Ett porslin berättar

I påskas dukade mamma med det beiga 30-talsporslinet från Karlskrona porslinsfabrik. Det har en stiliserad tulpan som mönster och en guldkant runtom.

Varje gång vi tar fram tallrikarna tänker vi på kvinnan som köpte det och på hennes livsöde. Mamma köpte porslinet på en auktion långt inne i skogen för snart 30 år sedan. Hon gav 750 kronor för bortåt 50 delar med olika tallrikar, uppläggningsfat och en soppterrin. Auktionen var anordnad av en äldre kvinna som skulle lämna gården för att flytta till ålderdomshemmet och hon var med under auktionen.

”Jag hoppas porslinet kommer till användning” sa hon till mamma som en inledning till ett samtal. Mamma försäkrade att så skulle det bli. Vi hade ju ofta bjudningar hemma.

”Så roligt” tyckte kvinnan och berättade om sitt livs öde genom porslinet. Som ung på 30-talet hade hon en lördag cyklat till staden Laholm 18 kilometer från gården. Där hade hon i bosättningsaffären sett porslinet och tyckt det var så vacker och hon hade faktiskt besparingar som skulle räcka för ett köp. Nästkommande lördag cyklade hon åter till Laholm och hade då med sig de 350 kronor som porslinet kostade. Hon köpte porslinet och fick hjälp att surra lådan med porslin på pakethållaren. Sedan fick hon försiktigt leda cykeln de 18 kilometrarna hem till gården.

”Men jag gifte mig ju aldrig utan bodde kvar hemma med min bror och vi hade inga gäster precis så porslinet är nästan oanvänt. Jo förresten ibland när vi hade trösekfolk räckte inte vardagsporslinet utan jag fick hämta några tallrikar i finrummet”.

Esse quam videri

I Peter Englunds blogg i lördags ( http://peterenglund.wordpress.com /2008/03/15/esse-quam-videri/) lärde jag mig lite latin: Esse Quam Videri som betyder ungefär att vara hellre än att synas. Vid fortsatt sökande på nätet lärde jag mig att detta också var staten North Carolinas motto. Så blev man ytterligare lite halvbildad.

Englund kopplade citatet till vår inställning till vad vi arbetar med eller gör. Han skriver:

”Det är ett tecken på att det är dags att bryta lägret och dra vidare, detta när man inte längre ser sig som en person som arbetar med något, utan som arbetar som något”.

Det är en bra testfråga känner jag när jag prövar ordens valörer på mig själv. Det är en himmelsvid skillnad i engagemang och trivsel att arbeta med något eller arbeta som något. För några år sedan när nya ägare till mitt företag sakta sög musten ur vårt engagemang presenterade jag mig på en konferens med orden ”jag arbetar som ansvarig för…” och konferensledaren sa stillsamt ”det låter som om din glöd för arbetet håller på att falna”. Det blev för mig väckarklockan som fick mig att två veckor senare säga upp mig och byta arbete.

Nu är jag lyckligtvis i ett jobb och livssituation där jag är igen och det unnar jag alla andra att vara. Esse quam videri!

En Dagens Nyheter full med hopp och inspiration

Vilken inspiration jag fick i morse när jag satte mig med en kopp te och med Dagens Nyheter i vardagsrummet. Från radion hördes ”På minuten” som är en av belöningarna för att man orkat ur sängen före klockan 9. Inspirationen? Jo, hela sidan 5 i DN var en annons från WWF (Världsnaturfonden, www.wwf.se) om deras strategi för att få fram modern och klimatsmart teknik för bidra till att lösa våra klimatproblem. Äntligen en aktör som konkret och tydligt visar hur industri, politik och ideella miljöorganisationer gemensamt skulle kunna både bidra till bättre klimat och skapa möjligheter för svensk industri.

Efter att själv arbetat i 8 år i miljöteknikbranschen gläds jag åt tydligheten och det konkreta angreppssättet. Lycka till med arbetet och i mitt arbete  ska jag göra mitt bästa för att bidra.

Sedan läste jag vidare i DN och fick läsa om en dag med Signhild Arnegård Hansen, företagaren och sexbarnsmamman som är Svenskt Näringslivs ordförande. Mer reportage om kvinnliga förebilder tack!

Till sist läste jag i kulturbilagan om en ny Tidskrift,”Filter”, som höjdes till skyarna och som fick mig att associera till VI-tidningen när den var som bäst. Skall strax ta en promenad till Pressbyran och se om den finns att köpa där.

Förlåt alla vilsegångna läsare

En trevlig service man får som bloggare på wordpress är en förnämlig statistik över hur många läsare man har, vilka sökvägar de använt för att hitta dit och vilka inlägg som är mest populära. Spännande läsning för en fåfäng bloggare som jag.
Samtidigt ser jag att en del tycks ha hamnat på min blogg av rent misstag. Förlåt du som sökte efter Icas öppettider i Strömsnäsbruk och hamnade i ett inlägg om författarinnan Kerstin Tibell från denna fina ort. (29 juli). Den som ville ha hjälp av en hantverkare från Långasjö blev knappast heller hjälpt av att läsa om Gertrud Lilja. (26 augusti). Men hon var faktiskt utbildad cicelör. För den pizzasugna personen som sökte efter en pizzeria i Humlebaek finns det inte mycket att hämta på Louisiana konstmuseum (12 december). Jo, förresten där finns en bra restaurang, men de serverar inte pizzor.
Jag hoppas i alla fall att ni andra är nöjda. Ha det så bra allihopa. Jag gläds åt att ni är så många som är förtjusta i Saljes romaner om Kjell Loväng. Härlig bondenostalgi!

Silvertejpens vänner

Min yngsta dotter har rapporterat att vår familj betraktas som nördig bland hennes bekanta. Det tar vi som en komplimang, men jag trodde att vår stora konsumtion av silvertejp var en udda företeelse som förstärkte nördigheten.

Men så är det inte alls. Vi är i ett mycket gott sällskap om man får tro en artikel i Ny Teknik nyligen . Tejpen tycks ha avgjort andra världskriget, undsatt astronauter och skyddar ditt hem från orkaner. Att ha en eller två rullar tejp är alltså klokt och inte nördigt. Skönt.

Dessutom tipsar Ny Teknik om hur man bygger en plånbok av silvertejp. Ett trevligt pyssel.

Jag sår drömmar

Dags att planera årets grönsaksland. Jag började igår med att på Börjes varuhus i Tingsryd köpa de första fröpåsarna för 2.98 kr styck (går det att hitta blilligare någonstans?). Nu ligger de färgglada påsarna och frestar med vackra bilder på dill, persilja, morötter, plocksallad och bondbönor.

Snart är det dags att beställa den andra ytterligheten beträffande fröpåsar. Bruna påsar utan bild, och bra mycket dyrare, från Runåbergs fröer.Men de påsarna går inte att motstå heller. För vem längtar inte efter att skörda haverrot, portulak och kardon? Och vem kan motstå denna:

White Vienna -Wiener vit 50 dagar. En välkänd, pålitlig och tidig, kålrabbi med en mild kålsmak. Knölen är rund till plattrund och har ett vitt, sprött kött. Den presenterades redan 1860.

Eller den här:

Superschmelz. 50 dagar. Den fula ankungen. Monster. Vulgär. Otrolig. Omdömen om utseendet på denna stora (upp till 4 kg), spröda, söta, trådfria kålrabbi.

20 års tappra försök med grönsaksodling har lärt mig att det inte går att livnära familjen på odlingarna, inte ens under några sommarveckor. Det är mest drömmar och förhoppningar jag myllar ner i jorden. Men vad vore livet utan drömmar?

Sjökvists äng

Jag tänker ibland på en händelse som inträffade hos en av mina släktingar för mer än 50 år sedan. Ett möte som kunde slutat helt annorlunda, men där skeendet inte gick att reparera.

I början på 50-talet körde en mercedes in på gårdsplanen på den lilla gården Larstorp i skogstrakterna sydost om Falkenberg. Ut klev ett par från Göteborg samt två amerikanska vänner till dem. Amerikanarna var i Sverige för att hitta sina rötter och hade med hjälp av paret från Göteborg spårat att släkten ”Sjokvist” kom från den här gården.

”Alldeles fel” sa min släkting Erik tvärsäkert. Larstorp har varit i min frus släkts ägor åtskilliga generationer och någon Sjökvist har aldrig bott här. Ju mer besökarna försökte argumentera med vad de läst i kyrkoböckerna desto mer ihärdigt dementerade Erik det hela. Till slut åkte fyra besvikna besökare i väg i mercedesen. Erik vände sig till hustrun och sa:

”Alice, jag går och hämtar hem korna från Sjökvists äng. Fan, det tänkte jag inte på, där låg kanske en gård en gång i tiden!”

Fågelskådning från kökssoffan

I morse när jag tittade ut från mammas köksfönster och såg fågellivet runt hennes talgbollar och fröautomat kom jag ihåg ett radioprogram jag hörde på väg till jobbet i veckan. Det var en entusiastisk kvinnlig ornitolog i Lund som berättade att hon varje år började om med att notera alla fågelarter hon såg. Redan nu i början på februari hade hon 186 arter på listan. Förmodligen långt mer än vad jag sett under hela mitt liv, trots att jag levt 29 år ihop med en biolog.

Men nu blev jag sugen. Ett årsprojekt kändes överkomligt och ger en möjlighet att stryka ett streck över alla tidigare misslyckade försök att samla ”kryss” i fågellistor.

Att börja från kökssoffan är behagligt jämfört med alternativet att stå ute i snålblåsten och jag tänker på vad den begåvade och allför tidigt bortgångne lundadocenten Hans-Uno Bengtsson skrev i sin bok ”Fågelskådning från fåtöljen”(Ellerströms 2006):

Jag har förmodligen alltid främst företagit mitt fågelskådande från fåtöljen. Visserligen har jag haft ett antal fantastiska fågelupplevelser ute i det fria,……. men det är otvivelaktigt symptomatiskt att enda gången jag använt min behändiga 8 x 20B för fågelskådning var det för att ur länstolens djup betrakta ett par av bröderna von Wrights fågelplanscher som hängde i andra änden av rummet.”

Första krysset i Sveriges Ornitologiska förenings artlista (www.naturbokhandeln.se) blev en talgoxe tätt följd av en fasanfamilj som kom gående över gårdsplanen. Sedan flög en korp och en glada över ägorna och så kom…..9 fåglar är ju i alla fall en god början.

Vänsterhänt

-”Åh körs, ä han schevahent också den schatten!” (svensk översättning från halländska: ”kära nån, är han dessutom vänsterhänt den stackars kraken!). Inte nog att min pappa som barn var sjuklig och klen, han var dessutom vänsterhänt vilket fick en besökande granne att utropa ovanstående uppmuntrande ord.

Den 20 januari publicerade jag ett utdrag ur min pappas skildring av sin skolgång på 30-talet. Där berättade han bland annat så här:

Jag klarade mig hyggligt i skolan men mitt största problem eller rättare sagt lärarinnans problem var att jag var vänsterhänt. Det fick man inte vara på den tiden.

Det är en fin omskrivning av verkligheten för pappa har berättat om hur han på sin första skoldag fick gå fram till tavlan för att visa att han kunde skriva sitt namn. Stolt textade han Kurt med kritan och blev utskrattad. Han skrev ju med vänster hand! Det fick han sedan nogsamt undvika de följande sex åren för att undvika skäll och hånskratt.

Jag har min pappa att tacka för att jag stolt kan meddela att såväl jag som min son ärvt denna fina egenskap. Visst skapar den problem ibland när handen släpar i bläck som inte riktigt torkat eller då saxen är slipad för högerhänta, men på det hela taget är det lite exotiskt.

Själv har jag egentligen bara haft problem med vänsterhänthet två gånger i mitt liv. Först i fjärde klass 1969 då min mycket gammaldags lärare krävde att vi skulle använda riktig bläckpenna på lektionerna i välskrivning. Det blev inte speciellt snyggt. Sedan på slutet av 80-talet när jag arbetade en del i mellanöstern och där man absolut inte fick använda den ”fula handen”. Det gällde att inte räcka över ett kontrakt med vänster hand. Då var den affären körd. Soppa var också trixigt att äta..

Men som sagt: annars är det trevligt att tillhöra de vänsterhäntas skara.

Köp, slit och släng

Jag har precis avslutat min omläsning av Lena Larssons m memoarer ”Varje människa är ett skåp” och kan inte låta bli att filosofera lite kring hennes öde att bli mest ihågkommen för det lösryckta citatet ”köp, slit och släng”. Hela hennes karriär ägnade hon åt att skapa förutsättningar för ett bra boende och livsmiljö  och så blev rubriken till en artikel i tidskriften Form 1961 där hon pläderade för rätten att rensa ut saker till förmån för moderna mer ändamålsenliga ting för evigt är förknippat med henne.

Men det var säkert typiskt för hennes positiva livsinställning är att hon berör den här för henne tuffa tiden i början på 60-talet där anonyma hatbrev och förlöjligandenbitivs blev en del av vardagen  på endast en halv sida i en över 200 sidor tjock självbiografi.

”Missa inte det mellersta order” förmanar hon oss i boken. ”Vi ska slita på våra ting innan vi kasserar dem”. Hade hon levt idag skulle hon säkert tillagt: ”och så källsorterar vi naturligtvis det vi slänger”.