt”

Så gjorde min
och även jag gick vidare
i ensamheten

Nini Flodquists Gobeläng

Idag kom kuvertet från Ryös antikvariat – tack så väldigt mycket. Väl inslaget i omslagspapper låg den lilla, tunna diktsamlingen Gobeläng från 1949. Det är Wahlström och Widstrand som gett ut den 76 sidiga diktsamlingen. Någon efterföljare fick den inte. Två år senare blev Frk Nini Flodquist Fru Ingrid Ekelöf. Därefter lade hon energin på maken och på makens litterära alster.

Hur är diktsamlingen? Återkommer om några dagar. Mitt ex är inte ens uppsprättat. Det känns högtidligt att ta fram kniven och nu efter 58 år vara den första som bläddrar och läser i detta ex.

Fru Ekelöf

Hundraårsdagen av Gunnar Ekelöfs födelse har inspirerat till en del läsning både om honom och av honom. Jag köpte den evigt alerta Lyrikvännen som hade ett temanummer om honom och där en artikel som bl a hans hustru Ingrid skrivit fanns. Inspirerad av detta har jag sökt vidare och funnit att även hon gett ut dikter. Året innan de gifte sig gav hon ut Gobeläng. Då var hennes efternamn Flodquist. Numera är det ingen större konst att få tag i antikvariska böcker utan det är bara att söka på Internet och beställa. Bekvämt, men inte lika roligt som när man besökte antikvariat så fort tillfälle gavs med en inköpslista i högsta hugg och med förhoppningar om god jaktlycka. Var i Stockholm på tjänsteresa dagen innan mitt intresse för fru Ekelöf väcktes och gick in på Ryös antikvariat. Hittade en del, men var ju ovetande om Gobeläng. Det visade sig nämligen efter Internetsökning att just detta antikvariat hade boken. Den är nu beställd och förhoppningsvis kommer den med posten i morgon så jag kan skriva om den efter helgen.

Gunnar Ekelöf 100 år

Det är i dagarna 100 år sedan Gunnar Ekelöf  föddes och det har uppmärksammats stort i media. Det har varit inspirerande att t ex läsa Mustafa Cans artikel om Ekelöf i söndagen DN eller att fördjupa sig i Lyrikvännens fina temanummer. Jag har också i helgen bläddrat i Olof Lagercrantz biografi över honom och naturligtvis läst en hel del dikter.

För mig hör Ekelöfs dikter ihop med Halmstadgruppens tavlor. Framför allt Sven Jonssons bilder beskriver samma mystik och eviga sökande som dikterna gör. Titta t ex på länken http://www6.halmstad.se/mjellby/ efter att du t ex läst Ekelöfs dikt En värld är varje människa:

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
I varje värld är tusen världar dolda

….

(Från Färjesång 1941)

Mer Johnny Cash

Jag har en liten svart anteckningsbok från tidigt 70-tal. Köpte den som tonåring för att skriva in dikter som kändes viktiga för mig. Den står i poesihyllan i vårt hemmabibliotek och ibland bläddrar jag och minns. Kommer bloggar och hemsidor bli lika beständiga? Tveksamt tänker jag och bestämmer mig för att förse mina barn med svarta anteckningsböcker och pennor med beständigt bläck som julklappar.

Tillbaks till min lilla svarta skattkammare. Vid genombläddringen idag kom jag till en dikt eller sångstrof  inskriven i februari 1976 och där författaren är Johnny Cash. Tillåt mig citera orden som betydde mycket för mig som 18-åring och som 30-år senare står sig gott:

But I changed my mind
I changed a lot of things
A lot of things changed me
I am always changing, always
will be changing.
I´m growing, building, expanding.
I´m still being born
You haven´t seen the
complete me yet.

Man in black

Idag är det fyra år sedan Johnny Cash gick ur tiden. För att hylla honom tänker jag spela hans LP-skiva ”Johnny Cash at San Quentin” i kväll. Samt se om filmen ”I walk the line”. Jag minns att dagen han dog så ringde min son mig på mobilen och sa försiktigt: ”Mamma, jag har något tråkigt att berätta”. Och visst kändes det tråkigt. Hans musik har följt, glatt och stöttat mig sedan hösten 1969 då mina äldre kusiner satte på en skiva på en liten resegrammofon och hans röst fyllde rummet med ”San Quentin, I hate every inch of you”. Julklappen det året var given och skivan finns fortfarande i min nostsalgi-ölback full med gamla LP-skivor. Nu är LP-samlingen kompletterad med åtskilliga CD-album och åtminstone 90-talets produktion är komplett. Jag har faktiskt hört honom live en gång – på High Chaparall utanför Värnamo för ett 10-tal år sedan. Carola var förband och familjen Carter -Casch verkade rätt förvånade över att behöva uppträda i en uppbyggd vilda-västernmiljö mitt i Smålandsskogen. Det är ett roligt minne och min familj som motvilligt fick följa med erkänner nu att han är rikitgt bra. Skönt att töntstämpeln som vilat över min musiksmak nu håller på att försvinna…

Ett andetag djupt är livet

Det kändes som om tiden stod stilla. Jag hade bara varit i rummet fem minuter, men längtade redan bort därifrån. Hur länge behöver jag stanna? En timme? En halvtimme?

-Tiden går så sakta. Jag vet inte varför jag är här. Jag vet inte var jag ska bo för här kan jag ju inte bo. Här bor ju bara sjuka människor.

Rösten är tunn, blicken tom. Ändå är gestalten så välbekant. jag har ju känt dig i fyrtio år! Min skolfröken, min lekkamrats mamma, mina föräldrars goda vän. Inte kunde jag ana i somras när vi sågs senast att du ett halvår senare skulle vara dement och sitta inlåst på ett sjukhem. En diktstrof far igenom mitt huvud: Allt är så långt borta. Allt är så länge sen…

Fyrtio år passerar revy. Kalas, resor, pratstunder, lekar, skratt och glädje. Vart tog alla åren vägen? Och hur kan tiden just nu gå så förtvivlat långsamt? Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Nu seglar vi in i en annan timme och allt är förtvivlat längesedan. Hon tittar på mig. En tår rinner ner för hennes kind. En tår rinner ner för min kind. Jag harklar mig, torkar av kinden med handflatan och säger hurtigt, men med spänd röst:-Allt ska nog bli bra ska du se. Du ska bara vila lite och sedan får du säkert flytta någonstans där du kan ha egna saker och möbler.

-Jag är inlåst här. Ser du staketet utanför fönstret? Här vill jag inte bo. Vet du var jag kan bo? Jag ringer alla jag känner och frågar. Tror du jag kan bo hos dig?

Jag sväljer och torkar bort en tår till, tittar på grönskan utanför fönstret. Buskarna lyckas inte maskera det höga Gunnebostängslet. Nu har det gått en kvart. När kan jag gå? Tvinga in mig under nuets sekundsnabba vingar.

-Jag bor ju i Kalmar. Minns du det? Du har ju varit hos mig. Vi promenerade till slottet tillsammans. Det är långt dit. Mer än 20 mil. Du får säkert någonstans att bo här i närheten.

Minns hon? Vet hon vem jag är? Jag tar fram ett gammalt fotoalbum som jag har tagit med. Börjar bläddra och prata kring bilderna.

-Där är ju din dotter. Hon och jag är på väg till maskerad. Och där är jag i simskolan, och titta på den bilden. Där är vi i Ystad. Det måste ha varit 1970. Du och mamma och pappa syns på bilden.

Tiden går plötsligt fort när vi förlorar oss i dåtid. Barndomens vindar leker ännu i mitt nackhår, men min panna, ett ohjälpligt streck i rymden, söker att tämja gråa, bitande stormar. När albumet är färdigbläddrat har ytterligare en halvtimme gått. Jag reser mig, kramar om henne, lovar att komma tillbaka snart.

Något skramlar ute i korridoren; lunchvagnen. Det gör uppbrottet lättare. Hon går sakta med mig ut. Jag följer med till dagrummet där maten dukas upp, vinkar och skyndar därifrån. Nätter och dagar som flätat en korg av förväntan slocknar bakom mig i prasslande löv från utbrända höstar.

Flera veckor går. Tiden har bara runnit iväg. Jag tänkte skicka ett vykort för att påminna om besöket, men har ännu inte hunnit. Vart tar dagarna vägen? Vart tar tiden vägen? Vart tar livet vägen? Och varför går allt så förtvivlat fort?

Förlorade i nedrökta byar gick dagarna vilse och flydde orörda bort från de fingrar jag höjt att hejda strömmen av enfärgad tid.

Titeln på texten Ett andetag djupt är livet samt alla diktcitat i essän är hämtade från Paul Anderssons dikt Elegi över en förlorad sommar. (1953).   En dikt till tröst, en dikt till eftertanke.

Fem i fara

Ännu lite mer 60-tals nostalgi.  Jag läste i dagens GP en artikel av Per Nordangård som bland annat handlade om Enid Blyton. Hon skulle fyllt 110 år i år och enligt artikeln är hon världens 5:e mest spridde författare, före Shakespeare men efter Agatha Christie och Jules Verne. De övriga två var förvånande nog Walt Disney och Vladimir Lenin. Mer än 400 miljoner Blytonböcker är sålda och de finns på 90 språk. Hur ligger Astrid Lindgen till i den statistiken? Men det är ju 10 år kvar innan hon blir 110 år. Läste också i artikeln att det snart kommer en film om hur fem-böckernas hjältar Julian, Dick, Anne och Georgina (förlåt, George menar jag) lever som vuxna. Härligt. Den premiären ska jag inte missa. I väntan på filmen läste jag i eftermiddags om min gamla ”Fem i fara” från 1960.  Man får ha ett nostalgifilter på sig för att klara förlegade könsroller, rasism, överklassfasoner mm. Men för övrigt är det en härlig tidsresa tillbaks till barndomen. Och visst drömmer vi alla om att hyra in oss hos en Fru Jones:

I vardagsrummet brann en stor brasa, och frukostbordet var dukat. Men av mat fanns bara bröd, smör och hemgjord marmelad och en kolossal bringare med kall, oskummad mjölj.

Fru Jones kom in nästan omedelbart, och hon strålade mot dem. – God morgon på er allihop, sade hon… Vad skulle ni vilja ha till frukost då? Skinka och ägg eller hemgjord fläskkorv eller köttpastejer eller…

Biggles, Tintin och Singleton

Jag bläddrar i mina nostalgiböcker ikväll. Tänker då på biblioteksfilialen i hembyn Ysby. Där satt skolläraren Oscar Andersson varje tisdagkväll. Det var knappast någon rusning dit, men en och annan bokslukande unge fann sina läsupplevelser här. Det var mitten på 60-talet, men de flesta böcker var bra mycket äldre. Dessutom var kvalitetstribban på åtminstone ungdomsböckerna  låg. Jag kunde alltså få njuta av B Wahlströms böcker med gröna, röda och oranga ryggar. Tack vare detta har jag flugit mycket Spitfire och gått många terminer på den engelska internatskolan Singleton. Samt naturligtvis följt Tintin under hans äventyr. Som vuxen har jag köpt mina barndoms favoritböcker på antikvariat och återskapat lite av känslan från biblioteksfilialen. Ber nu om ursäkt för att jag slutar skriva, men en härlig cricketmatch väntar på Singletons  välskötta grönytor.