I somras flyttade vi coh packade, bar och packade upp 120 ICA-kassar med böcker. Några lyckades vi gallra bort, men de flesta fick följa med till nya bostaden.

I de digitala mediernas tidsålder undrar man ju ibland vad man håller på med.  De 60 hyllmetrarna ska ju till råga på allt dammas ibland (fast det är långt mellan ”iblanden”).  Men när man går längs bokhyllorna och botaniserar och ler igenkännandets glädje  tänker man att det var värt att släpa kassarna med Olof Lagercrantz, Patricia Tudor Sandahl, Owe Wikström och alla engelska deckarna.

Och nu är man ju modern igen! IKEA-katalogen visar bilder på vardagsrum med fulla bokhyllor längs väggarna. Och Expressens läsare kan köpa Nationalencyklopedien tillsammans med tidningen.

Det är bara att njuta av känslan av att vara modern – åtminstone den här hösten. Välkomna hit Sköna Hem och Allt i Hemmet. Så här ska ett vardagsrum se ut i höst.

Sova middag är något jag är bra på. Gör det så ofta jag kan och många gånger alldeles för länge. Men det går inte så lätt att kombinera med modernt yrkesliv. Tacka vet jag bondesamhället. Pappa sov på kökssoffan exakt mellan slutet på TT-nyheterna halv ett och väderrapporten fem i. Men jag har inte tyckt det passat sig i kontorsmiljö. Tills idag.

När jag skjutsade min äldsta dotter till fem i sextåget i morse (huh) och vi småpratade om ditten och datten förstod jag dock att hennes generation tyckts ha anammat klokskapen från bondesamhället. För henne var det helt naturligt att använda jobbets vilrum för en tupplur när arbetsdagen blev lång.

Men även en konservativ medelålders chef som jag får kanske tänka om. Dagens Industri (!) redovisar idag en undersökning från Pew Research Institute där vikten av vila framhålls. Men högst 20-25 minuter. Det är då effekten blir förnyad ork. För lång middagslur ger trötthet. Salvador Dali tog en lur sittande med en sked i handen. När sömnen blev för djup föll skeden till golvet och han vaknade alert av ljudet.

Kanske dags att införa ”power nap” på jobbet?

Mer att läsa finns också på amerikanska sleep foundations hemsida.

Idag är vi 11% av befolkningen som räknar med att verkligen uppmärksammas av ni andra 89 procenten. Det är vår dag nämligen. De vänsterhäntas. Men än har jag inte sett till några festligheter. Fick ett grattis på SMS från sonen och skickade tillbaka ett dito då mina gener gått i arv till honom. Han rapporterade från Gotland att där inte verkade vara några speciella festligheter. Här på Öland har jag inte sett till något. Jo maken har lovat att vi ska skåla med något gott i glasen i kväll och att han dagen till ära ska dricka med vänster hand.

Jag är för blygsam för att räkna upp alla framstående personer som är vänsterhänta och alldeles för hypokondrisk för att beskriva de sjukdomar som var överrepresenterade hos vänsterhänta. Vill inte heller framstå som så gammal jag faktiskt är genom att berätta ett skolmine från 4:e klass då min lärare tvingade mig skriva med höger hand eftersom vi fortfarande använde bläckpennor i skolan och vänsterhänthet går inte ihop med bläckpennor. Det blir liksom ingen text utan allt bläck hamnar på vänster hands sida och på vänster tröjärm.

Nu råkade det bli sagt och  det var faktiskt inte 30-tal när det hände utan 1968. Fast det var i en halländsk bondby om det förklarar något.

Nu är det dags igen. Imorgon börjar jag jobba och tänker därför bli ambitiös med bloggandet igen. Sedan jag tog en time-out i början på sommaren har mycket hänt privat: flyttat från Kalmar till Öland, från lägenhet till stort härligt funkishus, från stadskärna till by och sist men inte minst blivit trädgårdsägare.

Ny miljö, ”nära, men ändå långt borta”.  Får se om det märks i höstens bloggtexter.

Nu tar jag en paus i juli månad. Istället för att blogga ska jag ha semester, flytta in i nytt hus, vänta på att beställt bredband installeras och rensa ogräs.

1 augusti startar jag mitt bloggande igen. Ha en skön sommar!

23 nallar,  5 legolådor, leksakstelefon, leksaksspis, trasig dinosaurie, lådor med teckningar, 7 pussel, bilbana, trätåg, märklintåg, 3 kassar barnböcker, videoband. sagokassetter…

Det känns som det aldrig tar slut. En hel klädkammare fyllda med passerade bandomars alla leksaker. Nu när vi ska flytta är det skarpt läge. Ska verkligen allt med? Frågar barnen efter alla dessa saker? Gör vi det?

Man står där och velar. Ska apan i skräppåsen, i lådan för saker som ska skänkas bort eller i flyttkartongen?  Verkligen  I-landsproblem.

Tar ett raskt beslut. Det här är inte mitt jobb. Stänger om klädkammaren. När barnen kommer hem blir det ultimatum: sortera, släng eller packa ner och lämna inte klädkammaren förrän du är klar.

Låste dörren till huset på landet för sista gången. 19 års sommarboende är till ände. I ett dygn har vi sorterat, kastat, packat ner minnen. Barncyklar, legokörkort, lektält, metspön, Smålandsposten från sommaren 1994, musätna täcken, tomglas, tomglas och inplastade kartor över Åsnen.

Så rullar vi iväg med fullastad bil och dito släp. Tysta, bägge med klump i halsen. Småland är i underbar vårskrud. Syrenerna blommar, björkarna nyutslagna, sjöarna blåa,  ängarna fulla med blommor. Jag håller en bukett gullvivor i handen. Patetiskt, men ändå lite rätt.

Efter en kopp kaffe i en helt osannolikt charmlös grillbar halvvägs hem kommer vi i annan stämning. Var sak har faktiskt sin tid. Nu väntar året runt boende på Öland. Vi ska leva och bo mitt i ett semesterparadis. Alltid, varenda dag.

Gick på Dalagatan i Stockholm häromdagen och kom plötsligt ihåg en klasskamrat jag hade på teknis i Linköping som var uppvuxen just där. Hon satt och filosoferade över sitt yrkesval en dag och sa först att det var lustigt att hon valt ingenjörsbanan för pappa var bankdirektör och mamma hemmafru och släkten i övrigt hade inte heller ägnat sig åt tekniska yrken.

”Fast det klart, mamma byggde en TV”. Vi andra tappade hakan fullständigt. Hon fick fortsätta att förklara: ”Pappa tyckte inte TV var någor viktigt, men mamma ville gärna ha en TV då i början på 60-talet. På KTH ordnade man studiecirklar i TV-teknik där deltagarna fick löda ihop en egen TV och mamma anmälde sig och kom i triumf hem med en fungerande TV som vi hade i många år”.

Någon TV har varken jag eller mamma byggt. Kanske därför mina döttrar inte valt ingenjörsbanan. Men jag har byggt en kortvågsradio samt skruvat ihop en lyftkran i meccano. Alltid något. Dessutom fick jag lådan ”Den lille elektrikern” i julklapp 1968 och klarade nästan alla byggen. Men komer det en studiecirkel i TV-byggande ska jag anmäla mig bums.

Grattis Laila Ohlgren till Polhemspriset. Ett exklusivt pris som sedan 1878 delats ut till ingenjörer för genialiska tekniska lösningar.

Trots att jag själv är ingenjör och har jobbat över 20-år i telekombranschen har jag aldrig hört talas om hennes innovation: lösningen på hur uppkopplingen av mobiltelefonsamtal skulle gå till. Hon tänkte helt enkelt utanför de givna ramarna.

Hela systembeskrivningen av den nya telefonin byggde på att telefonnumret fördes över siffra för siffra till nätet. Fungerade utmärkt för fasta telefonnätet, men i radionätet hände det ofta att någon siffra inte kom fram och uppkopplingen misslyckades. En vecka före att systemet trots allt skulle godkännas kom hon på att man kunde lagra hela telefonnumret i mobilen och skicka hela sifferraden på en enda gång. Det fungerade mycket, mycket bättre och i kamp med klockan lyckades hon verifiera den nya lösningen. En lösning som idag är en förutsättning för hela den enorma mobiltelefoniutvecklingen. Synd hon inte tog patent bara. Men priset är väl en härlig belöning för en fantastisk ingenjörsgärning av en kvinna som i intervjuer berättar att hon älskade sitt arbete så mycket att måndagar var hennes lyckligaste dag i veckan.

Jag är rätt förtjust i lördagar och söndagar också, men även en medioker ingenjör som jag kan instämma i Lailas uppmaning: Bli ingenjörer flickor och pojkar.

Läs mer om henne i Svenska Dagbladet.