Idag är det fyra år sedan Johnny Cash gick ur tiden. För att hylla honom tänker jag spela hans LP-skiva ”Johnny Cash at San Quentin” i kväll. Samt se om filmen ”I walk the line”. Jag minns att dagen han dog så ringde min son mig på mobilen och sa försiktigt: ”Mamma, jag har något tråkigt att berätta”. Och visst kändes det tråkigt. Hans musik har följt, glatt och stöttat mig sedan hösten 1969 då mina äldre kusiner satte på en skiva på en liten resegrammofon och hans röst fyllde rummet med ”San Quentin, I hate every inch of you”. Julklappen det året var given och skivan finns fortfarande i min nostsalgi-ölback full med gamla LP-skivor. Nu är LP-samlingen kompletterad med åtskilliga CD-album och åtminstone 90-talets produktion är komplett. Jag har faktiskt hört honom live en gång – på High Chaparall utanför Värnamo för ett 10-tal år sedan. Carola var förband och familjen Carter -Casch verkade rätt förvånade över att behöva uppträda i en uppbyggd vilda-västernmiljö mitt i Smålandsskogen. Det är ett roligt minne och min familj som motvilligt fick följa med erkänner nu att han är rikitgt bra. Skönt att töntstämpeln som vilat över min musiksmak nu håller på att försvinna…