Så har man debuterat som vårtalare vid Valborgsbrasan i Vickleby. Blev uppringd av Hembygdsföreningen för 14 dagar sedan och tillfrågad. Hörde till min förvåning mig själv säga: ”Ja visst. Så trevligt”. Varför säger man så?

Nåväl, det var ett utmärkt tillfälle att få göra lite reklam för Capellagården. www.capellagarden.se.

Har ni inte fått nog av vårtal kan ni läsa mitt här nedan. Det tog 3 minuter och 40 sekunder att hålla (vid träning där maken var tidtagare):

Vårtal Vickleby 30 april 2010

En vår för länge sedan tältade två unga studenter en bit ut här på Alvaret. De var här för att botanisera och njuta av den unika naturen. En morgon gick dom ner i byn, vandrade längs Bygatan, såg pensionat och skola, affär och vackra hus och längs i söder den lilla landsortskyrkan. Så gick de uppför landborgen och tittade ut över slätten, strandskogen och Kalmarsund. Så sade till varandra:

–Hur man bär sig åt för att få bo i det här paradiset?

Det tog dem 30 år att lista ut hur man bär sig åt, men nu vet vi och nu bor vi äntligen här och ska äntligen helhjärtat få njuta av våren på Öland.

Jag tror vi alla känner förväntan och glädje inför den tid som ligger framför oss.

Vi tänker på allt det sköna som än en gång förunnas oss. På blomsterprakten i trädgårdar och i naturen.  På fågelsången och på sådd som kommer bli till skörd. Men mitt i all denna glädje över allt det vackra och roliga som väntar finns väl hos många av oss ett drag av oro. Blir det som vi tänkt oss?

Askmolnet från Island har gjort oss påminda om att vi lever på en planet med tunn jordskorpa och en väldigt ömtålig atmosfär. Nu lamslogs flygtrafiken, men  för drygt 200 år sedan härjades hela Europa av hungersnöd, död och sjukdom efter ett vulkanutbrott på Island. Våra livsbetingelser är inte så givna som vi ibland tror.

Kanske behöver vi känna den oron som ett stråk i vårglädjen för att vi verkligen ska uppskatta skönheten och möjligheterna bättre och få kraft att bättre ta vara på vår natur och på vår stund på jorden.

I vårens förväntningar ligger hos många av oss skapardrömmar om alt vad vi vill och ska åstadkomma. En mycket  inspirerande plats här i Vickleby för skapardrömmar är Capellagården och dess verksamhet.

Tänk er tillbaka till byn på 50-talet. Där andra på den tiden såg ödegårdar längs Bygatan såg Siv och Carl Malmsten möjligheter och Carl Malmsten formulerade sin tanke så här:

– Min vision var att skapa en skola för hand och ande, en mötesplats för ungdom från hela landet, besjälade av en önskan att inom sitt hantverk förena skönhet och funktion

I år firar Siv och Carls skapelse 50 årsjubileum,  I ett halvt sekel har man gjort lärlingar till mästare och bidragit till att bevara och utveckla svenskt hantverkskunnande i toppklass.

Jag tycker det är så fantastiskt och så inspirerande att leva nära Capellagården, se allt liv och rörelse där, se hur flitens lampa lyser i verkstäderna nästan dygnet runt för att elever förbereder slutarbeten och sommarutställning, ser hur Capellagårdens trädgård växer och utvecklas. Det är därför jag tagit på mig det fina uppdraget att vara ordförande i Capellagårdens Vänner för att på så sätt ge mitt bidrag till att detta bevaras och utvecklas. Ni är alla välkomna att engagera er i vår vänförening.

Låt oss nu glädjas över Valborgskvällen och lova oss själva att på bästa sätt och efter bästa förmåga ta vara på våren och låt oss utbringa ett fyrfaldigt leve för den ljusa tid som ligger framför oss.

Hörde Ulrika Knutson föreläsa om Emilia Fogelklou igår. Starkaste intrycket var skildringen av Emilias korta äktenskap med Arnold Norlind (1922-1929 då han dog i strupturberkolos). Hon var ”bestrålad”av hans kärlek de åren. Så vackert! Och vilket bröllop: först packade de upp sina älskade böcker och sorterade in dem i bokhyllorna i det gemensamma nya hemmet. Därefter promenerade de 5 kilometer till kyrkan för vigsel och promenerade sedan hem där de avnjöt en en stor frukttallrik.

Långt ifrån vår tids enormt påkostade bröllop i såväl slott som koja. Gift är jag redan, men ska vi göra allvar av tankarna på att förnya våra äktenskapslöften är mitt förslag på upplägg klart. Fast lägger kanske till en flaska vin och kortar promenaden till en halv kilometer längs vår bygata fram till Vickleby kyrka.

Har i Aftonbladet lärt mig ett nytt ord för ”kniven på strupen”: hotivation. En alldeles för stark drivkraft i mitt och säkert många andras liv. Har väl vetat i 20 år att jag har dåliga knän, men först när sjukgymnasten skäller på mig och diagnoserar artros och förtvinade muskler och talar om oansvar för hälsan börjar jag lyfta tyngder 5*10 gånger. Stark hotivation plötsligt. Men tänk om jag varit motiverad långt tidigare. Vilka präktiga knän jag skulle haft!

Livet var roligare innan jag insåg hur hotivationen styr livets val. Men nu är en hel del val lite begripligare. Och det tål att analyseras hurvida man jobbar av motivation eller hotivation och varför det är så lätt att motivera köp av choklad trots den långsiktiga hotivationen att det är skadligt för hälsan.

Nu är det slut med kvällens motivation kring bloggtexten för hotivationen av konsekvenserna av att vara dåligt förberedd inför morgondagen är kraftigare. Dags ta itu med planering och förberedelser. Samt lyfta lite tyngder med knäna.

Lärde mig ett nytt uttryck idag – shabby chic. Såg det i ett glassigt heminredningsmagasin som uttryck för en ”genomtänkt sliten målning”. Plötsligt ser jag mitt gamla orenoverade kök i ny dager. Det är riktigt shabby chic. För att inte tala om fasaden och hallen och…