Profilbild för Okänd

Om bodilanjar

Jag går gärna på strövtåg i litteraturen och skall någon gång läsa Proust samt söka efter James Joyces spår i Trieste. Det hann jag inte göra medan jag var rektor på Capellagården på Öland. Får se om jag hinner nu när jag är pensionär. Kommer fortsätta läsa osorterat och njutningsfullt samt besöka platser med en spännande historia. Härligt nog verkar alla platser ha det. Bara man gräver lite. Mitt allra första blogginlägg, Har ni varit i Strömsnäsbruk?, som är från den 29 juli 2007 handlar just om detta. Och så har det fortsatt med grävandet genom åren.

Högläsning

I går läste min 16-åriga dotter högt ur sista (?) boken om Harry Potter för oss när vi skjutsade henne till Oskarshamn. Det var en härlig resa och när man ibland känner sina tillkortakommande som förälder brukar jag tänka på att vi har i alla fall varit duktiga på att läsa högt och förmedla läsupplevelser till våra barn. Nu när advent närmar sig tänker jag på Jostein Gaarders underbara bok ”Julmysteriet” där den lilla flickan Elisabet från Norge följer med änglar och lamm bakåt i tiden och genom Europa till Betlehem för att komma fram i det 24 kapitlet till ett litet stall… Kyrkohistoria och kulturhistoria varvas i ett spännande äventyr för både stora och små och tack vare att vi läst den varje adventsdag i ett tiotal år har vi faktiskt blivit lite mer bildade. Tyvärr har jag inga barn som bor hemma längre, men kanske maken vill lyssna?

En annan oförglömlig högläsningsbok som varade från Aoste i Norra Italien till Bremen var Michelle Magorians bok ”Plats på Scen” som handlar om den unge Ralph som i efterkrigstidens England drömmer om en teaterkarriär. Något som inte passar sig i det arbetarhem där han växer upp. Samma författares ”Godnatt Mister Tom” fick oss att sitta kvar i bilen utanför huset en lång stund för att avsluta sista kapitlet. Den tog extra tid då jag var tvungen att torka tårarna och sluta snyfta ibland.

Efter att ha läst Eva Bexells barnböcker om Morfar Prosten högt ett antal gånger vet vår familj att ”prost emeritus” betyder att man går hemma hela dagarna och är småbesvärlig. I vår familj har vi därför utvidgat begreppet emeritus till att gälla familjemedlemmar när de är lite tjuriga.

Men på min meritlista över högläsningserfarenheter står nog de fem första tegelstenstjocka Harry Potter-böckerna överst. Den sjätte läste barnen själva och den sjunde läser alltså yngsta dottern för oss.

Bok med spår av gnagare i

I min bokhylla  finns  antikvariat Mats Rehnströms katalog nummer 52, Ur Olof Lagercrantz bibliotek. Lagercrantz själv hade önskat att böckerna ur hans privata bibliotek skulle säljas efter hans död. Katalogen är i sig en njutningsfylld läsning där Mats Rehnström sätter in böckerna i sitt sammanhang och sorterar samlingen efter vad Olof Lagercrantz förmodligen använt böckerna till. ” Ett privatbibliotek är inget annat än början till en levnadsteckning” skriver Jesper Svedjedal i DN när han på Kultursidan anmäler Mats Rehnströms katalog (DN 4 september 2004). Svedjedal avslutar anmälan med att konstatera att ”för Olof Lagercrantz var konsten att läsa och skriva detsamma som konsten att leva.”.

Det tog mig många kvällar att välja vad jag skulle köpa ur samlingen. James Joyces Ulysseus i oiginalutgåva från 1922 låg utanför möjligheterna gräns med ett  pris på 20 000 kronor. Till sist valde jag denna bok för 400 kronor:

 

61. LAGERCRANTZ OLOF jungfrun och demonerna. En Karlfeldtsstudie. Sthlm , 1938. 186 (I) s. Häftad och till större delen ouppskuren. Nött och med märken efter gnagare i främre omslag och de första bladen. Med Olof Lagercrantz namnteckning.

James Joyce som följeslagare

Olof Lagercrantz berättar i sina publicerade dagböcker om hur skrivandet och litteraturforskningen blev som en räddning undan nattlig ångest från ett påfrestande arbete. Flera av hans böcker har tillkommit under vargtimmarna och i förordet till ”Om James Joyces Odysseus” skriver han om det pressande arbetet som chefredaktör på Dagens Nyheter under slutet på 60-talet. ”Det var Vietnamtid, studentuppror, prövningstid för vår demokrati….Jag stod i skärningspunkten av starka viljor och kände påfrestningarna starkt Jag skulle klarat mig sämre och lärt mig mindre av denna fruktbara tid om jag inte var dag haft sällskap av Leopold Bloom och Stefan Dedalus i James Joyces roman Odysseus.”

Själv reste jag till Dublin med såväl Joyce roman som Lagercrantz handbok i juni 2001. Hela våren hade yrkesmässigt varit en tid av påfrestningar. Jag skulle också ha klarat mig sämre och lärt mig mindre av denna fruktbara tid om jag inte haft sällskap av Joyce och Lagercrantz.

Trängd mellan nya ägares krav och medarbetares frustration och oro blev Dublin den 16 juni 19041 den värld jag flydde till under nätternas vargtimmar. Att brottas med en litterär text som var i svåraste laget krävde den koncentration jag behövde för att kunna tränga bort oro och tunga tankar. Stärkt av litteraturens helande kraft bokade jag impulsivt resan till Dublin just inför den 16 juni.

Skulle Dublin uppmärksamma sin store son på denna dag? En son som gick i landsflykt 1904 och som under sin livstid aldrig förläts av sitt hemland för sina ”skandalösa” skriverier?

Men det var ingen risk att han skulle vara bortglömd. På James Joyce Institutet i Dublin rådde trivsamt kaos överallt och jag följde strömmen av besökare och hamnade i det ena seminariet efter det andra. De flesta låg långt över min nivå såväl språkmässigt som innehållsmässigt, men jag glömmer aldrig föredraget som Ken Monahan, institutets chef och systerson till James Joyce höll. Hans välkomsthälsning till oss när han berättade om hur hans mor alltid uppmanade honom att visserligen aldrig ljuga, men inte heller på något sätt antyda släktskapet med James Joyce. ”Vi lider tillräckligt mycket för hans skull ändå”. Nästan förundrat konstaterade han sedan att han nu som instittets chef blivit en celebritet tack vare släktskapet och kunde hälsa hundratals litteraturforskare från hela världen välkomna. Dessutom en ingenjör från Sverige, men det fick han aldrig veta.

Så vandrade gruppen ut på Dublins gator med Ken Monahan i spetsen. Jag hade Lagercrantz biografi i handen för att ha en chans att förstå vad vi besökte. Hela natten läste jag sedan Odysseus och texter som förut känts svårgenomträngliga öppnade sig och släppte in mig i en annan tid och till ett annat liv.

1 Hela James Joyces roman Odysseus utspelas under en enda dag – den 16 juni 1904.

Kjell Loväng och Knut Toring

I morgon, tisdagen den 13 november, visar SVT filmen ”På dessa skuldror” från 1948. Är ni som jag landsbygdsromantiker som får gåshud av att se en höhässja så missa inte den filmen. Den är baserad på Sven Edvin Saljes bonderomaner om Kjell Loväng som återvänder från storstaden till sin hembygd. Den första i serien, ”På dessa skuldror” kom 1942 och följdes av ”Människors rike” (filmen baserad på den boken visade tyvärr SVT redan i förra veckan. Sänd den igen tack. Filmerna skall ses i ordning).

Kjell Loväng återvänder motvilligt för att försöka rädda släktgården från faderns superi och brödernas svek, medan Vilhelm Moberg några år tidigare skildrar en mer psykologisk komplexitet i förhållandet mellan stad och land.

I Mobergs roman triologi om Knut Toring där första delen, ”Sömnlös” gavs ut 1937 är det huvudpersonens känsla av att hans själ går under i arbetes grottekvarn och jakt efter materiella rikedomar. Han möts av misstänksamhet när han återvänder till sin hembygd och ingen förstår hur han kan lämna välståndet och hustrun för att återvända till den hembygd han lämnat.

Knappast aktuella frågeställningar och livsval för oss idag då gränsen mellan stad och land lyckligtvis suddats ut. Men ändå för oss 50-talister och äldre en tid och en frågeställning vi känner igen oss i och en nostalgi vi väl kan få frossa i.

Och visst är vi många som känner en längtan tillbaka till det vi kallar hembygd. Kanske kan nedanstående dikt illustrera detta:

Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar var jag går

– men ej till människor!

Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Ur: Verner von Heidenstams: ”Ensamhetens tankar” Vallfart och vandringsår (1888)

sudoku

Är du också drabbad? För tre år sedan visste jag inte vad sudoku var. En maträtt? Så läste jag en artikel i DN och blev nyfiken och köpte en sudokubok. Nu är jag fast. Minst en, helst två svåra om dagen behöver jag lösa. Är visst inte ensam för en google-sökning ger 75 miljoner träffar.

Vem skapar vår välfärd?

Hur ser det ut i de samhällen i Asien där vår tids byggmaterial produceras? Hur ska man egentligen förhålla sig till produkter med osannolikt låga priser och där ursprungslandet är maskerat bakom käcka svenska namn? Är det utsugning eller en möjlighet för fattiga länder att också få del av en välståndsökning? Jag vet inte, men när jag läser reportagen från Kina tänker jag på min släkts historia. För inte så länge sedan var Sverige ett fattigt och djupt orättvist land. Nedanstående berättelse har min far Kurt nedtecknat efter farfar Georgs berättelse:

Mina morföräldrar Johanna och Gustav Hansson hade vid 1900-talets början ett torp under Stensjö gård i mellersta Halland. Jorden till torpet var rätt så bra, men att vara torpare på Stensjö var värre än allt annat på jorden. Vid gården fanns tegelbruk och stenhuggeri, sten och tegel exporterades till England och Tyskland. Ibland kom det en skuta mitt i natten och då red lagårdsfogden runt till torpen och bankade i väggarna och beordrade alla att komma ut och hjälpa till med lastningen.

De minsta barnen fick Johanna binda fast i sängarna, så de inte skulle försvinna ut. Blev skutan färdiglastad frampå morgonen, så var det inte tal om att man skulle få gå hem utan då började det vanliga arbetet. Något av barnen fick gå fram med mat åt fadern.

En dag när man höll matrast kom lafogden ut och talade om att en mördare vid namn Nordlund blivit dömd till döden. Då reste sig min morfar och sa att det var alldeles för lindrigt, han skulle varit torpare på Stensjö i stället.

 

Fynd i bokhyllan

Rensade lite i bokhyllorna i förmiddags. Jag behövde lite mer plats och så var dessutom hyllorna allmänt stökiga. Hittade en diktbok av Jörgen Nash, Rebellen i vårt röda blod från 1981. Minns ni honom? Han startade ett kollektiv i Drakabygget utanför Örkeljunga 1960 där han förutm att utveckla sitt konstnärskap dessutom iscensatte ett stort antal s.k. happenings.

Bläddrandet av diktsamlingen väcker minnen och ger bilder på näthinnan av hans fantastiska emaljkonstverk. Vill ni veta mer om honom, hustrun Liz Zwick och brodern Asger Jorn så besök gärna konsthallen i Örkelljunga (/www.drakabyggetkonsthall.com/). Hurvida han verkligen var den som halshögg ”Den lille havsfru” i Köpenhamn får vi dock aldrig veta.

Nu är en dag framliden

Som hallänning i förskingringen gläds jag alltid åt alla referenser till hallandskultur. När jag satt och åt hotellfrukost i Sundsvall i fredags och ögnade igenom Sundsvalls Tidning såg jag plötsligt i ögonvrån namnet Alf Hambe. Denne fantastiske musiker hade skapat ett requiem, ”Nu är en dag framliden”,  som skulle uruppföras i Gustav Adolfs kyrkan i Sundsvall just denna kväll.

Vilken slump och fantastisk chans. Halv elva på kvällen satt vi bänkade i en nästan fullsatt kyrka och fick ta del av en stor och mäktig musikupplevelse.

Tack Alf och tack alla musiker. Och ni som läser detta – missa inte requimet om fler tillfälle ges.

Tack Patricia!

I min bokhylla finns en särskild plats för böcker som betyder mycket och som innehåller mycket ”livskunskap”. Här finns vid sidan av Owe Wikström (Ikonen i fickan m fl) och Tomas Sjödin (Eftervärme m fl) samtliga böcker av Patricia Tudor-Sandahl.

I förra veckan kom hennes senaste (för jag hoppas att det inte är den sista trots viss antydningar om detta) bok, I tacksamhetens tecken. Precis som de tidigare böckerna är det en läsupplevelse som, lite banalt kan sägas, får mig att utvecklas som människa.  ”Det finns tusen skäl att vara tacksam” skriver hon i inledningen. Ett skäl för mig är att ha fått ta del av hennes klokskap. Tack Patricia. Ni som inte läst hennes böcker tidigare har mycket att se fram emot.

Utflyktsmål: Karsefors

I söndags gjorde jag den sista turen med Citroenen (se 8 oktober) innan jag definitivt ställde av den inför vintern. Turen gick till Karsefors kraftstation och till gamla å-fåran av Lagan. Åk gärna vid tillfälle till samhället Ysby, öster om Laholm och följ sedan skylten mot Karsefors.

Vi är nog många i Sverige som lärt oss rabbla Hallands floder med hjälp av minnesregeln ”Laga Ni så Äta Vi ”(Lagan, Nissan, Ätran, Viskan). För oss som dessutom bodde i Halland på 60-talet ingick dessutom i ämnet Hembygdskunskap att vi skulle kunna rabbla upp flodernas vattenkraftverk. För Lagans del handlar det alltså om ”Majenfors, Bassalt, Knärde övre, Knäred nedre, Skogaby, Karsefors, Laholm”.

Men tillbaks till Karsefors kraftstation: den invigdes 1929 och var resultatet av 700 arbetares slit. En kilometer lång ny åfåra byggdes och man åstadkom en fallhöjd på hela 27 meter vilket ger turbineffekt på över 13 MW. Det gör kraftverket till Lagans i särklass största.

Idag är det dock inte tekniken som imponerar utan byggnadernas ståtlighet. Arkitekten hette Hans Thyselius och han är tydligt inspirerad av klassisism och grekiska tempelbyggnader. Runt anläggningen fanns fram till 60-talet en park som sköttes av en anställd trädgårdsmästare. Än i dag kan man skönja spåren av gångar, trappor och planteringar samt hitta exotiska buskar och träd, men snart är allt igenväxt. Parken skapades av Rudolf Abelin, mest känd som grundare av Norrvikens trädgårdar.

Till sist ett citat från tiden då södra Sverige industrialiserades:

Må allt framgent älfvens
jättekrafter mala
ymnighet och lycka
samhällsfrid och styrka!
Må dess vattenstupors brus
sjunga framtid blid och ljus.
(Redaktör Ludvig Dahnström vid invigningen den
17 september 1910 av Majenfors, Bassalt och Knäred)