Författararkiv: bodilanjar

Profilbild för Okänd

Om bodilanjar

Jag går gärna på strövtåg i litteraturen och skall någon gång läsa Proust samt söka efter James Joyces spår i Trieste. Det hann jag inte göra medan jag var rektor på Capellagården på Öland. Får se om jag hinner nu när jag är pensionär. Kommer fortsätta läsa osorterat och njutningsfullt samt besöka platser med en spännande historia. Härligt nog verkar alla platser ha det. Bara man gräver lite. Mitt allra första blogginlägg, Har ni varit i Strömsnäsbruk?, som är från den 29 juli 2007 handlar just om detta. Och så har det fortsatt med grävandet genom åren.

Henrik Hammars minnen från Drakabygget

Publicerad den av
Svara

Finn Sörensen ville gärna bli en berömd skådespelare. Men han fick inte några roller i hemlandet Danmark, inte ens i någon B-film.  Så mötte han konstnären Jörgen Nash som tröstade den unge mannen och lovade hjälpa honom och göra honom berömd. Planen var att Finn skulle begravas levande och ligga i en specialbyggd kista i 78 dagar i protest mot världens ondska. Kistan var försedd med såväl luftrör som telefon och med ett rör för mat och dryck. Det hela utspelades sig i april 1969 och platsen för begravningen var på Drakabygget, ett konstnärskollektiv utanför Örkelljunga.

Det har nu gått över 50 år sedan dess, men Henrik Hammar minns händelsen väl. Jag sitter i hans vardagsrum där väggarna fulla av litografier vittnar om ett stort kulturintresse. Men den där dagen 1969 anade han säkert inte hur nära han senare skulle komma Drakabyggets konstnärer och vilken betydelsefull roll han själv skulle spela för dem, både som privatperson och som regionråd i Skåne.

Henrik Hammar har mycket att berätta om Drakabygget och de kulturskapare som vistats där

-Jag och min fästmö Anita kom körande på stora vägen när vi hamnade i ett trafikkaos vid infarten mot Drakabygget. Vi var unga och nyfikna och ställde oss i bilkön och kom så småningom fram till Drakabygget. Där var flera hundra personer samlade och många journalister från tidningar, radio och TV.  ”Liket” själv gick runt och drack öl och laddade upp inför den långa vistelsen i kistan. Även provinsialläkare Peter Eldekvist var på plats. Han var mycket upprörd, hade själv suttit i koncentrationsläger i Ungern under kriget och där sett hur levande människor begravts. Därför var han fast besluten att stoppa begravningen. Han bad att få låna en telefon och gick in i huset för att ringa Sankta Maria Mentalsjukhus i Helsingborg och fick därifrån klartecken för att få tvångsinta Finn Sörensen på sjukhuset. Men medan Eldekvist var inne och ringde blev det en febril aktivitet utanför. Finn hoppade ner i kistan, den sänktes ner i gropen och man skyfflade på jord. Så kom läkaren ut från huset och frågade efter Finn för nu skulle de båda åka till mentalsjukhuset. Alla pekade på den nyskottade jordhögen och Eldekvist fick åka i väg utan Finn. Men på natten kom länspolismästaren, provinsialläkaren, en ambulans och ett stort antal poliser. Kistan grävdes upp, Finn Sörenson spändes fast på en bår och ambulansen körde honom till mentalsjukhuset.

*

1969 hade konstnärskollektivet redan funnits på Drakabygget i 8 år och de flesta i Örkelljunga förfasade sig och såg deras bosättning där som en provokation.

– Men så var det inte, berättar Henrik. 1961 höll Jörgen Nash, hans dåvarande hustru Katarina Lindell och ett stort antal andra konstnärer ett möte på Halmstad slott och bildade konstinriktningen Bauhaus Situationisterna. Anledning till att man var på slottet var att Katarinas far, Ingvar Lindell, var landshövding i Halland och han lånade ut en lokal till mötet. Landshövdingen tipsade också om att det fanns en ödegård norr om Örkelljunga som var till salu för en billig penning. Han var säkert mån om att gruppen inte etablerade sig i hans län. Det var en tid då Örkelljungaborna hade en bild av Martin Luther på väggen och religiositeten var stark i bygden. Men min far, som var prost i Örkelljunga, respekterade Jörgen Nash och förstod att Drakabygget inte bara var en plats för provokationer utan ett kulturcentrum. Många av den tidens kulturpersoner besökte Drakabygget. Ivar Lo-Johansson, Hjalmar Gullberg, Cornelis Vreeswijk och nobelpristagaren Heinrich Böll är några exempel. Och det var på Drakabygget som Maj Sjöwall och Per Wahlöö träffades och sedan blev ett par. Under flera år arbetade sex konstnärer från München på Drakabygget. De var motarbetade hemma av politikern Franz Joseph Strauss och behövde en fristad.

*

Henrik återberättar en händelse som Jörgen Nash var stolt över, nämligen att det en dag kommit en riktig ”pingle” körande till Drakabygget i en röd Ferrari. Det var Ulrike Meinhof, som sedan blev en av världens mest eftersökta terrorister. Men när hon kom till Drakabygget i högklackat var det som journalist för den radikala tidskriften Konkret. Uppdraget var att intervjua konstnärsgruppen från München. Det besöket inspirerade Nash till att långt senare göra en litografi som föreställde Ulrike Meinhofs dubbelhet i form av två ansiktsporträtt, ett tryckt i blått och ett i rött.

Ett exemplar av litografin hänger hemma hos Anita och Henrik och att se den väcker många tankar och frågor om varför journalisten i Ferrarin slutade sitt liv i en fängelsecell. Säkert precis vad Nash ville åstadkomma med bilden.

*

En konstnär som vistades mycket på Drakabygget var den danske filmaren Jens Jörgen Thorsen. 1970 var hans långfilm ”Stilla dagar i Clichy” färdig och den skulle ha världspremiär i Örkelljunga. Med det erotiska innehållet hoppades både Thorsen och Nash att det skulle bli demonstrationer kring filmen och därmed publicitet.

-På premiärdagen var min lillasyster Anna Karin ensam hemma i prästgården. Telefon ringde och när hon svarade var det en reporter från Aftonbladet.

-Vi har hört att prosten är ute och river ner filmaffischerna.

-Nej, sa Anna Karin. Pappa är i Italien. Men Nash säger alltid att en av hans konstarter är att spela med världspressen så känn er lite manipulerade nu.

En snopen journalist lägger på luren och snart ringer det igen. Nu är det Expressen som får samma svar. Tredje gången telefonen ringer är det biografföreståndaren som beklagar sig över alla samtal han fått från olika tidningar. ”Och jag som inte ens satt upp några affischer”.

När det är dags för visning på kvällen kommer en stor grupp från Drakabygget utklädda till vikingar med sköldar och hjälmar till biografen, men inga andra Örkelljungabor går till biografen. De kikar i stället på spektaklet bakom gardinerna hemma. Det blev alltså varken upplopp eller demonstrationer. Aftonbladets utsände kände sig ändå pressad att skriva något så det blev ”Den enda som protesterade var ortens prost. Han hade dragit sig tillbaka till Stilla Dagar i påvens Italien.”

Prosten Hans Bernhard Hammar verkade i Örkelljunga församling. Hans relation med Drakabygget var mycket bättre än vad tidningarna skrev och kanske vad Örkelljungaborna trodde. På bilden Örkelljunga kyrka.

Men sakta, sakta blev relationen med bygden bättre även om det tog 18 år innan Nash fick ha sin första utställning i Örkelljunga. År 2002 tog Henrik Hammar initiativ till att starta en konsthall i Örkelljunga där Jörgen Nashs och Liz Zwicks konst skulle visas. Dessutom bidrog konstnärer som haft anknytning till Drakabygget med verk. Liz Zwick var Jörgens andra hustru och hon och Jörgen hade levt och arbetat ihop på Drakabygget sedan 1968.

-Det var Liz som inspirerade Jörgen till att våga färgsätta och hans senare konst blev en explosion av färger.

Konsthallen hade några framgångsrika år medan Jörgen levde, men efter hans död 2004 förlorade Liz sin geist och det blev också svårare med att få finansiering. 2008 tvingades man lägga ner konsthallen.

*

Men vad hände med Finn Sörensen som den där aprildagen för 50 år sedan blev levande begravd? Han blev några dagar efter tvångsintagningen utskriven från mentalsjukhuset. Även då var pressen samlad och psykiatern som behandlat honom fick på en spontan presskonferens meddela att Finn inte var psykiskt sjuk, utan bara en ung man som ville bli berömd.

-Och det är ingen sjukdom konstaterade psykiatern.

Och tyvärr hjälpte det inte att ligga i en kista några timmar.  När strålkastarljuset slocknat blev han snart bortglömd.

Det började med en grav

Publicerad den av
Svara

Äntligen är den färdig. Projektet går nu in i en ny spännande fas. Det är dags att berätta om boken.

Det är en lång resa som nu är över. Det började med att jag hittade Landsarkivets intervju med min mormorsmor Fredrikke där hon berättade att hon ärvt en gravplats. Det kan ni läsa mer om på sidan Bromölla.

Det har varit en lång skrivprocess där jag fått krypa i källaren på Skrufs glasbruk för att se den enda av Hermansenugnarna från Bromölla som finns kvar uppe i Glasriket, leta efter lertaget på Ivön, vandra på markerna runt Ingelstads herrgård och fått många andra fina upplevelser. Inte minst har jag mött många trevliga människor längs vägen till boken.

Men nu är som sagt boken klar och det muntliga berättandet får ta vid.

Möte med Cecilia Zwick Nash

Publicerad den av
Svara

Det är tyst och stilla på Drakabygget denna augustidag. Vid första anblicken ser det ut som vilken skogsgård som helst här i Örkelljungatrakten. Men kanske är mangårdsbyggnaden lite väl blå i färgen för att vara på en vanlig gård och de ingjutna flaskbottnarna, emaljbitarna och porslinsskärvorna i cementtrappan hör inte heller till det vanligaste. Men det är framför allt den stora graffittiliknande målningen i det öppna vagnslidret som signalerar att här är det inte en vilken gammal bondgård som helst, här har något annat också funnits.

Fortsätt läsa →

Henrik Pryds Beck

Publicerad den av
2

Det är slutet på 70-talet. Det är natt och släckt i alla hus. Människor och djur i gårdarna runt Örkelljunga sover. Utom på Drakabygget. Där lyser det i ladugården, men där är tomt på djur. Ladugården är ombyggd till konstnärsateljé och under de tysta nattimmarna jobbar Jörgen Nash och Henrik Pryds Beck intensivt. Inte med samma projekt utan sida vid sida. Jörgen ägnar sig mest åt att skriva texter. Han är en oerhört flitig skribent: debattartiklar, essäer, dikter, romaner. Hans produktion är enorm. Henrik arbetar mycket med collage. Här på Drakabygget har han förverkligat sin dröm om att bli konstnär.

Nu är det en söndag i januari drygt 40 år senare. Vi har träffats i Henriks sommarhus i nordöstra Skåne och sitter och dricker lite vin och en espresso medan Henrik berättar. Det är varmt och gott från elden i kaminen. Utanför ligger stora äppelodlingar och det är inte svårt att föreställa sig hur vackert landskapet blir på våren när träden blommar. Men alla stengärdsgårdar och stenbumlingar i marken vittnar om hur svårt det måste varit att odla jorden och försörja sig här förr. Vi talar om att Harry Martinson tillbringade en del av sin barndom här. Svåra år som han berättat om i sina böcker, men där han också skildrat hur hans kärlek till naturen väcktes.

Fortsätt läsa →

Carl Magnus

Publicerad den av
Svara

Han öppnar dörren och jag bjuds in i den vackra våningen i centrala Lund. Här bor konstnären Carl Magnus. Konst och konsthantverk samsas med välfyllda bokhyllor och designmöbler. Han dukar fram kaffe och wienerbröd och jag plockar fram mitt block.

Men intervjun kom nästan av sig med en gång. Jag hade förberett mig genom att gå igenom en bok med affischer från konstnärskollektivet Drakabyggets verksamhetsår. På åtskilliga affischer över deras samlingsutställningar finns Carl Magnus namn. På tåget till Lund tänkte jag på att de skulle bli en bra start att diskutera de olika utställningarna och de medverkande.

Fortsätt läsa →

Äntligen kom jag till Drakabygget

Publicerad den av
Svara

”Jag är säker på att huvudet finns här på Drakabygget”. Det är vår guide Niclas Moreno som är så tvärsäker. Det är en junidag 2021 och maken och jag har kommit till Drakabygget för att få en visning av platsen där Jörgen Nashs konstnärskollektiv verkade från 1960 och 40 år framåt.

Jag är uppvuxen 2 mil härifrån och kollektivet på Drakabygget och vad de gjorde blev en fascinerande del av min barndom. Men först nu kom jag dit.

Niklas Moreno i Drakabyggets galleri

Huvudet Niclas talar om är från bronsstatyn ”den lille havsfruen” av Edvard Eriksen. Statyn som sedan 1913 funnits på en sten vid vattenbrynet i Köpenhamns hamn. Huvudet på statyn sågades av och försvann den 25 april 1964 och har aldrig återfunnits. Efter några år tog Jörgen Nash på sig skulden och i en intervju 1969 hävdar han att ”mordet” är hans främsta konstverk. Han menar att konstverket är själva publiciteten runt händelsen där nyheten blev spridd till 22 länder. Ingen dålig genomslagskraft på den tiden. Det var inte heller dåligt för dansk turistnäring. Det kostade 25000 kronor att gjuta nytt huvud och sätta det på plats, Medan turistchefen i Köpenhamn uppskattade att alla skriverier bidrog till en rekordökning av turismen till Köpenhamn Värd ca 30 miljoner. ”Men jag fick inte ett enda öre” sa Jörgen Nash. Misstankarna mot honom var starka och han blev förhörd av dansk polis åtskilliga gånger. En gång hävdade han att huvudet var nergrävt i gödselstacken på Drakabygget, men trots idogt grävande av poliser med glada åskådare runt sig fann man inget huvud. De som beställde en bok av Jörgen Nash där han skulle avslöja allt han visste om dådet blev nog besvikna. Boken bestod bara av tomma sidor.

Men Nicklas Moreno är säker. Förr eller senare kommer han hitta huvudet. Han hävdar nämligen att han hittat beviset för att det verkligen var Jörgen Nash som med en bågfil sågat av huvudet. Vi ska få se beviset lovar han och så tar han fram en stor kakburk i plåt. Det är en sådan där dyr kakburk man kan köpa som souvenir och där ett turistmotiv finns tryckt på burken. I det här fallet är det statyn ”den lille havsfruen” som är avbildad på locket. Med huvud. Niclas öppnar locket och visar oss innehållet: tre små miniatyrer av statyn ligger där. Miniatyrer som finns i alla souvenirbutiker i Köpenhamn. Men de här tre saknar alla huvud. ”Jörgen måste ha tränat” tror Nicklas. ”Räknat på hur lång tid det tar att såga av dem och sedan räknat ut tiden för det verkliga huvudet” Vi är inte helt övertygade, men håller med honom ändå. Man vill ju gärna tro det och varför förstöra en god hypotes? Men var det verkligen Jörgen Nash som gjorde dådet? I en intervju 1989 tar han tillbaka bekännelsen och hävdar att det var en norrman han känner som gjorde det. Men vem norrmanen var vill han inte berätta.

Den första lilla happeningen i Sverige gjorde Jörgen Nash redan 1944. Som motståndsman under kriget blev han spårad av Gestapo och flydde från Danmark över sundet från Snekkersten till Barsebäck och hamnade på en förläggning i Diö i Småland. Men Stockholm lockade och han skrev brev till svenska författare och kulturpersonligheter och vädjade om hjälp att få komma dit. Bara en svarade – Gunnar Ekelöf som han erbjöd Nash boende i sitt hem i Stockholm. En dag stod de i en kö på ett konditori och det var dödstyst i lokalen. Ingen sa något. ” Jag kan få alla att börja prata” viskade Nash till Ekelöf. ”Hurdå?” Han tog fram en tändsticksask, lånade ett askfat från ett bord och tände alla stickor i asken på en gång. Flamman och sprakandet fick alla kunder att förskräckt rygga tillbaka och sedan börja upprört prata med varandra. ”Aktionspoesi” kallade Nash denna lilla happening.

Denna första lilla happening följdes av många och stora. Kanske var ”mordet på den lille havsfrue” sant eller inte den största.

En magisk plats

Publicerad den av
Svara

Det var i orkidéernas tid. Två unga studenter från Linköping vaknar i sitt tält på Alvaret. Utanför tältet blommar ett hav av  Sankte Pers nycklar och Adam och Eva. De packar ner tältet och tar fram flororna. Den prestegifyllda och lite lätt elitistiska norska floran av Lid och den svenska klassikern Krok & Almquist. Fast studentskan hade också packat ner en bildflora i smyg. Efter några timmars botaniserande på Alvaret såg de bort mot väster där ett kyrktorn och några uppstickande tak avslöjade att det låg en by nedanför landborgen.

Vickleby alvar, foto författaren

Det var också i syrenernas tid. De kommer aldrig glömma känslan när de vandrade nerför den vackra Pensionatsbacken med en bedövande syrendoft omkring sig, och kom ner till Vickleby Bygata med  Bo Pensionat rakt fram och lite längre bort en gammal bondgård med en snidad skylt ”Capellagården. Skola för gestaltande arbete”.

De vågade sig inte in på området utan gick vidare söderut längs bygatan i Vickleby. Längre bort låg en affär som tyvärr hade hunnit stänga. Försiktigt satte de sig på affärstrappan och drömde. Drömde om att kunna bo på en sådan här plats, en plats där en unik natur möter historia och kultur. En magisk plats.

Tjugofem år senare gick drömmen i uppfyllelse och pojkvännen, som nu blivit min make, och jag flyttade in i gamla affären i Vickleby.

För Siv och Carl Malmsten var säkert Vickleby också en magisk plats. De kom en vårdag 1957 till Vickleby för att titta på en gård som kanske kunde passa till att bli en skola. Efter flera tidigare skolprojekt visste de nu vad de sökte. Det skulle inte bara vara byggnader lämpliga för hantverksutbildning. De hade ett helhetstänkande om att de studerande skulle kunna bo, äta och leva i en gemenskap. Verkstäderna skulle kunna vara öppna dygnet runt alla dagar i veckan. De hade också två andra viktiga krav på platsen. Det ena var att skolan skulle omges av en trädgård så att man kunde odla grönsaker till skolans kök och där blomsterrabatter skulle bidra till inspiration och till platsens skönhet. Det andra kravet var att det skulle vara nära till en inspirerande naturmiljö.

Gården de bestämde sig för att köpa uppfyllde med råge alla deras önskemål och de kunde snart starta såväl sommarkurser som helårsutbildningar i möbelsnickeri, textil och keramik.

Capellagården, foto Urban Anjar

Även Carl von Linné var förtjust i dalgången där Vickleby ligger. Han berättar i sina noteringar från sin öländska resa i juni 1741 om att: ”Vägen låg genom de skönaste lundar man någonsin ser, som vida uti skönhet övergingo alla orter i Sverige och tävlade med alla i Europa; de bestodo av lind, hassel och ek, med en slät och grön jordmån, utan stenar eller mossa; här och där såg man de härligaste ängar av åkerfält.” Nu är dalgången till största delen uppodlad, men i naturreservatet Vickleby ädellövskog kan man fortfarande uppleva den miljö som Linné uppskattade så mycket. Han har också skrivit en rekommendation om att ” En som blivit trött vid denna världens ostadiga sinnelag och söker undandra sig dess fåfänga uti ett stilla obscuro, kan aldrig finna angenämare reträtt.”

 Linné var utsänd av svenska riksdagen för att kartlägga rikets tillgångar i form av främst outnyttjade naturtillgångar, men det hindrar inte att reseskildringen från den Öländska resan är en fantastisk och njutbar berättelse om vårt landskap. Även om han har ett starkt sinne för florans och faunans skönhet trots sitt egentliga ekonomiska uppdrag så var han inte speciellt imponerad av Alvaret. Kanske var alvarmarken ändå alltför mager för att passa in i hans intresse.

Men Alvarets botaniska särart och rikedom blev under 1900-talet uppmärksammad av den tidens stora botanister och Sten Selander tillbringar mycket tid på Öland och vid sidan om Lappmarken blir Alvaret en plats som han inte bara beskriver vetenskapligt utan också poetiskt.

I en av de första broschyrerna för Ölands Konstnatt under Skördefesten fanns ett citat som jag tänkt på många gånger. Det var en gammal öländsk kvinna som på frågan vad hon tyckte om konstnatten entusiastiskt hade svarat att ”jag visste inte att jag bodde på en sådan här vacker plats förrän konstnärerna kom hit och berättade det”.

Det kan vara så med magiska platser. Även om vi njuter av att vara där blir upplevelsen ännu starkare ju mer vi kan avkoda naturen och kulturhistorien kring platsen.

Barndop

Publicerad den av
Svara

En ljuvlig sommardag i den gamla medeltidskyrkan i Vickleby blev yngsta barnbarnet Hans Herman döpt. Storebror slog kullerbyttor på mattan och körde leksaksbilen på altarringen. Högtiden inramades med barnaglädje och även huvudpersonen var på soligt humör.

Det blev ingen konkurrens mellan släkterna om vilken dopklänning Hans Herman skulle bära. Min var sydd för halländska barndop, det vill säga för spädbarn. Passade inte alls en 10 månaders gosse. I det Schartauanska Halland skulle barnen döpas snabbt. Tre veckor var i längsta laget. Det var inte heller alltid så att barnets föräldrar följde med till kyrkan utan faddrarna, gudföräldrarna gick med barnet till kyrkan själva. Långt ifrån den fest vi blev inbjudna till idag.

Min farfar som var född i Slöinge 1903 berättade många gånger om ett tidigt barndomsminne från när hans kusin Judith skulle döpas. Han stod i fönstret och såg sina farföräldrar, som var faddrar, komma med Judith i famnen påväg till kyrkan. Men han förstod inte förrän som vuxen varför de inte gick landsvägen utan istället tvärs över åkrarna. De skämdes och ville inte möta någon på väg till kyrkan. Judiths mamma hade kommit hem till föräldrarna och varit gravid. Barnets far var troligen arbetsgivaren eller sonen i det hem i Göteborg där hon arbetat.

Vem borde känna skam över detta? I alla fall inte de som gjorde det hela livet och som pekades ut och påmindes om detta av omgivningen: Judith, hennes mor och hennes morföräldrar. Men så blev det och så grymt var det.

Men nu är det Hans Hermans glädjedag och må ingen trångsynt moralism förmörka ditt liv. För säkerhets skull läste jag Kristina Lugns dikt för dig:

Du ska få ett 
panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara
din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken.

Du ska får ett hem
som älskar dig.
Du ska få ett sinne
för humor.
Och Strindbergs 
samlade verk.

Och alla mina barnbarn.

Min present till dig
är att du ska tala många
språk och tåla all
slags väderlek.

Du ska få god
markkontakt och
svindlande takhöjd
med stuckaturer.
Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.

Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i
hemförsäkringen.
Du ska få vara ifred.

Mitt underhållsbidrag
till dig är att du aldrig
någonsin kommer att
sluta hoppas.
Du ska få ett modigt hjärta.
Och ett dristigt intellekt.

Och ett gott omdöme.

Den du litar på
släpper inte din hand.
Min julklapp till dig
är att om du faller
så ska medmänniskorna
glädjas åt att
få ta emot dig.

Ett vänligt leende
ska gå genom
hela din resa.
En frisedel ska jag
sända från
min ensamhet.
Du ska inte få
ärva någonting
alls av mig.
Men du ska få
alla pengarna

Morfar Albin

Publicerad den av
Svara

En kusin till mig skickar några bilder på gamla tidningsurklipp som hon hittat i sin mors lådor. Där finns dödsannonsen över min morfar Albin Nilsson. Han gick bort när jag bara var 4 år så min enda suddiga minnesbild av honom är en gammal man som hasade sig fram med hjälp av två grova käppar.

Nu ser jag att han var född samma datum som jag: 27 maj. Känns märkligt nog som om vi har något extra band oss emellan. Jag kommer tänka på honom på mina födelsedagar åtminstone.

Men vem var han? Hittar bara ett enda foto i mitt familjealbum där han är med. Tagen på min dopdag. Hittar också en liten berättelse om honom som min mamma skrivit:

Om min far Albin Nilsson. Skrivit 6 feb.2011 av Rut Karlsson:

Han föddes i ett litet hus i Håkanryd. Hans föräldrar hade en liten åker, förmodligen en hushållsgris och höns. Tidigt blev han dräng i Grödby på en gård, där min mor var piga. De gifte sig och flyttade in hos fars mor, det var säkert trångt och jobbigt.

Far tog arbete i Bromölla på Iföverken. Det var en stor industri som tillverkade sanitetsporslin, handfat, toalettstolar och stora elproppar till elledningar. Far jobbade inte som drejare utan körde regaler till de stora murade ugnarna. Det var ett tungt jobb.

Han fick gå upp tidigt och cyklade sedan i ur och skur till Bromölla. Vintrarna var nog värst, för man hade inte så bra kläder som nu. Hemkommen väntade arbete.

Alltid denna ved ! Som alla andra hade vi vedspis. ”Finrummet användes inte. Det var trångt. Storasyster Anna och jag låg i en kökssoffa. När mina bröder Yngve och Axel växt upp gjordes ett rum i uthuset till dem. De jobbade också i Bromölla. Ett tag åkte de tåg upp till Volvo i Olofström. Anna jobbade också på Iföverken.

Om ved: Far cyklade till Ynde, där bodde en skogvaktare, som skötte skogen på Ryssberget. Den tillhörde greven på Trolle-Ljungby. Far fick då ett område där man huggit ner träd. Han fick ta hand om smärre grenar som de lämnat. På söndagarna fick pojkarna följa med. De sågade grenar i lämplig längd, tog bort smågrenar. Lånade häst och vagn och körde hem veden. Lastade av och sedan skulle veden sågas för hand, klyvas för hand, huggas till ved. Det blev rejäla stackar. Far ritade upp en stor cirkel på vedbacken. Vi barn bar dit veden far lavade upp första ringen osv, sedan högre och högre, fyllde den i mitten och till sist stod där en fin vedstack. Den torkade till nästa sommar. Då fick alla bära in veden i korgar till uthuset. Stickor i fingrarna , inga handskar! Far lavade upp den torra veden, bra att ha till vintern.

Fars kropp orkade inte med det tunga slitet. Han gick till företagsläkaren för att få förtidspension, men fick inte. Han gick med två käppar och hade mycket värk.De sista åren fick han städa fabriksgolv!

De sista åren låg han mest. Han dog hemma på gården. Alldeles utsliten.

Käre morfar. Ett tungt liv fick du. Alla dina syskon, även din tvillingbror Algot for till Amerika. Kanske fick de bättre liv än du. Men du valde, eller tvingades välja, stanna och ta hand om dina föräldrar. Gifte dig med Ester först när du var en bit över 30 och hon flyttade in i ditt föräldrahem.

Den enda bilden av dig som jag hittar i mitt album. Tagen på mitt dop i Ivetofta kyrka i juni 1958. Du och mormor Ester var mina gudföräldrar.

Alltid denna ved!

Ska tänka på dig med ömhet inte bara på vår gemensamma födelsedag utan också när jag för trivselns skull tänder en brasa. Med ved färdighuggen och hitkörd.

Årets valborg

Publicerad den av
Svara

”Alla dessa dagar / som kom och gick / inte visste jag det var livet”. Stig Johanssons dikt är oftast alltid aktuell i vår stressiga tid när dagar blir veckor som blir månader, som blir… Men vissa dagar blir ändå fyrbåkar i ens liv och får oss att stanna upp och minnas. Valborg är för mig en sådan dag. Min mormor Ester fyllde år och hela Sverige flaggade för henne. En tradition på hennes födelsedag var att vi gick i bokskogen bakom huset och njöt av den skira grönskan samt vandrade ut i hagarna för att hitta fältsippor, mosippor och gullvivor.

Pandemins skugga och osäkerhet präglade oss alla förra årets valborg, privat tyngdes jag av ett cancerbesked och vissheten om att behandlingen skulle starta direkt efter helgen. I år ligger cancern och cancerbehandlingen bakom mig och det finns mer hopp om att pandemin ändå snart kan vara om inte besegrad så begränsad så vi kan börja umgås igen. Det blir ingen samling vid elden detta år heller, men en bokskog ska jag leta upp och en hage med fältsippor och gullvivor.

Även 2020 var en valborg med en skugga över samhället. Askmolnet från Island gav en påminnelse om vår bräckliga civilisation. Kanske snabbt glömt, väl snabbt?

https://bodilanjar.com/2020/04/30/mormor-ester/

https://bodilanjar.com/2010/04/30/tal-till-varen/

Mormor Ester