Min yngsta dotter har rapporterat att vår familj betraktas som nördig bland hennes bekanta. Det tar vi som en komplimang, men jag trodde att vår stora konsumtion av silvertejp var en udda företeelse som förstärkte nördigheten.

Men så är det inte alls. Vi är i ett mycket gott sällskap om man får tro en artikel i Ny Teknik nyligen . Tejpen tycks ha avgjort andra världskriget, undsatt astronauter och skyddar ditt hem från orkaner. Att ha en eller två rullar tejp är alltså klokt och inte nördigt. Skönt.

Dessutom tipsar Ny Teknik om hur man bygger en plånbok av silvertejp. Ett trevligt pyssel.

Dags att planera årets grönsaksland. Jag började igår med att på Börjes varuhus i Tingsryd köpa de första fröpåsarna för 2.98 kr styck (går det att hitta blilligare någonstans?). Nu ligger de färgglada påsarna och frestar med vackra bilder på dill, persilja, morötter, plocksallad och bondbönor.

Snart är det dags att beställa den andra ytterligheten beträffande fröpåsar. Bruna påsar utan bild, och bra mycket dyrare, från Runåbergs fröer.Men de påsarna går inte att motstå heller. För vem längtar inte efter att skörda haverrot, portulak och kardon? Och vem kan motstå denna:

White Vienna -Wiener vit 50 dagar. En välkänd, pålitlig och tidig, kålrabbi med en mild kålsmak. Knölen är rund till plattrund och har ett vitt, sprött kött. Den presenterades redan 1860.

Eller den här:

Superschmelz. 50 dagar. Den fula ankungen. Monster. Vulgär. Otrolig. Omdömen om utseendet på denna stora (upp till 4 kg), spröda, söta, trådfria kålrabbi.

20 års tappra försök med grönsaksodling har lärt mig att det inte går att livnära familjen på odlingarna, inte ens under några sommarveckor. Det är mest drömmar och förhoppningar jag myllar ner i jorden. Men vad vore livet utan drömmar?

-”Åh körs, ä han schevahent också den schatten!” (svensk översättning från halländska: ”kära nån, är han dessutom vänsterhänt den stackars kraken!). Inte nog att min pappa som barn var sjuklig och klen, han var dessutom vänsterhänt vilket fick en besökande granne att utropa ovanstående uppmuntrande ord.

Den 20 januari publicerade jag ett utdrag ur min pappas skildring av sin skolgång på 30-talet. Där berättade han bland annat så här:

Jag klarade mig hyggligt i skolan men mitt största problem eller rättare sagt lärarinnans problem var att jag var vänsterhänt. Det fick man inte vara på den tiden.

Det är en fin omskrivning av verkligheten för pappa har berättat om hur han på sin första skoldag fick gå fram till tavlan för att visa att han kunde skriva sitt namn. Stolt textade han Kurt med kritan och blev utskrattad. Han skrev ju med vänster hand! Det fick han sedan nogsamt undvika de följande sex åren för att undvika skäll och hånskratt.

Jag har min pappa att tacka för att jag stolt kan meddela att såväl jag som min son ärvt denna fina egenskap. Visst skapar den problem ibland när handen släpar i bläck som inte riktigt torkat eller då saxen är slipad för högerhänta, men på det hela taget är det lite exotiskt.

Själv har jag egentligen bara haft problem med vänsterhänthet två gånger i mitt liv. Först i fjärde klass 1969 då min mycket gammaldags lärare krävde att vi skulle använda riktig bläckpenna på lektionerna i välskrivning. Det blev inte speciellt snyggt. Sedan på slutet av 80-talet när jag arbetade en del i mellanöstern och där man absolut inte fick använda den ”fula handen”. Det gällde att inte räcka över ett kontrakt med vänster hand. Då var den affären körd. Soppa var också trixigt att äta..

Men som sagt: annars är det trevligt att tillhöra de vänsterhäntas skara.

Jag har precis avslutat min omläsning av Lena Larssons m memoarer ”Varje människa är ett skåp” och kan inte låta bli att filosofera lite kring hennes öde att bli mest ihågkommen för det lösryckta citatet ”köp, slit och släng”. Hela hennes karriär ägnade hon åt att skapa förutsättningar för ett bra boende och livsmiljö  och så blev rubriken till en artikel i tidskriften Form 1961 där hon pläderade för rätten att rensa ut saker till förmån för moderna mer ändamålsenliga ting för evigt är förknippat med henne.

Men det var säkert typiskt för hennes positiva livsinställning är att hon berör den här för henne tuffa tiden i början på 60-talet där anonyma hatbrev och förlöjligandenbitivs blev en del av vardagen  på endast en halv sida i en över 200 sidor tjock självbiografi.

”Missa inte det mellersta order” förmanar hon oss i boken. ”Vi ska slita på våra ting innan vi kasserar dem”. Hade hon levt idag skulle hon säkert tillagt: ”och så källsorterar vi naturligtvis det vi slänger”.