Biblioteket och Femina

Publicerad den av
Svara

Tog en kvällspromenad till huvudbiblioteket ikväll. Det var länge sedan jag gjorde ett besök där senast. Måste varit under semestern. Och jag som stundtals varit en daglig besökare. Ikväll var vi fyra låntagare och fyra anställda. Betyder inte bibliotek något längre för oss?

Mitt goda humör från häromkvällen när jag läste om USA:s kultursatsningar kändes som bortblåst.Var finns vår bildningshunger? Har bibliotek som offentlig institution spelat ut sin roll? Eller var det bara en allldeles för bra TV-kväll för att locka några skaror till böckerna?

Jag botaniserade runt en stund och gick sedan hem med tre böcker i väskan. Väl hemma stirrade jag förfärat på lånen: En essäbok om Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”, en doktorsavhandling om Lennart Sjögrens diktning av Peter Hultsberg och en diktsamling av Augustin Mannerheim? Saknar jag fullständigt självinsikt? Eller försökte jag imponera på personalen? När ska jag hinna läsa och förstå allt detta?

Efter detta grubbleri kom jag på lösningen: Precis som i idrott behövs naturligtvis uppvärmning. Därför gick jag till närbutiken och köpte senaste Femina. Läser den i kväll och tar itu med biblioteksböckerna imorgon.

Men en liten bläddring i boken om Sjögren orkade jag med. Och jag fastnade i och för denna dikt:

Det är inte lien som biter gräset
det är gräset som till sist
äter ner lien till en smal klinga utan stål
-nersövd till rost
sover den sen
i det övervuxna gräset.

Priset för kultur

Publicerad den av
Svara

Kultur måste få kosta skriver Torbjörn Elensky i gårdagens DN. Sedan punkterade han en av mina fördomar: att kulturen i USA är enbart privatfinansierad.  I sin spalt skriver han om den offentliga bidragsgivaren NEA, National Endowment for the Arts som stöder det udda och smala konstutbudet genom offentliga inköp, stipendier och teaterstöd. Stipendierna skall garantera arbetsro och ”rätten att misslyckas”. Mer på hemsidan www.arts.gov. Ibland är det roligt att få en fördom punkterad.

Den tredje platsen

Publicerad den av
Svara

Vad gör platser attraktiva?

Några svar fick jag idag när jag lyssnade på ett spännande föredrag av Per Ekman, VD på Geobrands (läs gärna mer på hemsidan www.geobrands.se). Ekman berättade om hur orter och regioner kan arbeta aktivt med stt varumärke.

Han summerade vilka faktorer som gör att vi trivs på en plats:

  • där finns människor med samma livsstil som jag
  • upplevelserika platser (främst kultur)
  • ”den tredje platsen” är välutvecklad dvs att det finns attraktiva miljöer för oss att vistas i utanför hem och arbetsplats
  • platsens själ och ansikte har något unikt, en särart
  • kreativa attraktiva arbetsplatser
  • vatten och grönområden
  • starka mänskliga nätverk, det sociala kapitalet

”Den tredje platsen” kan vara: kafeer, restauranger shoppingcenter, bibliotek, teatrar och biografer. De ska gärna vara på gångavstånd, billiga och stimulera till möten.

I kväll har maken och jag efter att vi lämnat arbetsplatserna undvikit hemmet (ostädat, tomt kylskåp) till förmån för ”den tredje platsen”. Man måste ju testa teorierna. Och testet var väldigt trevligt: först ”after work” där vi åt och drack för billig penning i trevlig miljö och sedan besökte vi en smygpremiär av konstmuseets nya utställning. Det blir fler tester framöver.

Nässjö nästa

Publicerad den av
Svara

Jag var i Nässjö på ett kvalitetsseminarium häromdagen. Steg in i konferenssalen på Hotell Högland och mindes plötsligt. Här hade jag stått och hållit kurs i projektledning för minst 15 år sedan. Precis i den här salen. Jag kom ihåg ksursinnehållet, vem som var min kollega, till och med en del deltagare. Hade någon frågat mig 10 minuter tidigare när jag gick av tåget om jag kört kurs i Nässjö hade jag säkert svarat nej. Det var nämligen en period då jag turnerade genom hela södra Sverige för att utbilda Teliapersonal och alla orter fastnade inte i minnet.

Men i konferenssalen i Nässjö var det som med Prousts Madeleinekaka; hjärnan triggades igång och plötsligt väller minnen och bortglömda kunskaper fram. Fascinerande och härligt. Dessutom använde läraren på kvalitetsseminariet samma metafor som jag använde under mina kurser i projektledning:

Det var en man som gick förbi en stenhuggare och frågade vad han gjorde:

”Hugger stenen fyrkantig” blev svaret. Så passerade mannen en annan stenhuggare och ställde samma fråga: ”Jag är med och bygger en katedral”.

Och däri finns essensen i såväl projektledning som kvalitetsarbete: få alla inblandade att känna sig delaktiga i ett katedralbygge.

Längtan

Publicerad den av
Svara

Jag har väntat och längtat i flera veckor. Längtat och väntat på några kvällars sällskap av den kloke och iintressante Owe Wikström. Flera dagstidningar har haft intervjuer med honom om hans nya bok ”Till längtans försvar” och nu låg det äntligen en trave böcker i bokhandeln. Jag fick tag i mitt exemplar på bokhandeln i Visby och har nu suttit och njutit av lite bläddrande samt läst förord och lite i kapitel ett. För en snabbläsare som jag gäller det att inse en sådan här bok avnjutes som en gourmetmåltid, inte som en hamburgare.

Jag fick hans bok ”Långsamhetens lov” i julklapp för flera år sedan och har sedan läst det mesta av denne religionspsykologs populärvetenskapliga böcker. Utan pekpinnar tycker jag han lyckas förmedla mycket tankar om existentiella frågor och i denna fundamentalistiska tid försvara sökandet och behovet av det goda samtalet om existentiella livsfrågor.

Nu ser jag fram emot att få lyssna och reflektera kring vemod och längtan. Åtminstone en stund för sedan väntar detpulserande livet med en god middag på en av Visbys restauranger och Batmanfilmen ”The dark knight”. Men imorgon på färjan mot fastlandet kanske det är dags för nästa stund i Wikströms sällskap.

Göra slarvsylta av matprogram

Publicerad den av
2

Av en händelse hörde jag ett program i P1 i eftermiddag där Moa Martinsson ondgjorde sig över matprogrammen i Radio och TV. Året för inspelningen var 1962 och Moa var mycket upprörd över att när hennes tonårsbarnbarn besökte henne hade radion presenterat ett mystiskt recept på något som kallades ”pissa”. Detta hade fått tonåringarna att rodna och tycka att det hela var genant. Nej, enkelt och svenskt skall det vara slog Moa fast. Spickesill t ex. Eller varför inte slarvsylta?

Men trots insatsen har pizzan vunnit våra hjärtan och magar och slarvsyltan är nog vanligare som metafor än som maträtt.

Unikum?

Publicerad den av
Svara

Jag är en människa med unika intressen. Åtminstone fram till häromdagen när jag läste Christian  Landers blogg www.stuffwhitepeoplelike.com. Suck, där försvann illusionen om att vara ett unikum. Mainstream tycks vara vad jag är.

Välutbildad medelklass gillar nämligen enligt bloggens topp-100 lista saker som:

Böcker. Precis som jägare monterar upp trofeér visar vi upp böcker vi läst.

Ekologisk mat. En bekräftelse på att vi lever rätt.

Åta utomhus. Grilla i trädgården eller sitta under gasbrännare på en uteservering.

Som sagt, där försvann min illusion. Och din?

Förutom bloggen finns också en DN intervju med författaren och upphovsmannen Christian Lander .

Funderingar kring sista gången

Publicerad den av
Svara

När lyfte den siste mannen på hatten för en mötande kvinna?

När dukade man för sista gången fram askfat vid varje kuvert på finare middagar? Och när skickades en fin låda bjudcigaretter runt sista gången?

När neg en liten flicka för en främmande tant sista gången?

När räknade någon på en räknesticka för sista gången?

Det kanske är så att sista gången inte inträffat ännu? Men när får vi ett museum som ställer ut företeelser som vi gjort för sista gången? Jag bara undrar.

Som ni förstår har fredagskvällen ägnats åt djupa funderingar. Kanske vinets förtjänst eller fel. Det är dock inte sista gången vin dricks en fredagskväll så kanske kommer det fram fler djupsinnigheter.

Grattis Citroën 2 CV

Publicerad den av
Svara

I år är det 60 år sedan lill-cittran presenterades på en bilsalong i Paris. Den tillverkades sedan fram till 1990. För vän av siffror kan meddelas att totalt tillverkades femmiljoner etthundrafjortontusen niohundrasexton bilar (5 114 916!).

Chefskonstruktören till bilen, Pierre-Jules Boulanger, formulerade följande vision för sin personal; ”Ni ska konstruera en bil som kan transportera två bönder i träskor, en säck potatis, en trätunna vin eller olja i en hastighet av max 60 km/h med en bensinförbrukning av 3 dl/mil. Bilen ska kunna ta sig fram på gropiga och spåriga vägar och den ska vara tillräckligt lättkörd för att även kunna framföras av en kvinnlig förare utan tidigare erfarenheter”.

Tala om tydlig vision! Den får vilken modern ledare som helst att bli avundsjuk.

Själv är jag lycklig kvinnlig förare och ägare till ett av de tillverkade exemplaren. Och jag klarar att framföra bilen.

Är ni avundsjuka? Får ni inte tag i en begagnad går det att beställa en ny 2CV tillverkad av reservdelar för det facila priset av 16000 euro. Kanske värt att leta på begagnatmarknaden?

Ysby mitt i Europa

Publicerad den av
Svara

När jag gick i skolan på 60-talet i byn Ysby i södra Halland fanns där 2 Ica-affärer, en bensinstation, en charkuteributik, en cykelaffär och en poststation. Efter att ha flyttat därifrån kändes det som att ha lämnat en avkrok och för varje år blev servicen allt sämre och alla butiker försvann.

Men sedan några år finns en ny fräsch Ica-hall och ett lanthandelsmuseum med såväl fik som galleri i källaren. Byns omgivningar blir befolkade av sommargäster från hela nordvästra Europa och kanotuthyrning har blivit en sidoaffär för Ica-handlaren. Det är liv och rörelse igen – åtminstone under sommaren.

I somras upptäckte jag dessutom att den nedlagda affären som inte blev museum har fått liv. Två konstnärer, Margareta Ek och Peter B Bengtsson, har köpt fastigheten och i magasinet till Einars affär har det blivit utställningslokal. Teater, performance, happenings, film utlovas. Titta in på deras hemsida så ser ni lite av utlovad verksamhet. Verkar jättespännande och jag ska hålla ögonen öppna och återkomma. När jag besökte magasinet i somras och tittade på en utställning av ägarnas eget måleri höll jag nästan på att leasa en tavla för 50 kronor i månaden. Bara kontraktet mellan konstnären och ”konstälskaren” var oemotståndigt och värt att rama in. Tyvärr stupade det hela på att jag inte fick plats med tavlan i bilen.