Göra slarvsylta av matprogram

Av en händelse hörde jag ett program i P1 i eftermiddag där Moa Martinsson ondgjorde sig över matprogrammen i Radio och TV. Året för inspelningen var 1962 och Moa var mycket upprörd över att när hennes tonårsbarnbarn besökte henne hade radion presenterat ett mystiskt recept på något som kallades ”pissa”. Detta hade fått tonåringarna att rodna och tycka att det hela var genant. Nej, enkelt och svenskt skall det vara slog Moa fast. Spickesill t ex. Eller varför inte slarvsylta?

Men trots insatsen har pizzan vunnit våra hjärtan och magar och slarvsyltan är nog vanligare som metafor än som maträtt.

Funderingar kring sista gången

När lyfte den siste mannen på hatten för en mötande kvinna?

När dukade man för sista gången fram askfat vid varje kuvert på finare middagar? Och när skickades en fin låda bjudcigaretter runt sista gången?

När neg en liten flicka för en främmande tant sista gången?

När räknade någon på en räknesticka för sista gången?

Det kanske är så att sista gången inte inträffat ännu? Men när får vi ett museum som ställer ut företeelser som vi gjort för sista gången? Jag bara undrar.

Som ni förstår har fredagskvällen ägnats åt djupa funderingar. Kanske vinets förtjänst eller fel. Det är dock inte sista gången vin dricks en fredagskväll så kanske kommer det fram fler djupsinnigheter.

Grattis Citroën 2 CV

I år är det 60 år sedan lill-cittran presenterades på en bilsalong i Paris. Den tillverkades sedan fram till 1990. För vän av siffror kan meddelas att totalt tillverkades femmiljoner etthundrafjortontusen niohundrasexton bilar (5 114 916!).

Chefskonstruktören till bilen, Pierre-Jules Boulanger, formulerade följande vision för sin personal; ”Ni ska konstruera en bil som kan transportera två bönder i träskor, en säck potatis, en trätunna vin eller olja i en hastighet av max 60 km/h med en bensinförbrukning av 3 dl/mil. Bilen ska kunna ta sig fram på gropiga och spåriga vägar och den ska vara tillräckligt lättkörd för att även kunna framföras av en kvinnlig förare utan tidigare erfarenheter”.

Tala om tydlig vision! Den får vilken modern ledare som helst att bli avundsjuk.

Själv är jag lycklig kvinnlig förare och ägare till ett av de tillverkade exemplaren. Och jag klarar att framföra bilen.

Är ni avundsjuka? Får ni inte tag i en begagnad går det att beställa en ny 2CV tillverkad av reservdelar för det facila priset av 16000 euro. Kanske värt att leta på begagnatmarknaden?

Ysby mitt i Europa

När jag gick i skolan på 60-talet i byn Ysby i södra Halland fanns där 2 Ica-affärer, en bensinstation, en charkuteributik, en cykelaffär och en poststation. Efter att ha flyttat därifrån kändes det som att ha lämnat en avkrok och för varje år blev servicen allt sämre och alla butiker försvann.

Men sedan några år finns en ny fräsch Ica-hall och ett lanthandelsmuseum med såväl fik som galleri i källaren. Byns omgivningar blir befolkade av sommargäster från hela nordvästra Europa och kanotuthyrning har blivit en sidoaffär för Ica-handlaren. Det är liv och rörelse igen – åtminstone under sommaren.

I somras upptäckte jag dessutom att den nedlagda affären som inte blev museum har fått liv. Två konstnärer, Margareta Ek och Peter B Bengtsson, har köpt fastigheten och i magasinet till Einars affär har det blivit utställningslokal. Teater, performance, happenings, film utlovas. Titta in på deras hemsida så ser ni lite av utlovad verksamhet. Verkar jättespännande och jag ska hålla ögonen öppna och återkomma. När jag besökte magasinet i somras och tittade på en utställning av ägarnas eget måleri höll jag nästan på att leasa en tavla för 50 kronor i månaden. Bara kontraktet mellan konstnären och ”konstälskaren” var oemotståndigt och värt att rama in. Tyvärr stupade det hela på att jag inte fick plats med tavlan i bilen.

Kyrkoherdens porträtt

När min farmor i slutet på femtio-talet fyllde 50 år tror jag att den finaste presenten var den som som kyrkoherden i Årstad församling, Hjalmar Cervin, kom och uppvaktade henne med. Han hade med sig ett inramat foto av sig själv. Under alla år hängde porträttet på hedersplats i hennes finrum och innanför den svarta ramen möter betraktaren den uppfordrande blicken från en allvarlig man i prästskrud. När hemmet delades upp hamnade tavlan hos min far och nu har jag tagit hand om den.

När jag tittar på bilden ser jag min farmor på näthinnan. Min schartauanska farmor som gick till Asige kyrka varje söndag. Alltid med hatt eller basker på huvudet. Kvinnorna en generation före henne täckte alltid håret med en sjal. Farmor läste flitigt bibeln och Schartaus postilla.

Jag brukar berätta om de halländska kvinnorna och deras sjalar och långa kjolar för mina barn för att ge dem perspektiv på vad som idag enbart förknippas med islam.

Jag vet inte riktigt var jag ska förvara porträttet, men var det än hamnar vet jag att varje gång jag möter kyrkoherdens blick möter jag också ett stycke barndom.

Förklaringsdagen

En av de kyrkohögtider jag, bortsett från jul och påsk, är mest välbekant med är Kristi Förklaringsdag som firas idag, söndagen den 6 juli. Skälet är att vi oftast bor på landet då och här har vår församling, Väckelsång alltid haft friluftsgudstjänst ihop med närbelägna Tingsås församling. Då texten handlar om hur Jesus går upp på ett berg med några av sina lärjungar och där visar atthan både är Gud och människa så firas gudstjänsten just på ett berg på gränsen mellan de båda församlingarna. Nåja, berg är att ta i. Haglaberget som det heter är närmast att betrakta som en liten kulle eller en rejäl stenhäll.

Här har vi under 20 års sommarvistelse i trakten varit med nästan alla gånger. Först med små glada barn som klättrade på stenarna, sedan med tjuriga skolbarn som hellre ville läsa Kalle Anka i stugan, sedan utan tonåringarna för de läste faktiskt Kalle Anka i stugan. I år är alla ungar utflugna och upptagna med sommarjobb. Vädret var inte heller det bästa utan i sista stund flyttades arrangemanget inomhus. Där satt vi i en skolsal, 14 församlingsmedlemmar, 2 sommargäster, präst, kantor och två kyrkvärdar. Vi var bland de yngsta. Det har vi varit i 20 år.

Prästen varierade sin predikan jämfört med i fjol (tror jag) och jag tänkte att snart borde jag förstå innebörden av texten efter alla dessa år. Sedan tänkte jag på all den ansträngning man gjort för att skapa något extra, något annorlunda denna söndag. Och så kommer det 16 personer. Lite sorgligt känns det. Men ge inte upp, våra barn lät faktiskt lite nostalgiska när vi berättade för dem om dagen. Kanske blir vi 5 som kommer från vår familj nästa år. Och vi vill gärna att psalmen ”I denna ljuva sommartid” spelas och sjungs även nästa år.

Ständigt dessa deckare

Missförså mig inte. Jag älskar deckare och har så gjort sedan tonåren då jag slukade Maria Lang och Stieg Trenter. Nu blir det Donna Leon, P D James, Elisabeth George, Reginald Hill och… Men ibland känner man sig övermätt efter för många deckare och längtar efter något annat. Var tog romanerna vägen?

Idag hörde jag på lokalradion en trevlig svensklärare som berättade att hon läste minst fem böcker i veckan och hade som mission att sprida läsandets glädje bland sina elever. I sommar skulle hon tipsa oss radiolyssnare om bra böcker. Full av förväntan lyssnade jag på vad hon skulle rekommendera. Camilla Läckbergs senaste! Med all respekt för den svenska deckardrottningen så kände att den boken kunde jag kommit på själv. Deckare finns i varenda livsmedelsaffär och kiosk till priset av några tjugor. Var finns böckerna som får en att känna sig som om man ätit på en bättre restaurang och inte på MacDonalds om liknelsen tillåts?

Får en ingenjör i all anspråkslöshet föreslå att deckarna i sommar varvas med mer tuggmotstånd i form av Bodil Malmsten (prova gärna att läsa hennes pjäs ”Tryck stjärna, tryck), Patricia Tudor Sandahls självbiografi ”Ett himla liv” eller Margaret Drabbles roman ”De sju systrarna”. Fler tips mottages gärna!

Livet med fru GPS

Nu har jag fallit för en ny leksak. En GPS. Jag har alltid gillat kartor ända sedan min korta och mediokra karriär som orienterare (Bästa merit: vann klassen D13-14 år i Ullared i Halland 1 maj 1972). När jag kör min Citroen 2CV är Motors kartbok från 1960 oundgänglig för då blir vägvalet små bortglömda grusvägar som jag och bilen trivs med att köra. I bruksbilen har hittills modernare kartböcker gällt även om jag även med den gärna väljer de gamla riksvägarna.Passar på att erkänna att jag häromdagen när jag var på ett tjänsteärende i Oskarshamn råkade köra ”fel” på hemvägen och firmabilen och jag njöt av den gamla riksvägen som slingrade sig så vackert i kustlandskapet och genom det vackra samhället Påskallavik.

Men nu har jag en TOMTOM med Europakartor till hjälp för att garantera att jag kommer till rätt plats via trevliga vägar. Fru GPS och jag har dock en del dipyter och hon för irriterande dialoger när jag konsekvent försöker välja kortaste vägen för att då förhoppningsvis hitta vackra genvägar. Hon varnar ilsket för att vägvalet kan ta mer tid och innefatta grusvägar! Det gäller att vara listig för att få njuta av svensk landsbygd genom att lägga in spännande orter vi måste åka ”via”.

Men ibland överraskar hon mig med nya upplevelser när man valt funktionen ”närmaste väg”. Plötsligt dirigeras man in i skogen på en genväg man inte sett på kartan där upplösningen inte varit tillräcklig. I över 20 år har jag regelbundet kört vägen förbi det lilla småländska samhället Påryd och förra helgen visade fru GPS mig ett nytt vägval genom samhället och några kilometer i skogen innan vi kom ut på Stora vägen igen. Kom förbi kyrkan och lärde mig att församlingen och kyrkan heter Karlslunda. Och nu vet ni det också.

De goda samtalen

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

(Hjalmar Gullberg,
”Att övervinna världen”)

Nu har jag precis kommit hem från bilutställningen Nostalgia i Ronneby. Ni som läst mina inlägg de senaste dagarna vet vilken ruelse och ångest jag haft se senaste dagarna kring min bils skick! Skulle den duga? Vad ska folk säga? Sådana dumheter. Tänk att jag under bilens vinterförvaring glömt att en av anledningarna till att jag äger en Citroen 2CV är att få del av fina upplevelser, inte att skapa ytterligare prestationshets.

Dagen idag blev just en fin upplevelse. Bilen duger utmärkt som den är. Kvalar in i gruppen bruksbilar där upplevelser och goda samtal prioriteras. Hjalmar Gullbergs dikt ovan illustrerar fint hur dagen var.

Dessutom har jag fått tre erbjudanden om att få köpa billiga, begagnade motorhuvar. En dessutom i rätt färg. Vidare har jag köpt ytterligare en verkstadshandbok. Får bli läsning under långa mörka höstkvällar.

Den teoretiska bilmekanikern

Jag älskar bilmekande. Kan sitta i timmar och läsa verkstadshandboken ”Haynes: Owners Workshop Manual for 2CV”.. Dock är praktiken inte lika rolig.

När jag i fjol åkte hem från bilutställningen Nostalgia i Ronneby var jag full av entusiasm och planer på hur jag skulle få min Citroen 2CV att avancera från den näst, näst, näst mest vanskötta bilen till att åtminstone hamna i mittfältet. På lördag är det år sedan och det är dags att köra bilen till Ronneby igen.

Status? Bilen kommer vara den mest vanskötta av alla i montern. Men någon ska ju vara det. Och det är ju roligt för de andra i Citroenklubben att få glänsa… Var tog alla timmar jag skulle skruva och muttra vägen? Ja, muttrat har jag gjort, men inte skruvat. Igår kväll tog jag mig samman och tvättade den i alla fall. Maken som är både teoretiker och praktiker förbarmade sig och gjorde en heroisk insats.

Förra veckan flög motorhuven upp under färd (inget roligt!). Det resulterade i ett djupt veck i plåten tvärs över hela huven. I måndags körde jag till en bilplåtslagare för att vädja om akut hjälp inför helgens utställning. ”Köp ny bil” sa han. ”Jag har redan en annan ny bil” sa jag surt. ”Du hörde fel. Jag sa köp ny huv” sa han vänligt. ”Det här går inte att göra något åt.”

”Visst f-n kan man fixa till huven lite akut” sa maken igår kväll. Han är nämligen inte bilplåtslagare så därför begriper han inte bättre. Resolut tog han bort huven (Det är mycket enkelt, t.o.m. jag klarar det. Man drar den i ett spår i sidled) och la den på gräsmattan. Sedan trampade han försiktigt ut det fula plåtvecket. Det blev jättesnyggt! Hade inte lacken blivit skadad runt om vecket hade det knappt synts alls. Tack snälle icke-plåtslagare!