Profilbild för Okänd

Om bodilanjar

Jag går gärna på strövtåg i litteraturen och skall någon gång läsa Proust samt söka efter James Joyces spår i Trieste. Det hann jag inte göra medan jag var rektor på Capellagården på Öland. Får se om jag hinner nu när jag är pensionär. Kommer fortsätta läsa osorterat och njutningsfullt samt besöka platser med en spännande historia. Härligt nog verkar alla platser ha det. Bara man gräver lite. Mitt allra första blogginlägg, Har ni varit i Strömsnäsbruk?, som är från den 29 juli 2007 handlar just om detta. Och så har det fortsatt med grävandet genom åren.

Tal till våren

Så har man debuterat som vårtalare vid Valborgsbrasan i Vickleby. Blev uppringd av Hembygdsföreningen för 14 dagar sedan och tillfrågad. Hörde till min förvåning mig själv säga: ”Ja visst. Så trevligt”. Varför säger man så?

Nåväl, det var ett utmärkt tillfälle att få göra lite reklam för Capellagården. www.capellagarden.se.

Har ni inte fått nog av vårtal kan ni läsa mitt här nedan. Det tog 3 minuter och 40 sekunder att hålla (vid träning där maken var tidtagare):

Vårtal Vickleby 30 april 2010

En vår för länge sedan tältade två unga studenter en bit ut här på Alvaret. De var här för att botanisera och njuta av den unika naturen. En morgon gick dom ner i byn, vandrade längs Bygatan, såg pensionat och skola, affär och vackra hus och längs i söder den lilla landsortskyrkan. Så gick de uppför landborgen och tittade ut över slätten, strandskogen och Kalmarsund. Så sade till varandra:

Hur man bär sig åt för att få bo i det här paradiset?

Det tog dem 30 år att lista ut hur man bär sig åt, men nu vet vi och nu bor vi äntligen här och ska äntligen helhjärtat få njuta av våren på Öland.

Jag tror vi alla känner förväntan och glädje inför den tid som ligger framför oss.

Vi tänker på allt det sköna som än en gång förunnas oss. På blomsterprakten i trädgårdar och i naturen.  På fågelsången och på sådd som kommer bli till skörd. Men mitt i all denna glädje över allt det vackra och roliga som väntar finns väl hos många av oss ett drag av oro. Blir det som vi tänkt oss?

Askmolnet från Island har gjort oss påminda om att vi lever på en planet med tunn jordskorpa och en väldigt ömtålig atmosfär. Nu lamslogs flygtrafiken, men  för drygt 200 år sedan härjades hela Europa av hungersnöd, död och sjukdom efter ett vulkanutbrott på Island. Våra livsbetingelser är inte så givna som vi ibland tror.

Kanske behöver vi känna den oron som ett stråk i vårglädjen för att vi verkligen ska uppskatta skönheten och möjligheterna bättre och få kraft att bättre ta vara på vår natur och på vår stund på jorden.

I vårens förväntningar ligger hos många av oss skapardrömmar om alt vad vi vill och ska åstadkomma. En mycket  inspirerande plats här i Vickleby för skapardrömmar är Capellagården och dess verksamhet.

Tänk er tillbaka till byn på 50-talet. Där andra på den tiden såg ödegårdar längs Bygatan såg Siv och Carl Malmsten möjligheter och Carl Malmsten formulerade sin tanke så här:

– Min vision var att skapa en skola för hand och ande, en mötesplats för ungdom från hela landet, besjälade av en önskan att inom sitt hantverk förena skönhet och funktion

I år firar Siv och Carls skapelse 50 årsjubileum,  I ett halvt sekel har man gjort lärlingar till mästare och bidragit till att bevara och utveckla svenskt hantverkskunnande i toppklass.

Jag tycker det är så fantastiskt och så inspirerande att leva nära Capellagården, se allt liv och rörelse där, se hur flitens lampa lyser i verkstäderna nästan dygnet runt för att elever förbereder slutarbeten och sommarutställning, ser hur Capellagårdens trädgård växer och utvecklas. Det är därför jag tagit på mig det fina uppdraget att vara ordförande i Capellagårdens Vänner för att på så sätt ge mitt bidrag till att detta bevaras och utvecklas. Ni är alla välkomna att engagera er i vår vänförening.

Låt oss nu glädjas över Valborgskvällen och lova oss själva att på bästa sätt och efter bästa förmåga ta vara på våren och låt oss utbringa ett fyrfaldigt leve för den ljusa tid som ligger framför oss.

Det var inte bättre förr

Satt i trädgården hela eftermiddagen idag och läste. Vårsolen sken och där det var lä var det riktigt varmt och skönt. Bäst att passa på att njuta av dessa härliga vårdagar för sommaren 2010 blir förmodligen kall. 1783 hade vulkanen Hekla på Island ett utbrott som (hittills) är det största i historisk tid. Den sommaren låg en kall och fuktig dimma över Europa och på många platser blev det svår hungersnöd och ohälsa på grund av den giftiga dimman. En fjärdedel av Islands befolkning dog som följd av vulkanutbrottet och enbart i England beräknades 20000 ha omkommit.

Den svenske astronomen Peter Nilsson skriver i sin bok ”Den gamla byn” om sin hembygd, Möcklehult utanför Växjö och där blir katastrofen till kött och blod och greppbar i sin kuslighet. Redan året före, 1782, hade skörden varit dålig och sedan kom katastrofen 1783 då skörden så gott som helt uteblev. Våren 1784 fanns det inget att äta i byn och inte heller något utsäde.

Ett nyttigt och skrämmande perspektiv i en tid när krigsrubriker möter oss om att varken sockerärter eller ananas når våra grönsaksdiskar och att John Cleese var tvungen åka taxi mellan Oslo och Bryssel.

Ett underbart bröllop

Hörde Ulrika Knutson föreläsa om Emilia Fogelklou igår. Starkaste intrycket var skildringen av Emilias korta äktenskap med Arnold Norlind (1922-1929 då han dog i strupturberkolos). Hon var ”bestrålad”av hans kärlek de åren. Så vackert! Och vilket bröllop: först packade de upp sina älskade böcker och sorterade in dem i bokhyllorna i det gemensamma nya hemmet. Därefter promenerade de 5 kilometer till kyrkan för vigsel och promenerade sedan hem där de avnjöt en en stor frukttallrik.

Långt ifrån vår tids enormt påkostade bröllop i såväl slott som koja. Gift är jag redan, men ska vi göra allvar av tankarna på att förnya våra äktenskapslöften är mitt förslag på upplägg klart. Fast lägger kanske till en flaska vin och kortar promenaden till en halv kilometer längs vår bygata fram till Vickleby kyrka.

Nya kyrkbacken

Fram till 1900-talet var det personliga mötet mellan människor på kyrkbacken, på torget eller på marknaden den viktigaste källan till information och mänskliga kontakter. Så kom massmedia och plötsligt kunde information och budskap spridas mycket effektivare.

Men nu är vi tillbaka på marknadsplatsen. Fast det fysiska mötet är utbytt mot det digitala torget. Allt fler av oss finns på Facebook och knyter personliga kontakter och 3 miljoner svenskar har redan konto på Facebook. Och i världen finns det 400 miljoner människor med konto.

55 minuter om dagen tillbringar vi på Facebook och det är min ålderskategori 50+ som växer snabbast. Själv gläds jag åt nyupptagna kontakter med mina amerikanska sysslingar. 30 år sedan vi sågs och nu möts vi nästan dagligen.

Igår var jag på ett seminarium om Facebook ur mer kommersiell synvinkel och lärde mig en del om marknadsföring med hjälp av Facebook. Ser ännu inte nyttan för mig som sysslar med Business to Business, men för företag som vänder sig till konsumentmarknaden är det en fantastisk möjlighet – och hot om man inte lär sig hantera sina kunder rätt.

Själv ska jag absolut besöka Gustos kaffebar i Växjö när jag är där nästa gång. Sök efter ”gustokaffe” på Facebook så förstår ni varför.

Hotivation

Har i Aftonbladet lärt mig ett nytt ord för ”kniven på strupen”: hotivation. En alldeles för stark drivkraft i mitt och säkert många andras liv. Har väl vetat i 20 år att jag har dåliga knän, men först när sjukgymnasten skäller på mig och diagnoserar artros och förtvinade muskler och talar om oansvar för hälsan börjar jag lyfta tyngder 5*10 gånger. Stark hotivation plötsligt. Men tänk om jag varit motiverad långt tidigare. Vilka präktiga knän jag skulle haft!

Livet var roligare innan jag insåg hur hotivationen styr livets val. Men nu är en hel del val lite begripligare. Och det tål att analyseras hurvida man jobbar av motivation eller hotivation och varför det är så lätt att motivera köp av choklad trots den långsiktiga hotivationen att det är skadligt för hälsan.

Nu är det slut med kvällens motivation kring bloggtexten för hotivationen av konsekvenserna av att vara dåligt förberedd inför morgondagen är kraftigare. Dags ta itu med planering och förberedelser. Samt lyfta lite tyngder med knäna.

Den blomstertid nu kommer

Såg årets första blåsippa i helgen. Och vårlöken var på god väg. Än är det bara välkända vänner som blommar i markerna, men snart kommer explosionen av blomsterprakt i lundar och på alvaret och därmed nöjet och umaningen att examinera de nya / bortglömda arterna. I väntan på detta läser jag Alf Henrikssons dikt från 1966:

Somliga sagor ger tidsfördriv

och somliga dikter är stora,

men den skönaste bok jag ägt i mit liv

var nog Krok&Almquists flora.

Där blommade markerna året runt

och doftade dag och natt.

Det var annat än dagens politiska strunt

och dötrista samhällsdebatt.

Visst går det framåt

Har just kommit hem efter att hållit ett föredrag om ”Gröna jobb – Miljöteknikbranschen i Sverige”. Det var en  intresserad publik och det kom spännande frågor och synpunkter. Jag började med nedanstående bild från tidningen Östgöten 1983 Fröet – en kooperativ affär då det var en nyhet att man sålde ekologiska produkter. Det var dessutom nödvändigt att göra det i ideell form för de etablerade butikerna såg ingen marknad  i detta.

Så visst har det hänt mycket både på livsmedelsfronten och i den industriella miljöteknikbranschen. Frågan är bara om det går tillräckligt fort. Men vi svenskar kan glädja oss åt att vi bara på den industriella sidan sysselsätter 47000 anställda i 6500 företag och att den totala omsättningen är 135 miljarder. Det är bra siffror och bättre kan det bli.

Shabby Chic

Lärde mig ett nytt uttryck idag – shabby chic. Såg det i ett glassigt heminredningsmagasin som uttryck för en ”genomtänkt sliten målning”. Plötsligt ser jag mitt gamla orenoverade kök i ny dager. Det är riktigt shabby chic. För att inte tala om fasaden och hallen och…

När Greta Garbo kom till Högsby

Nästan alla svenska inlandskommuner kan erbjuda sina besökare orörd natur, vackra sjöar och vattendrag samt spännande lokala sevärdheter. Det gäller även Högsby, en inlandskommun i Kalmar län med 6000 invånare. Här finns ett vackert tingshus från 1917 ritat av arkitekt Fred Olsson. Vidare rinner den vackra och fiskrika Emån genom kommunen.

Men det räcker inte riktigt för att locka till sig stora skaror besökare. Sverige har helt enkelt för många förhoppningsfulla kommuner som kämpar om en alltför begränsad turistskara. Det gällde även för Högsby.

Då minns någon att man hört någon berätta att någon visste att Greta Garbo faktiskt var född i Högsby. Att Greta Garbos mamma hade sina rötter i Högsby var känt, men nu sa alltså ryktet att mamman faktiskt varit hemma i sitt föräldrahem vid tiden för Gretas födelse och att Greta föddes i mormor och morfars torp.

Det sägs ju lite elakt att för kvällstidningsjournalist gäller regeln att ”Kolla aldrig en god historia”. Den regeln gällde även i Högsby den dagen. En världsstjärna var ju född i Högsby. Naturligtvis måste man öppna ett Greta Garbo museum. för något sådant fanns inte och en lämpligare placering än hennes födelseort är ju svårt att tänka sig?

Efter att nyheten kablats ut till en förvånad omvärld tog det bara en dag innan Stockholmstidningarna gav svar på tal. Ryktet om att Greta Garbo fötts i Högsby var ogrundat. Enligt hennes födelseattest var hon född i Stockholm och ingen annanstans. Men vad gjorde det? Högsby hade ju fått en plats i rampljuset och att Garbos rötter fanns där kunde ju ingen förneka. Planerna på ett museum fortskred. Problemet var bara att man inte hade någonting att visa upp. Men ibland överträffar ju verkligheten dikten och en dag blev man kontaktad av en kvinna i Malmö som erbjöd sig att deponera delar av sin samling fotografier från filminspelningarna. En fantastisk grundplåt och med den som bas öppnades världens enda Greta Garbo museum 1998 på Storgatan i Högsby. Förutom fotografierna finns här även en del kostymer från filmerna, bl a från Gösta Berlings saga.

Besök gärna museet. Det är värt en omväg.

Klättergrodan

Ack, klättergroda lilla;
ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du klättrat upp.
Nu står du högt i buskens topp
men luktar lika illa.

Trodde att Ferlin var sönderälskad, men efter att ha sett en fantastisk pjäs av Lokalteatern i Kalmar med  Ferlin som tema så  gick jag raka vägen till bokhyllan och började läsa om hans dikter.  Och visst har han överlevt min tonåriga sönderläsning och visst finns det så mycket mer än ”Barfotabarn” och ”Inte ens en liten grå fågel”.  Ovanstående dikt, ”Klättergrodan” till exempel.  Den har gett namn till pjäsen där en utbränd schlagerförfattare får gå tillbaks i i tiden och möta Nils Ferlin och hans samtida författarbröder och -systrar på Cafe Cosmopolite. Levande 1900-tals historia i ord, bild och musik.