Profilbild för Okänd

Om bodilanjar

Jag går gärna på strövtåg i litteraturen och skall någon gång läsa Proust samt söka efter James Joyces spår i Trieste. Det hann jag inte göra medan jag var rektor på Capellagården på Öland. Får se om jag hinner nu när jag är pensionär. Kommer fortsätta läsa osorterat och njutningsfullt samt besöka platser med en spännande historia. Härligt nog verkar alla platser ha det. Bara man gräver lite. Mitt allra första blogginlägg, Har ni varit i Strömsnäsbruk?, som är från den 29 juli 2007 handlar just om detta. Och så har det fortsatt med grävandet genom åren.

Förlåt alla vilsegångna läsare

En trevlig service man får som bloggare på wordpress är en förnämlig statistik över hur många läsare man har, vilka sökvägar de använt för att hitta dit och vilka inlägg som är mest populära. Spännande läsning för en fåfäng bloggare som jag.
Samtidigt ser jag att en del tycks ha hamnat på min blogg av rent misstag. Förlåt du som sökte efter Icas öppettider i Strömsnäsbruk och hamnade i ett inlägg om författarinnan Kerstin Tibell från denna fina ort. (29 juli). Den som ville ha hjälp av en hantverkare från Långasjö blev knappast heller hjälpt av att läsa om Gertrud Lilja. (26 augusti). Men hon var faktiskt utbildad cicelör. För den pizzasugna personen som sökte efter en pizzeria i Humlebaek finns det inte mycket att hämta på Louisiana konstmuseum (12 december). Jo, förresten där finns en bra restaurang, men de serverar inte pizzor.
Jag hoppas i alla fall att ni andra är nöjda. Ha det så bra allihopa. Jag gläds åt att ni är så många som är förtjusta i Saljes romaner om Kjell Loväng. Härlig bondenostalgi!

Silvertejpens vänner

Min yngsta dotter har rapporterat att vår familj betraktas som nördig bland hennes bekanta. Det tar vi som en komplimang, men jag trodde att vår stora konsumtion av silvertejp var en udda företeelse som förstärkte nördigheten.

Men så är det inte alls. Vi är i ett mycket gott sällskap om man får tro en artikel i Ny Teknik nyligen . Tejpen tycks ha avgjort andra världskriget, undsatt astronauter och skyddar ditt hem från orkaner. Att ha en eller två rullar tejp är alltså klokt och inte nördigt. Skönt.

Dessutom tipsar Ny Teknik om hur man bygger en plånbok av silvertejp. Ett trevligt pyssel.

Jag sår drömmar

Dags att planera årets grönsaksland. Jag började igår med att på Börjes varuhus i Tingsryd köpa de första fröpåsarna för 2.98 kr styck (går det att hitta blilligare någonstans?). Nu ligger de färgglada påsarna och frestar med vackra bilder på dill, persilja, morötter, plocksallad och bondbönor.

Snart är det dags att beställa den andra ytterligheten beträffande fröpåsar. Bruna påsar utan bild, och bra mycket dyrare, från Runåbergs fröer.Men de påsarna går inte att motstå heller. För vem längtar inte efter att skörda haverrot, portulak och kardon? Och vem kan motstå denna:

White Vienna -Wiener vit 50 dagar. En välkänd, pålitlig och tidig, kålrabbi med en mild kålsmak. Knölen är rund till plattrund och har ett vitt, sprött kött. Den presenterades redan 1860.

Eller den här:

Superschmelz. 50 dagar. Den fula ankungen. Monster. Vulgär. Otrolig. Omdömen om utseendet på denna stora (upp till 4 kg), spröda, söta, trådfria kålrabbi.

20 års tappra försök med grönsaksodling har lärt mig att det inte går att livnära familjen på odlingarna, inte ens under några sommarveckor. Det är mest drömmar och förhoppningar jag myllar ner i jorden. Men vad vore livet utan drömmar?

Sjökvists äng

Jag tänker ibland på en händelse som inträffade hos en av mina släktingar för mer än 50 år sedan. Ett möte som kunde slutat helt annorlunda, men där skeendet inte gick att reparera.

I början på 50-talet körde en mercedes in på gårdsplanen på den lilla gården Larstorp i skogstrakterna sydost om Falkenberg. Ut klev ett par från Göteborg samt två amerikanska vänner till dem. Amerikanarna var i Sverige för att hitta sina rötter och hade med hjälp av paret från Göteborg spårat att släkten ”Sjokvist” kom från den här gården.

”Alldeles fel” sa min släkting Erik tvärsäkert. Larstorp har varit i min frus släkts ägor åtskilliga generationer och någon Sjökvist har aldrig bott här. Ju mer besökarna försökte argumentera med vad de läst i kyrkoböckerna desto mer ihärdigt dementerade Erik det hela. Till slut åkte fyra besvikna besökare i väg i mercedesen. Erik vände sig till hustrun och sa:

”Alice, jag går och hämtar hem korna från Sjökvists äng. Fan, det tänkte jag inte på, där låg kanske en gård en gång i tiden!”

Jag tänder ett ljus för min pappa

Du tittar så vänligt på mig från fotot på spiselkransen när jag tänder ljuset framför dig. Jag dukar bordet för lördagssupén och ser dig hela tiden. Jag tänker att du skulle inte gillat blinier med löjrom och lök. Tårarna rinner medan jag bär fram serveringsfaten och jag tröstar mig med Jaques Werups dikt:

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig.

(Envoi ur ”48 dikter från Österlen”, 1980)

Grattis Ruffa Alving

I sommarstugan har jag de flesta av Barbro Alvings kåserisamlingar. De flesta är inköpta för några kronor på antikvariat och loppmarknader, men alla är omlästa otaliga gånger.

Visserligen har jag läst brevsamlingarna och dagböckerna som Birgit Petri och dottern Ruffa Alving gett ut samt en hel del av hennes reportage, men jag får erkänna att min bild av Bang mest är präglad av det flitiga läsandet av kåserierna.

Trots all klämkäckhet som hör till kåseriets form anar man att livet inte var helt okomplicerat och naturligtvis undrade man, ett skyddat medelklassbarn i kärnfamilj, hur det var att växa upp med två mammor, frånvarande pappa och med en biologisk mamma som gav sig iväg på uppdrag till krigsskådeplatser månadsvis.

Idag fick min nyfikenhet sitt lystmäte då DN på Familjesidan publicerade en intervju med dottern Ruffa som i dagarna fyller 70 år.

Hon valde journalistyrket precis som mamma, men ”det dröjde till efter trettio innan skrivkrampen släppte och jag insåg att jag duger som journalist även om jag inte kunde bli lika bra som mamma” berättar hon.

Även hennes barn är ju bekanta från mormor Bangs kåserier, men åren har ju gått och de små förskolebarnen tycks nu ha egna barn.

Tack Ruffa för att du bjöd på glimtar av ditt liv och grattis på födelsedagen.

Fågelskådning från kökssoffan

I morse när jag tittade ut från mammas köksfönster och såg fågellivet runt hennes talgbollar och fröautomat kom jag ihåg ett radioprogram jag hörde på väg till jobbet i veckan. Det var en entusiastisk kvinnlig ornitolog i Lund som berättade att hon varje år började om med att notera alla fågelarter hon såg. Redan nu i början på februari hade hon 186 arter på listan. Förmodligen långt mer än vad jag sett under hela mitt liv, trots att jag levt 29 år ihop med en biolog.

Men nu blev jag sugen. Ett årsprojekt kändes överkomligt och ger en möjlighet att stryka ett streck över alla tidigare misslyckade försök att samla ”kryss” i fågellistor.

Att börja från kökssoffan är behagligt jämfört med alternativet att stå ute i snålblåsten och jag tänker på vad den begåvade och allför tidigt bortgångne lundadocenten Hans-Uno Bengtsson skrev i sin bok ”Fågelskådning från fåtöljen”(Ellerströms 2006):

Jag har förmodligen alltid främst företagit mitt fågelskådande från fåtöljen. Visserligen har jag haft ett antal fantastiska fågelupplevelser ute i det fria,……. men det är otvivelaktigt symptomatiskt att enda gången jag använt min behändiga 8 x 20B för fågelskådning var det för att ur länstolens djup betrakta ett par av bröderna von Wrights fågelplanscher som hängde i andra änden av rummet.”

Första krysset i Sveriges Ornitologiska förenings artlista (www.naturbokhandeln.se) blev en talgoxe tätt följd av en fasanfamilj som kom gående över gårdsplanen. Sedan flög en korp och en glada över ägorna och så kom…..9 fåglar är ju i alla fall en god början.

Jag älskar Yngve Frej

Mitt exemplar av Stig Claessons underbara roman ”Vem älskar Yngve Frej” är en pocketbok från 1973. Det är samma år som romanen filmatiserades. För några veckor sedan gick filmen i repris och det blev en chock att se om den. De gamla gubbarna jag minns var ju i min ålder. Allan Edwall var 49 år när filmen spelades in. Kaffekopparna som väl skulle symbolisera gammaldags och töntigt är precis den servis som jag ärvde i höstas och nu tycker är fina.

För att inte tala om det centrala avsnittet i såväl filmen som boken när sommargästerna till allas förvåning köper de gamla opraktiska trasmattorna nu när det finns praktiska plastmattor.  Nu har ju plastmattor kommit på modet igen och är snyggt formgivna av unga designers.

Elna, Gustavsson, Eriksson och Öhman i avfolkningsbyn har plötsligt blivit moderna -åtminstone 2008. Sedan får de väl åter ”gå här som fornminnen” som Elna säger i denna långsamma, välformulerade berättelse om hur gamlingarna kallar ruinerna efter gamle skomakare Frej för ett fornminne och därmed får semestrande stadsbor som besökare till den lilla byn.

Jag får erkänna att jag somnade mitt i den långsamma filmatiseringen, men bokens 163 sidor tar jag mig njutningsfullt igenom och gläds åt Stig Claessons fina språk.

Vänsterhänt

-”Åh körs, ä han schevahent också den schatten!” (svensk översättning från halländska: ”kära nån, är han dessutom vänsterhänt den stackars kraken!). Inte nog att min pappa som barn var sjuklig och klen, han var dessutom vänsterhänt vilket fick en besökande granne att utropa ovanstående uppmuntrande ord.

Den 20 januari publicerade jag ett utdrag ur min pappas skildring av sin skolgång på 30-talet. Där berättade han bland annat så här:

Jag klarade mig hyggligt i skolan men mitt största problem eller rättare sagt lärarinnans problem var att jag var vänsterhänt. Det fick man inte vara på den tiden.

Det är en fin omskrivning av verkligheten för pappa har berättat om hur han på sin första skoldag fick gå fram till tavlan för att visa att han kunde skriva sitt namn. Stolt textade han Kurt med kritan och blev utskrattad. Han skrev ju med vänster hand! Det fick han sedan nogsamt undvika de följande sex åren för att undvika skäll och hånskratt.

Jag har min pappa att tacka för att jag stolt kan meddela att såväl jag som min son ärvt denna fina egenskap. Visst skapar den problem ibland när handen släpar i bläck som inte riktigt torkat eller då saxen är slipad för högerhänta, men på det hela taget är det lite exotiskt.

Själv har jag egentligen bara haft problem med vänsterhänthet två gånger i mitt liv. Först i fjärde klass 1969 då min mycket gammaldags lärare krävde att vi skulle använda riktig bläckpenna på lektionerna i välskrivning. Det blev inte speciellt snyggt. Sedan på slutet av 80-talet när jag arbetade en del i mellanöstern och där man absolut inte fick använda den ”fula handen”. Det gällde att inte räcka över ett kontrakt med vänster hand. Då var den affären körd. Soppa var också trixigt att äta..

Men som sagt: annars är det trevligt att tillhöra de vänsterhäntas skara.

Köp, slit och släng

Jag har precis avslutat min omläsning av Lena Larssons m memoarer ”Varje människa är ett skåp” och kan inte låta bli att filosofera lite kring hennes öde att bli mest ihågkommen för det lösryckta citatet ”köp, slit och släng”. Hela hennes karriär ägnade hon åt att skapa förutsättningar för ett bra boende och livsmiljö  och så blev rubriken till en artikel i tidskriften Form 1961 där hon pläderade för rätten att rensa ut saker till förmån för moderna mer ändamålsenliga ting för evigt är förknippat med henne.

Men det var säkert typiskt för hennes positiva livsinställning är att hon berör den här för henne tuffa tiden i början på 60-talet där anonyma hatbrev och förlöjligandenbitivs blev en del av vardagen  på endast en halv sida i en över 200 sidor tjock självbiografi.

”Missa inte det mellersta order” förmanar hon oss i boken. ”Vi ska slita på våra ting innan vi kasserar dem”. Hade hon levt idag skulle hon säkert tillagt: ”och så källsorterar vi naturligtvis det vi slänger”.