Jag älskar bilmekande. Kan sitta i timmar och läsa verkstadshandboken ”Haynes: Owners Workshop Manual for 2CV”.. Dock är praktiken inte lika rolig.

När jag i fjol åkte hem från bilutställningen Nostalgia i Ronneby var jag full av entusiasm och planer på hur jag skulle få min Citroen 2CV att avancera från den näst, näst, näst mest vanskötta bilen till att åtminstone hamna i mittfältet. På lördag är det år sedan och det är dags att köra bilen till Ronneby igen.

Status? Bilen kommer vara den mest vanskötta av alla i montern. Men någon ska ju vara det. Och det är ju roligt för de andra i Citroenklubben att få glänsa… Var tog alla timmar jag skulle skruva och muttra vägen? Ja, muttrat har jag gjort, men inte skruvat. Igår kväll tog jag mig samman och tvättade den i alla fall. Maken som är både teoretiker och praktiker förbarmade sig och gjorde en heroisk insats.

Förra veckan flög motorhuven upp under färd (inget roligt!). Det resulterade i ett djupt veck i plåten tvärs över hela huven. I måndags körde jag till en bilplåtslagare för att vädja om akut hjälp inför helgens utställning. ”Köp ny bil” sa han. ”Jag har redan en annan ny bil” sa jag surt. ”Du hörde fel. Jag sa köp ny huv” sa han vänligt. ”Det här går inte att göra något åt.”

”Visst f-n kan man fixa till huven lite akut” sa maken igår kväll. Han är nämligen inte bilplåtslagare så därför begriper han inte bättre. Resolut tog han bort huven (Det är mycket enkelt, t.o.m. jag klarar det. Man drar den i ett spår i sidled) och la den på gräsmattan. Sedan trampade han försiktigt ut det fula plåtvecket. Det blev jättesnyggt! Hade inte lacken blivit skadad runt om vecket hade det knappt synts alls. Tack snälle icke-plåtslagare!