Har precis besökt föfattaren Alain de Bottons bokhandel ”The School of Life” i London. Ja inte fysiskt, men via cyberrymden. Vägen dit går via www.theschooloflife.com.

Konceptet är genialt i en tid då bokhandlarna tvingas slåss mot näthandel och bokställ i bensinmackar och matvaruaffärer, Här är förebilden ett apotek såväl i inredning som i erbjudanden. Här finns särskilt utvalda böcker för livets olika känslolägen. För svartsjuka rekommenderar man Leo Tolstoj som bot och för bristande självkänsla lämpar sig tydligen Charlotte Brontë bra.

Bokhandeln säljer också boken ”There’s a Will, There’s a Way. Or alla I Really Need to Know I learnde from Shaespeare” av Laurie Maguire. Författaren menar alltså att den enda själv-hjälpsboken du behöver i livet är Shakespeares samlade verk.

Verkar en farlig bok att sälja då den förstör marknaden för övriga böcker. Men trots detta har bokhandlen fått en mycket uppmärksammad start. Kanske en affärsidé att starta något liknande i Sverige? Något för apoteken inför privatiseringen?

Läs en dikt:

”det är sant
att jag bara litat på människor
som vet vad fattigdom är”

(Ur Bruno K. Öijers Svart som silver)

När jag läste den dikten i veckan tänkte jag på mannen jag träffade i fjol som berättade att hans mamma varnat honom för människor som satt långt fram i kyrkan för det var folk med makt och rikedom. ”Dom ska man akta sig för”

Annat tips: läs Victoria Benedictssons ”Pengar”. Benedictsson är ju högaktuell i den litterära debatten just nu, men romanen ”Pengar” är, tyvärr, alltid angelägen.

DN har tipsat om böcker som lämpar sig att läsa i finanskrisens tider.

Men allra bäst är nog att läsa den allmängiltiga litteratur som påminner oss om att livet är mer än jordiska ägodelar. Själv ägnar jag helgen åt en omläsning av Owe Wikströms ”Toccata” med undertiteln ”J S Bachs andliga universum; iakttagelser och betraktelser” (2000). I hörlurarna lyssnar jag samtidigt på mina Bach-skivor och märker hur mycket rikare musikupplevelsen blir tack vare Wikströms guidning.

Ska jag ge ett gott råd till mina barn så är det att: Människor som delar med sig av kulturell rikedom skall man akta och sitta nära.

Jag samlade frimärken

Pappa gav mig ett halvt kilo.

Jag samlade inte mer

(siv Widerberg 1971)

Jag läste den här och många andra av Widerbergs fina dikter för mina barn. Härliga kloka dikter och just den här har fastnat i minnet. Så lätt det är att i all välmening döda någons spirande intresse eller engagemang.

Såg att Sylvia Beachs memoarer ”Shakespeare and Company” kommit i en nyöversättning. Det därmed stora intresset igen för boken är ju en av de positiva sidorna av Nextopia-teorin som jag skrev om i förra inlägget.

Jag blev så inspirerad att jag letade fram mitt exemplar i bokhyllan och läste om den (i översättning av Harriet Alfons – och den dög bra). Fantastisk bok om en spännande epok mellan de två världskrigen. Som James Joyce fantast njuter jag extra av skildringen om hur Sylvia Beach blev hans förläggare och gav ut hans mästerverk Ulysseus när alla andra nekade honom.

Bredvid Beach bok stod logiskt nog Helen Hanffs ”Brev till en bokhandel” som även den är värd en omläsning. Den handlar om den 20-år långa brevväxlingen mellan amerikanskan Helene Hanff och bokhandlaren Frank Doel i London. Fantastiska brev att avnjuta och fängslas av.

Läste att Härjedalens enda bokhandel läggs ner i dagarna. Tyvärr är vi säkert många som älskar bokhandlar för dess atmosfär och möjlighet att se och känna på böckerna, men som köper boken på nätet eller på varuhuset där priset är lägre. Vi får skärpa oss! Det är värt några kronor att behålla bokhandeln. Mina egna favoriter är bokhandeln i Laholm, bokhandeln i Båstad och Hedengrens bokhandel i Sturegallerian.

Dessutom har jag slutat (nästan) att leta efter antikvariska böcker på nätet. Det är ingen sport. Halva nöjet är att besöka antikvariat och leta.

Ni som ännu inte läst Hanff och Beach: varför inte besöka ett antikvariat i helgen?