Det kändes som om tiden stod stilla. Jag hade bara varit i rummet fem minuter, men längtade redan bort därifrån. Hur länge behöver jag stanna? En timme? En halvtimme?
-Tiden går så sakta. Jag vet inte varför jag är här. Jag vet inte var jag ska bo för här kan jag ju inte bo. Här bor ju bara sjuka människor.
Rösten är tunn, blicken tom. Ändå är gestalten så välbekant. jag har ju känt dig i fyrtio år! Min skolfröken, min lekkamrats mamma, mina föräldrars goda vän. Inte kunde jag ana i somras när vi sågs senast att du ett halvår senare skulle vara dement och sitta inlåst på ett sjukhem. En diktstrof far igenom mitt huvud: Allt är så långt borta. Allt är så länge sen…
Fyrtio år passerar revy. Kalas, resor, pratstunder, lekar, skratt och glädje. Vart tog alla åren vägen? Och hur kan tiden just nu gå så förtvivlat långsamt? Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Nu seglar vi in i en annan timme och allt är förtvivlat längesedan. Hon tittar på mig. En tår rinner ner för hennes kind. En tår rinner ner för min kind. Jag harklar mig, torkar av kinden med handflatan och säger hurtigt, men med spänd röst:-Allt ska nog bli bra ska du se. Du ska bara vila lite och sedan får du säkert flytta någonstans där du kan ha egna saker och möbler.
-Jag är inlåst här. Ser du staketet utanför fönstret? Här vill jag inte bo. Vet du var jag kan bo? Jag ringer alla jag känner och frågar. Tror du jag kan bo hos dig?
Jag sväljer och torkar bort en tår till, tittar på grönskan utanför fönstret. Buskarna lyckas inte maskera det höga Gunnebostängslet. Nu har det gått en kvart. När kan jag gå? Tvinga in mig under nuets sekundsnabba vingar.
-Jag bor ju i Kalmar. Minns du det? Du har ju varit hos mig. Vi promenerade till slottet tillsammans. Det är långt dit. Mer än 20 mil. Du får säkert någonstans att bo här i närheten.
Minns hon? Vet hon vem jag är? Jag tar fram ett gammalt fotoalbum som jag har tagit med. Börjar bläddra och prata kring bilderna.
-Där är ju din dotter. Hon och jag är på väg till maskerad. Och där är jag i simskolan, och titta på den bilden. Där är vi i Ystad. Det måste ha varit 1970. Du och mamma och pappa syns på bilden.
Tiden går plötsligt fort när vi förlorar oss i dåtid. Barndomens vindar leker ännu i mitt nackhår, men min panna, ett ohjälpligt streck i rymden, söker att tämja gråa, bitande stormar. När albumet är färdigbläddrat har ytterligare en halvtimme gått. Jag reser mig, kramar om henne, lovar att komma tillbaka snart.
Något skramlar ute i korridoren; lunchvagnen. Det gör uppbrottet lättare. Hon går sakta med mig ut. Jag följer med till dagrummet där maten dukas upp, vinkar och skyndar därifrån. Nätter och dagar som flätat en korg av förväntan slocknar bakom mig i prasslande löv från utbrända höstar.
Flera veckor går. Tiden har bara runnit iväg. Jag tänkte skicka ett vykort för att påminna om besöket, men har ännu inte hunnit. Vart tar dagarna vägen? Vart tar tiden vägen? Vart tar livet vägen? Och varför går allt så förtvivlat fort?
Förlorade i nedrökta byar gick dagarna vilse och flydde orörda bort från de fingrar jag höjt att hejda strömmen av enfärgad tid.
Titeln på texten Ett andetag djupt är livet samt alla diktcitat i essän är hämtade från Paul Anderssons dikt Elegi över en förlorad sommar. (1953). En dikt till tröst, en dikt till eftertanke.
Bodils blogg 