Tog en kvällspromenad till huvudbiblioteket ikväll. Det var länge sedan jag gjorde ett besök där senast. Måste varit under semestern. Och jag som stundtals varit en daglig besökare. Ikväll var vi fyra låntagare och fyra anställda. Betyder inte bibliotek något längre för oss?

Mitt goda humör från häromkvällen när jag läste om USA:s kultursatsningar kändes som bortblåst.Var finns vår bildningshunger? Har bibliotek som offentlig institution spelat ut sin roll? Eller var det bara en allldeles för bra TV-kväll för att locka några skaror till böckerna?

Jag botaniserade runt en stund och gick sedan hem med tre böcker i väskan. Väl hemma stirrade jag förfärat på lånen: En essäbok om Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”, en doktorsavhandling om Lennart Sjögrens diktning av Peter Hultsberg och en diktsamling av Augustin Mannerheim? Saknar jag fullständigt självinsikt? Eller försökte jag imponera på personalen? När ska jag hinna läsa och förstå allt detta?

Efter detta grubbleri kom jag på lösningen: Precis som i idrott behövs naturligtvis uppvärmning. Därför gick jag till närbutiken och köpte senaste Femina. Läser den i kväll och tar itu med biblioteksböckerna imorgon.

Men en liten bläddring i boken om Sjögren orkade jag med. Och jag fastnade i och för denna dikt:

Det är inte lien som biter gräset
det är gräset som till sist
äter ner lien till en smal klinga utan stål
-nersövd till rost
sover den sen
i det övervuxna gräset.