Författararkiv: bodilanjar

Profilbild för Okänd

Om bodilanjar

Jag går gärna på strövtåg i litteraturen och skall någon gång läsa Proust samt söka efter James Joyces spår i Trieste. Det hann jag inte göra medan jag var rektor på Capellagården på Öland. Får se om jag hinner nu när jag är pensionär. Kommer fortsätta läsa osorterat och njutningsfullt samt besöka platser med en spännande historia. Härligt nog verkar alla platser ha det. Bara man gräver lite. Mitt allra första blogginlägg, Har ni varit i Strömsnäsbruk?, som är från den 29 juli 2007 handlar just om detta. Och så har det fortsatt med grävandet genom åren.

Grönkål

Publicerad den av
3

Som halländska i förskingringen är det alltid viktigt att säkra att en stekpanna grönkål tronar på julbordet.  I min familj har vi även kallat själva maträtten för grönkål, även om jag vet att rätten också benämns långkål.

I år var det premiär för mig att vara med och koka grönkål. Tidigare år har jag antingen köpt färdig i butiken eller tagit emot hemlagad från mor och far. Men nu är jag full av grönt självförtroende och delar därför med mig av dessa nyvunna kunskaper:

Köp en säck grönkål. Vi gjorde en sats på 3 kilo.

Rensa bort alla grova stjälkar och skölj kålen. Lägg den i en stor gryta och späd med köttbuljong eller skinkspad (helst). Tryck ner och vänd runt bland bladen så får allt plats i grytan. Koka i minst 15 minuter (revidering 22 december 2008: minst 1 timme!)  så alla blad är mörkt gröna och känns mjuka. Låt svalna och häll av vätskan. Pressa ihop grönkålen till bollar (tennisboll) och frys  in dem.

När det är dags att tillaga så tina bollarna till hälften och hacka sedan kålen fint. Stek med rikligt med smör i en stekpanna och krydda med salt, peppar och sirap. Häll på en skvätt grädde och servera.

Som sagt: ingen jul utan grönkål

Från tempel till tempel

Publicerad den av
1

Kalmar domkyrka den tredje advent. Det är glest i kyrkbänkarna och medelåldern hög. Med undantag av några konfirmander är vi bland de yngsta . Det är medelålers par inte vana vid annars. Vi sitter på sjätte bänk och bänkarna framför oss gapar tomma. Jag tänker på en man jag mötte förra veckan och som berättade att när han var barn hade hans mamma varnat honom för ”folk som satt i de främsta kyrkbänkarna”. Det var folk med makt och inflytande och av dem väntade inget gott för fattiga.

Idag finns dessa någon annanstans än i de främsta kyrkbänkarna. Men de finns, är bara svårare att identifiera. Dagens text om Johannes Döparen är uppfordrande och tydlig. Jag undrar lite hur kyrkan predikat kring denna text under de tider man var och är lierad med den världsliga makten. Så här säger Johannes Döparen till oss ”huggormas avföda”: ”Den som har två livklädnader, han dele med sig åt den som icke har någon: och den som har matförråd han göre sammalunda.”

Egentligen gick jag främst för att höra psalmen ”Bereden väg för Herran” och känna svindeln av att släkte efter släkte suttit i bänkarna och sjungit den snart 200-år gamla psalmen. Det skänker perspektiv och distans åt våra jäktade liv.

Från domkyrkan åkte vi till ett köpcentrum. Väl chockartat, men stundande jul tvingar fram kompromisser.  Nu är vi hemkomna med några nya kassar med julklappar. Jaktlyckan var god. Dags att sätta på julmusik och dricka kaffe framför adventsljusstaken för att komma tillbaka till adventsstämning.

En dag på konstmuseum

Publicerad den av
Svara

Det är förvånandsvärt många besökare på Louisiana i Humlebaek en vanlig tisdag mitt i december. Skolklasser trängs med pensionärspar och småbarnsföräldrar med barn i barnvagnar. I restaurangen serveras danskt julbord och det kanske är en viktig attraktion.

Själv sitter jag och äter en silltallrik. För den är min personliga Madelainekaka. Marcel Proust beskriver i ”På spaning efter den tid som flytt” hur en tugga av denna hans barndoms kaka fyller honom med minnesbilder från barndom och uppväxt. Själv minns jag tidigare besök på Louisiana och på den livssituation jag då befann mig i. Jag delade silltallrik med min blivande make när vi var fattiga studenter. Med mycket rågbröd till blev man mätt ändå. Öl köpte vi därmed varsin. När barnen var små varvade vi tuggorna med matning och vild jakt på bortsprungna telningar.

Numera åker jag ibland ensam dit för att mentalt förbereda mig inför viktiga händelser. Idag vandrar jag långsamt igenom salarna och njuter av utställningarna samtidigt som jag funderar på strategier inför mitt nya jobb. Ibland sätter jag mig och skriver ner tankar och idéer om hur vår nya affärsplan skall formuleras. Mötet mellan kultur och tankar om företagsutveckling är för mig mycket kreativt.

Nya bekantskaper som fotografen Richard Avedon och konstnären Lucian Freud samsas med de permanenta klassiska utställningarna. Jag njuter av Alberto Giacomettis skulpturer och Asger Jorns tavlor och ler igenkännandets glädje åt popkonstnärerna.

Precis innan jag ska gå till tåget hem kommer jag ihåg att jag inte sett Césars tumme. Det är en manshög tumme i brons som stått i parken sedan slutet av 60-talet. Vid mitt första besök på Louisiana 1970 tillsammans med mina föräldrar blev jag fotograferad bredvid tummen och därför har just det besöket etsat sig fast. Jag vandrar igenom parken i skymningen utan att se tummen. Precis när jag gett upp tittar jag in i restaurangen. Och där i vinterträdgården står ”Le Grand Pouce”. Ordningen återställd! Lättad vandrar jag iväg mot Humlebaeks station. Dagens besök är över.

Jag står framför havet del 2

Publicerad den av
Svara

Jag visste väl att Lennart Sjögren hade någon koppling till kortdikten ”Havet” (se förra inlägget). Men den är som sagt skriven av Göran Palm. Däremot skrev Lennart Sjögren en essä i Lyrikvännen no 5/78 om arbetet med att skriva sin egen diktsvit om havet. Den som spar hon har förstår ni. I en sliten tidskriftsamlare i bokhyllan finns några årgångar av Lyrikvännen från slutet av 70-talet och jag är imponerad av mitt bildminne så här 29 år efterår. Jag kände igen siduppslagen.

Lennart Sjögren skriver i sin essä om Göran Palms kortdikt i relation mot sin egen:

…Göran Palms kortdikt Havet, denna festliga, ironiska uppgörelse med vårt turistiska naturseende. Det var en sann dikt, den visade upp det sekulariserade samhällets främlingsskap inför naturen. Den berörde mig, men samtidigt måste jag motsäga den. Den gällde inte mitt umgänge med vattnet och inte heller den kustbefolkning jag kommit från.

I samma nummer finns också en pendang på Göran Palms dikt av Lasse Söderberg:

Louvren

Jag står framför Louvren.
Där är den.
Där är Louvren.
Jag tittar på den.
Louvren. Jaha.
Det är som på havet.

Jag står framför havet del 1

Publicerad den av
5

Den 3  december (Ofrivillig turist) påstod jag att Lennart Sjögren var upphovsman till nedanstående dikt. Nu vet jag bättre. Det är Göran Palm som skrev den och den finns i diktsamlingen \”Världen ser dig\” från 1964. Här nedan kommer ett korrekt citat.

 

Havet av Göran Palm

 

Jag står framför havet.

Där är det.

Där är havet.

Jag tittar på det.

Havet. Jaha.

Det är som på Louvren.

Borttappad

Publicerad den av
Svara

En bekant till mig skulle göra ett reportage i Värnamo för en personaltidning. Hon åkte i god tid från Kalmar och kom fram alldeles för tidigt. En plötslig impuls fick henne att parkera bilen på en gata och ta en lång morgonpromenad. Plötsligt upptäckte hon att hon var precis utanför den arbetscentral som hon skulle besöka. Glad i hågen klev hon in, blev hjärtligt mottagen och tillbringade sedan hela dagen med att följa teknikernas olika uppdrag. Vid fyra-tiden tackade hon för sig och gick ut för att ta bilen hem till Kalmar. Bilen, ja. Var stod den? Hjälpsamma tekniker skjutsade runt henne i över en timme innan hon tackade dem för allt besvär och bad dem släppa henne vid polisstationen.

Vid sju-tiden hade en polispatrull lokaliserat hennes bil och hon kunde börja köra hemåt.

Jag har skrattat mycket åt den här historien och även återberättat den ibland. Det gör jag inte längre.

Igår när jag tillbringat hela dagen på Almedalens bibliotek i Visby med lustläsning och lite studier skulle jag ta bilen och köra hem till dottern. Bilen, ja. Var stod den? Jag vandrade runt i Visbys innerstad i över en timme och letade. Försökte rekapitulera vägen jag gått, men minns bara att jag passserat ett kafé som heter Burmeisters. Lustigt nog kände ingen förbipasserande till detta kafé.

En gång i kvarten ringde dottern och gav mig glada tillrop och frågade om hon verkligen inte skulle organisera en skallgångskedja?

Till sist såg jag plötsligt bilen. Hade jag verkligen ställt den där? Och hette verkligen kafét Bredablick?

Men jag behövde i alla fall inte polishjälp…

Den goda maten i Sezuan

Publicerad den av
1

Vi skulle ut och äta i lördags kväll. Vandrade lite planlöst i Visby innerstad och ratade ställe efter ställe. Antingen var det inget på matsedeln som riktigt lockade eller hade vi redan varit där eller så kändes interiören för kal och ödslig. Till sist började vi komma till de stadiet när man riskerar hamna på en trist pizzeria i ren desperation.

-Där inne ser det mysigt ut. Vi tar och äta kinamat säger dottern plötsligt och vi går in genom dörren under en röd lykta.

Det var inte kinamat. Det var mat från provinsen Sezuan. Alltför många års representationsätande och flackande på tjänstersor i Asien kan ju få en att tro sig upplevt det mesta. Helt fel. Underbar personal på ”Surfers” restaurang komponerade en härlig meny av smårätter åt oss och serverade utsökt vin därtill. ”Vänd mot himmelen -räkor”, Ingefärsflörtande tofu” och ”Bang-bang Ji Zi” gav smakupplevelser långt utöver det vanliga.

-Skriv om den fantastiska maten föreslår maken när jag ringer hem igår och har skrivkramp.

-Ja, men vad hette provinsen?

-Sezuan. Tänk på Brechtpjäsen ”Den goda människan i Sezuan”.

Hm. Det är ju jag som låtsas vara halvbildad och kulturell. Han ska ju stå för biologiskt och IT-tekniskt kunnande. Kommer inte alls ihåg den Brechtpjäsen. Jag hittar den dock på Visby stadsbibliotek i en härlig upplaga från 1968 inbundet i grått biblioteksband. Läser en förklarande analys av Herbert Grevenius innan jag ger mig i kast med själva pjäsen. Sensmoralen i pjäsen om den godhjärtade Shen Te är att när godheten söker hävda sig i ekonomiska sammanhang kommer den till korta. Ty om staden Sezuan står det i epilogen:

Den som gör gott där, står snart utan allt // ond gärning däremot ger tiofalt.// Om i en sådan stad du själv din utkomst har,// bygg om den, medan du har skjortan kvar.// Ej större lycka människan har fått // än vara god och göra gott.

Lördagen ledde inte bara till en oförglömlig måltid. Den inspirerade också till dramaläsning hela tisdagförmiddagen.

Ofrivillig turist

Publicerad den av
1

Jag kom lite plötsligt till Visby i helgen och kommer bli kvar den här veckan. Nu är det måndag förmiddag och jag har inget uppbokat förrän ikväll. Jag vandrar längs stadsmuren och tänker på att jag nu är i en av nordeuropas vackraste och intressantaste städer. Men jag känner ingenting. Har inte mentalt landat på platsen ännu. Försöker förgäves minnas en dikt av Lennart Sjögren om ett besök på Louvren där någon står framför MonaLisa och tänker ”Jaha // Det är som havet”.

Just nu är det lite känsla av ”jaha”, men jag tröstar mig med ett annat minne: en konstnär från Laholm som ogärna lät sina cirklar rubbas och vid ett tillfälle med tvekan följde med i vår bil till en blomsterexkursion och då bad min mor (som inom parantes nog aldrig kört för fort) att sakta farten för ”hans själ hann inte med”.

Jag går in på S:t Hans konditori och beställer en kopp kaffe. Skriver ömsom på bloggen, läser ömsom ur Owe Wikströms ”Ikonen i fickan. Om ytte och inre resor”. Känner långsamt att den inre resan hinner i fatt den yttre. Kafémiljöer är  utmärkta platser  för detta. Efter några timmar tittar solen fram genom de gråa molnen och jag känner mig plötsligt redo för en vandring längs Visby ringmur.

Borgmästarens dagbok

Publicerad den av
Svara

Laholms siste borgmästare Axel Malmquist gav i början på 1970-talet ut delar av sin dagbok i bokform. Jag roar mig ibland med att läsa vad som hände i hans värld och för 65 år sedan (5 december 1942)  var det dags för en bridgeafton:

Vi åt vid halv nio-tiden efter följande matsedel: sillåda, selleri-bottnar med svampstuvning, stekt späckad grishals, ost, kex. Ett par flaskor rödvin sköljde ner kötter, snaps och pilsner det övriga. Grishalsen, 2 kg, hade jag fått av min vän laxfiskaren Arthur Svensson, som slaktat sin hushållsgris och velat dela med sig.

Vilka var då gästerna? Jo distriktslantmätaren, rektorn, stadsläkaren, järnhandlaren, sparbankskamreren och en disponent.

Vilka som vann bridgen framgår inte.