Lärde mig en bra sak på lunchen idag:
”Av alla verkningslösa huskurer mot förkylningar är konjak den bästa”.
Huskurer och annat
Svara
Författararkiv: bodilanjar
Currysill
I morgon är det vårt matlags julknytkalas. I snart 25 år har vi träffats en söndag i månaden för att äta tillsammans. Familjer har kommit och gått under åren, men nu är vi en kärna av fyra trogna familjer som håller liv i en trevlig tradition och samvaro.
Vårt bidrag till morgonens julbord är currysill, ost och Janssons frestelse (som vanligt). Currysillen är en höjdare; otroligt lätt att göra, jättegod och skänker en stressad yrkeskvinna en känsla av att för en gång skull vara huslig.
Gör så här:
Smält lite smör i en gryta. Fräs finhackad lök och en matsked curry i smöret. tillsätt en burk creme fraichle och blanda till en jämn sås. Vänd ner en burk matjessill (avrunnen). Låt inläggningen stå i kylskåp över natten innan den avnjutes. Står sig sedan en vecka i kylen.
Djävla Nuläge
”Djävla Nuläge” är titeln på en debattbok av Bo Lindblom. Den kom ut på Författarförlaget 1970 och är tyvärr lika aktuell nu som då. Boken presenterades av förlaget som en ”intensiv och personlig rapport avsänd från en småkommun i dagens Sverige.” Jag tog fram den från bokhyllan då yngsta dottern suckade över min hatkärlek till små byar och samhällen, särskilt halländska sådana.
-Se här, sa jag triumferande och höll fram boken till min måttligt imponerade tonåring. till och med i lilla Ränneslöv kan en intellektuell människa som Bo Lindholm, före detta ordförande i Svenska Amnesty, bo och verka i hela sitt liv och få ork och stimulans att oförtröttligt göra gott.
Sedan slutade jag med indoktrineringen av hembygdsromantik och började omläsningen av den nästan 40-år gamla debattboken. Tids nog lär sig säkert dottern älska orter som Skogaby, Ysby, Hishult, Ränneslöv, Vallberga…
”Djävla Nuläge” tar som sagt avstamp i vardagen i den lilla landsorts- kommunen och i Bo Lindbloms dagliga liv och för sedan ut läsaren i den orättvisa och orättfärdiga värld där, då som nu, människor fängslas för sina åsikter och tro på rättvisa. Amnestys arbetsmetoder är desamma även om internet gett medlemmarna kraftfullare verktyg än gårdagens maskinskrivna, frankerade och ivägsända brev.
Fäste mig särskilt vid ett avsnitt då Bo Lindblom beskriver hur han håller ett föredrag på ett lokalt kulturarrangemang och berättar om hur Amnestys arbete och en skeptisk man i publiken säger att det man håller på med måste vara som att tömma oceanen med en tesked. Svaret blir:
-Men ge mig ett bra alternativ!
Tyvärr har inget bra alternativ dykt upp under de 40 år som gått sedan boken gavs ut. Men tack alla ni som fortsätter ösa ur oceanen med teskedar. Och tänk på Vad Bo Linblom också skriver. ”Hur man värderar resultatet beror på var man tittar – i oceanen eller i kärlet som man fyller teskedsvis”.
Snart kommer jag tillbaka till Amnesty med min tesked.
Intet nytt under solen
Sen kväll i Stockholm. Mörkt och duggregn Jag skyndade tvärs över det nästan folktomms Hötorget på väg mot hotellets inbjudande värme när jag hörde någon ropa på mig;
-Ursäkta, ursäkta damen.
Det var den unge mannen med sydländskt utseende som stod i ena hörnet på torget och sålde korv.
-Ursäkta, kan ni bara hjälpa med en språkfråga?
Han höll fram ett papper med ett tio-tal meningar.
-Jag är inte säker på den första, ”Intet nytt under solen”
Jag tittade på pappret där han skrivit med spretig stil förklaringar på svenska uttryck. ”Allt har hänt någon gång tidigare” stod det under fråga 1.
-Ja, det är rätt sa jag och han lyste upp.
– Jättesnällt. Jag hade svårt förstå ”Intet”. Det har jag inte hört förut.
-Det är en gammal form av inget sa jag mer tvärsäker än jag var.
-Gissade att det var gammalt. Har inte sett det förut.
Jag gick vidare i duggregnet. Lite varmare inombords och lite fundersam? Hur ska det gå för den unge korvförsäljaren? Blir goda språkkunskaper språngbrädan till ett annat liv? Är det en ny Kallifatides jag mötte i gathörnet? Varför stannade jag inte och språkade vidare? Nu kom jag ju på att uttrycket är bibliskt. ”Intet nytt sker under solen” står det i Predikaren. Den kunskapen får korvförsäljaren klara sig utan.
Tankar på tåg
Fem timmars tågresa mellan Kalmar och Stockholm. Fem timmars chans till att jobba ifatt, tänka och läsa. Miljöinsatsen att ta tåget till mötet istället för flyget känns inte så betungande, snarare nästan syndigt behagligt.
På den här resan sitter jag i en tyst förstaklass-vagn. Så här sent på kvällen har mobiltelfonerandet nästan upphört.Tänker på alla tågresor jag gjort. Måste vara åtskilliga hundra genom åren. En av de första gjorde jag som sex-åring från Bromölla till Skogaby i Halland. Reste ensam från mormor hem och bytte tåg i Hässleholm. Det är jag fortfarande lite stolt över. Kunde man klara ett tågbyte ensam som litet barn bör man klara mycket som vuxen.
Numera talar man tyvärr inte med sina medpassagerare i någon störrre utsträckning. Placeringen av stolarna inbjuder inte till ögonkontakt och samtalsstarter. Istället får man ofrivilligt lyssna på medpassagerarnas mobiltelefonsamtal med vänner, kunder och kollegor. Ibland roligt, oftast störande.
En god vän till mig pendlade från Lund till Växjö och brukade säga att han hade full insyn i IKEAS affärsstrategier genom de mobilsamtal han tvingades lyssna på under sträckan fram till Älmhult.
Tänker nostalgiskt på alla resor jag gjorde under studietiden mellan Linköping-Halmstad och där orange rälsbussar körde sträckan från Nässjö. Där var alla säten placerade mittemot varandra och hela miljön inbjöd till trevliga pratstunder. När antalet passagerare glesnade på slutet kom även konduktören och slog sig ner. På fredagkvällar reste Hallands riksdagsmän hem med detta tåg och då tåget demokratiskt nog bara hade 2-klass vagnar blev det spännande möten mellan politiker och väljare.
Men i mitt tysta tåg ikväll får jag underhålla mig själv. Ångrar att jag inte packade ner Jenny Dilskis roman ”Främlingar på tåg” där hon beskriver alla spännande möten med medpassagerare hon hade under ett nära ett års tågresande. Hon är storrökare och de tåg hon åkte hade rökkupeér och det var där nästan alla samtalen ägde rum. Här i Sverige är det kanske så att man ska gå ut och ”låtsasröka” på perrongen vid längre uppehåll på stationerna? Från fönstret ser det ut som rökarna ser ut att ha trevligt därute.
Frukost med Ibsen
I går åt jag frukost med Henrik Ibsen. Även hans översättare Klas Östergren var med. Dagens Nyheter hade ett reportage om nyöversättningen och utgivningen av Ibsens pjäser. I en tid då det lär komma ut en ny bok var 30:e sekund i världen känns det skönt att klassiker med 100 år på nacken får sitt rättmätiga utrymme. Det är härligt med litteratur som man har en långvarig relation med. För mig väcker artikeln minnen om teaterupplevelser från 70-talet och framåt. Peer Gynt i Helsingborg, Ett dockhem i Stockholm, Vildanden i Halmstad, Hedda Gabler i London… Tänker också på långa eftermiddagar på Halmstads stadsbibliotek när jag som gymnasist skrev mitt specialarbete om ”Ett dockhem”.
Härligt att Ibsen är uppmärksammad igen. Han behövs även i vår tid.
Mat som vetenskap
Har hittat en ny trevlig matblogg. Matmolekyler heter den och skrivs av Malin Sandström och Lisa Förare Winbladh. De har fått forskningsmedel från FORMAS för att skriva en bok om mat med naturvetenskaplig förankring. Arbetstiteln är ”Molekylär gastronomi i ditt eget kök” och under forskningsarbetet kommer de även skriv bloggen Matmolekyler. Verkar väldigt spännande. Äntligen en uppföljare till min 90-tals favorit ”Koka soppa på fysik” av Jan-Boris Möller och Hans-Uno Bengtsson där många ”sanningar” om matlagning punkterades. Minns att marinering inte behövde göras särskilt länge. Marinaden trängde ändå bara in några millimeter samt att en termometer är kockens bästa vän.
På tal om mat: när jag bodde på hotell häromveckan fanns följande citat målat på väggen i frukostmatsalen:
”I was on diet for two weeks and all I lost was fourteen days” (W C Fields)
I distans finns en vila
Har läst färdigt Tomas Sjödins fantastiska bok ”Ett brustet halleluja”. Ramhandlingen är hur hans fascination av kyrkklockor leder honom till möten med intressanta människor, till studier av klockors historia och till tankar om andlighet och tro.
När jag kommer till slutet av boken ser jag en koppling till gårdagens blogg om londonbokhandeln ”The school of life” som erbjuder litteratur till terapi och tröst.
Tomas Sjödin, som i tidigare böcker så starkt skildrat livet med två obotligt sjuka söner, skriver så här:
”Klockorna har också varit ett sorgearbete. Jag har inte läst några böcker om att förlora barn eller om sorgens olika faser under den här tiden. Jag har läst om ringningsseder på Gotland och inskriptioner på klockor i Värmland och lyssnat på Rachmaninov. Även här tror jag att poängen är det indirekta. I distansen finns en vila, en rymd där jag tillsammans med de mina fått påbörja och fortsätta det livslånga arbetet med att lära mig leva utan Ludvig och Karl-Petter.”
I distansen finns en vila. Min vila är nog den här bloggen. Den startade jag under mina tuffaste månaderna i mitt yrkesliv och när jag äntligen vågade och orkade sätta punkt kom de svåraste månaderna jag upplevt privat när min älskade far insjuknade och dog.
I distansen finns en vila. Ett mantra att bära med sig.
The School of Life
Har precis besökt föfattaren Alain de Bottons bokhandel ”The School of Life” i London. Ja inte fysiskt, men via cyberrymden. Vägen dit går via www.theschooloflife.com.
Konceptet är genialt i en tid då bokhandlarna tvingas slåss mot näthandel och bokställ i bensinmackar och matvaruaffärer, Här är förebilden ett apotek såväl i inredning som i erbjudanden. Här finns särskilt utvalda böcker för livets olika känslolägen. För svartsjuka rekommenderar man Leo Tolstoj som bot och för bristande självkänsla lämpar sig tydligen Charlotte Brontë bra.
Bokhandeln säljer också boken ”There’s a Will, There’s a Way. Or alla I Really Need to Know I learnde from Shaespeare” av Laurie Maguire. Författaren menar alltså att den enda själv-hjälpsboken du behöver i livet är Shakespeares samlade verk.
Verkar en farlig bok att sälja då den förstör marknaden för övriga böcker. Men trots detta har bokhandlen fått en mycket uppmärksammad start. Kanske en affärsidé att starta något liknande i Sverige? Något för apoteken inför privatiseringen?
Tröst för stressad själ
”Om du vill göra en människa lycklig, ge henne då inga rikedomar, men ta några önskningar från henne”.
Så skrev dramatikern Euripides för 2500 år sedan. Och lika aktuellt idag då alla våra önskningar och förväntningar hotar att ödelägga såväl vårt eget liv som vår planet. Det gäller att förstå att vi måste välja och välja bort.
Jag läste citatet i Tomas Sjödins bok ”Ett brustet halleluja”.En bok svår att lägga ifrån sig. Återkommer när jag läst färdigt. Jag väljer bort mycket just nu – TV, städning, promenader, sömn – för att få läsa boken i lugn och ro. Men det känns som ett gott val.
Bodils blogg 