Var glad, min själ,
åt vad du har:
nu har du hundra sommardar
och detta är den första!
Hittade Owe Wikströms blogg i kväll. www.owewikström.se
”Sannolikt förblir nog både läsandet och skrivandet det viktigaste sättet att hålla ledan borta, att få grepp om våra inre världar. Delad läsning bildar gemenskaper kring det outsagda, ger mat för själen ord, för det undflyende. ”
När jag var barn flaggade hela landet för min mormor. Ester fyllde år den 30 april och jag var övertygad om att det var för henne flaggorna var hissade. Kanske borde jag haft rätt. Kanske skulle vi flagga för Ester och alla hennes 1900-talssystrar som slet och kämpade i fattiga arbetarhem på 30- till 60-talet istället för att flagga för vårt kungahus?
Ester föddes 1904 i Bromölla i sydöstra Skåne och var i folkbokföringen titulerad som hemmafru. Hemmafru -dagens associationer är getingmidjor, nystrukna gardiner och nybakade bullar. Så långt från de s.k. hemmafruarna i arbetarhemmen. Mormor bidrog till försörjningen av de sex barnen genom dagsverken hos bönderna när det var potatisskörd. Hon jobbade extra åt järnvägen genom att veva ner bommarna när sista rälsbussen passerade Håkanryds station på kvällen.
Gardinerna var säkert nystrukna och den lilla stugan välstädad. Men det kostade på. Inget vatten inne förrän på 50-talet. Tvätten sköljde hon i Ivösjöns vatten vilket innebar en cykeltur med tvättsäckarna på sex kilometer enkel resa. När morfar kom hem från sitt arbete på Iföverken gick all hans så kallade fritid åt till att hämta, hugga och stapla ved.
Men glad minns jag henne som. Särskilt på sin födelsedag då stugan blev full av gäster.
Nu ska snart min stuga fyllas med gäster och vår flagga i trädgården är hissad för dig mormor.
Mjölmålla låter inget vidare. Knappast något man kastar sig över i grönsaksdisken. Men Quinoa -den nya innematen. Ni vet det oerhört nyttiga sydamerikanska fröet som sägs bidraget till inkarikets storhet. Indianerna hade tillgång till en näringsrik och proteinrik basföde vilket gjorde dem friska och intelligenta. I svenska butikshyllor finns quinoan i vit, svart och röd version. Dyrt, men populärt.
Känns lite klimat-o-smart att köpa mat från Bolivia. Särskilt när många i Bolivia dessutom lider av undernäring. Som den evigt optimistiske odlaren (skulle vara ihjälsvulten om jag skulle leva på vad jag producerar i grönsakslandet) har jag just bestämt mig för att i år ge mig kast med Quinoa eller mjölmålla som den heter på svenska. Har precis beställt en påse frö från Impecta. Tänk så frisk, stark och intelligent jag kommer bli i höst när jag kokar min egen quinoa.
Ska kanske äta lite Ruccola till. Det är ju en sallad som blivit omåttligt populär i Sverige – men först när den började importeras från Italien. I Sverige har ruccola funnits länge, men under namnet Senapskål. Det namnet attraherade få konsumenter. Men nu finns senapskål, förlåt ruccola, i de flestas grönsaksland. Och vem vet – nästa år kanske quinoa-fröpåsar går att köpa på ICA.
På Saltå kvarns hemsida finns lite odlingsråd och bilder på plantan. Och det här inlägget är skrivet efter att jag blivit inspirerad av DN:s artikel i lördags.
Idag skulle Fantomens skapare Lee Falk fyllt 100 år. Dagen tycker jag bäst firas med att läsa en gammal fantomentidning och den utmärkta artikeln av Sverker Lenas i Dagen DN: Så blev Fantomen en fyrbåk i mörkrets hjärta.
Guldstekel (ur”För levande och döda ” 1989)
…
De som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida//
de som aldrig är tankspridda //de som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av Den Oidentifierade- / gå förbi dem!
…
Idag skulle min far fyllt 83 år. Men han fick uppleva 79 födelsedagar under sin levnad. Sådana här dagar blir extra vemodiga, sorgsna och fulla av tankar kring ”tänk om han fortfarande levet, då skulle vi…”.
En sådan här dag minns jag tillbaka på alla härliga födelsekalas. Alla släktingar och vänner som kom för att fira. God mat och gott kaffebröd och tårtor. Det blir många minne som passerar revy.
Pappa återkom själv ofta till sin 20-årsdag. Året var 1948. ”Då hade jag bott hemifrån i sex år” berättade han. ”Först som dräng, sedan som mejeriarbetare”. När jag fyllde 20 cyklade jag hem til det lilla småbruket i mellersta Halland utan några förväntningar alls. Jag visste nämligen att det var en större händelse på gång i hemmet än att näst äldsta sonen skulle fylla 20″. Ett syskon var på gång. Och väl hemma fick jag se min yngste lillebror, nummer 8 i syskonskaran. Han var då 5 dagar gammal. Men trots att mor precis kommit upp ur barnsängen, hade hon inte glömt mig utan bakat en tårta för att fira födelsedagsbarnet.”
Trots alla härliga födelsedagskalas pappa fick uppleva och alla tårtor under åren, marsipan, mördeg, mocca, choklad,…., var det nog ingen som slog tårtan på 20-årsdagen.
Tag vara på ditt liv
Akta det väl
För nu är det din stund på jorden
(Vilhelm Moberg)
”Redaktör Knut Toring hade en längre tid lidit av svår sömnlöshet”.
Så börjar Vilhelm Mobergs roman Sömnlös från 1937. Mitt exemplar är Bra Böckers utgåva från 1974. Då var jag 16 år gammal och detta blev den roman av Moberg som betytt mest för mig. Lite märkligt kan jag tycka idag. Som tonåring kan jag knappast känt igen mig i den medelålders mannens existentiella bekymmer och längtan. Eller anade jag de existentiella frågorna om var vi hör hemma som drabbar så många av oss och som får oss att också ligga sömnlösa?
Idag läste jag Malin Ullgren artikel i DN om Knut Toring (finns tyvärr inte i nätupplagan) under vinjetten Omläsningen. Och jag är inte ensam om att tycka att romantriologin där Sömnlös ingår (jämte Sänkt sedebetyg och Giv oss jorden) är bland det bästa och universiella som Moberg skrivit. Även Ullgren läste triologin som tonåring på 70-talet och har vårdat böckerna ömt sedan dess.
Den har inte tryckts i nyutgåva sedan dess, men finns på antikvariat.
Senast jag läste om böckerna var 2007 och då skrev jag i bloggen även om Saljes Kjell Loväng. Inte lika stor litteratur, men med samma existentiella längtan till en hembygd.
Tidigare blogginlägg: https://bodilanjar.wordpress.com/2007/11/12/kjell-lovang-och-knut-toring/
1980 började jag mitt liv med Olof Lagercrantz. Fick hans Strindbergbiografi i julklapp och sedan dess har få författare betytt mer för mig. Hans författarbiografier om James Joyce, Agnes von Krusenstierna, Stig Dagerman och Gunnar Ekelöf och många andra har lotsat in mig i nya världar och nya bekantskaper. Han har varit min ciceron i Dublin där jag med boken ”Om James Joyce” vandrade i Ulysseus fotspår. I somras stod jag på kyrkogården i Älvkarleby för att besöka Stig Dagermans grav. Olofs biografi låg i packningen.
Oblygt har jag klivit in i hans liv genom att läsa hans dagböcker och dikter. Sömnlösa nätter har jag suttit och läst vad han skrivit och tänkt att mycket av dessa texter var hans terapi att skriva under tunga arbetsår. Min terapi är att ha hans böcker som sällskap i läsfåtöljen.
Nästa vecka skulle han fyllt 100. Jag minns hans 90-årsdag. . Då levde han fortfarande och den fina vänboken ”Vårt behov av Olof” kom ut. Den ska jag läsa om i helgen tillsammans med DN:s kulturbilaga som idag är helt ägnad åt Olof Lagercrantz. Minns också när jag hörde på radio den 23 juli 2002 att han avlidit. Satt i bilen utanför Linneryd i Småland och kände mig väldigt sorgsen.
Det är författaren Olof Lagercrantz jag känner. Opinionsbildaren, kulturkritikern och journalisten Olof Lagercrantz vet jag mycket lite om. Känner inte heller personen mer än som biografiska data.. Var för ung när han var DN:s chefredaktör. Förstår dock att han var omstridd och den väne mannen i fluga hade en skarp tunga och en skarp penna. Vet inte riktigt om jag vill bli vän med även den Olof. Men ska i alla fall läsa samlingen av artiklar som finns utgivna i boken ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen”.
Det sista ordet ger jag poeten Lagercrantz:
En blödande ros
Finns en blödande ros
I världens stora trädgård.
Bryt den åt mig,
kära mäster.
Jag vet ett hjärta
i otakt med hela världen.
Jag vet ett bröst
i pansar tvingat in.
Där fäster jag rosen
och allt blir bra.
Visst blir allting bra.
”Nittiofyra minuter av ett liv är inte mycket, ge ”Kokvinnorna” bara en bråkdel av det du lägger på ”Bonde söker fru”, schlager och torftiga lekprogram, och jag garanterar dig en upplevelse att bära med sig i månader.”
Det är inte ofta DN:s recensent Johan Croneman är så här entusiastisk. Men i recensionen av dokumentären om Britt och hennes syster Inger i Sibbalt i Södra Halland spar han inte lovorden (http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/kokvinnorna). I ”Kokvinnorna” skildrar Peter Gerdehag och Tell Aulin livet på gården där Britt i över 70 år levt med och av sina älskade kor.
I väntan på att jag ska se den i Knäred den 13 mars får jag nöja mig med trailern http://se.filmtrailer.com/cinema/6474/Kokvinnorna+bio+film+trailer.html. En försmak och tankeställare om vad som gör livet rikt.
Bodils blogg 