Profilbild för Okänd

Om bodilanjar

Jag går gärna på strövtåg i litteraturen och skall någon gång läsa Proust samt söka efter James Joyces spår i Trieste. Det hann jag inte göra medan jag var rektor på Capellagården på Öland. Får se om jag hinner nu när jag är pensionär. Kommer fortsätta läsa osorterat och njutningsfullt samt besöka platser med en spännande historia. Härligt nog verkar alla platser ha det. Bara man gräver lite. Mitt allra första blogginlägg, Har ni varit i Strömsnäsbruk?, som är från den 29 juli 2007 handlar just om detta. Och så har det fortsatt med grävandet genom åren.

Färre, inte mindre

Jag bjöd på gårdagens skratt när jag råkade säga att det blev mindre och mindre människor på en utställning jag varit på. Men jag var inte Gulliver på resa utan naturligtvis blev besökarna färre och färre.

På tal om utställningar hade jag en fin konstupplevelse förra veckan när jag såg Nina Roos målningar på galleri Arnstedt & Kullgren i Östra Karup. Ska inte försöka mig på att recensera själv utan hänvisar till Hallandsposten istället.

Målningarna var fantastiska och lätta att ta in även för en glad amatör. Dock krävdes mer omfattande kunskaper i svenska språket än vad jag har för att avkoda utställningskatalogen. Inte visste jag att ”konnotationer” betyder innebörd och att en ”protagonist” är huvudpersonen i en pjäs eller film. Men nu vet jag.

Kyrkoherdens porträtt

När min farmor i slutet på femtio-talet fyllde 50 år tror jag att den finaste presenten var den som som kyrkoherden i Årstad församling, Hjalmar Cervin, kom och uppvaktade henne med. Han hade med sig ett inramat foto av sig själv. Under alla år hängde porträttet på hedersplats i hennes finrum och innanför den svarta ramen möter betraktaren den uppfordrande blicken från en allvarlig man i prästskrud. När hemmet delades upp hamnade tavlan hos min far och nu har jag tagit hand om den.

När jag tittar på bilden ser jag min farmor på näthinnan. Min schartauanska farmor som gick till Asige kyrka varje söndag. Alltid med hatt eller basker på huvudet. Kvinnorna en generation före henne täckte alltid håret med en sjal. Farmor läste flitigt bibeln och Schartaus postilla.

Jag brukar berätta om de halländska kvinnorna och deras sjalar och långa kjolar för mina barn för att ge dem perspektiv på vad som idag enbart förknippas med islam.

Jag vet inte riktigt var jag ska förvara porträttet, men var det än hamnar vet jag att varje gång jag möter kyrkoherdens blick möter jag också ett stycke barndom.

Rössmåla mitt i Europa

Det var en underbar lördag i juli. vi var på väg till en festival på Tyrolens festplats utanför Alvesta. Missa inte ett besök på den festplatsen vid något tillfälle! På Tyrolens hemsida finns höstens program och fantastiska bilder på festplatsen. Efter att ha sett dem är det svårt att motstå ett besök i verkligheten.

Nåväl, vi körde med lillcittran på vackra vägar dit längs sjön Åsnen. Det enda som saknades var ett fik för kaffeabstinensen började köra sig kännbar. Vi skojade om att det säkert fanns ett kafé bakom nästa krök. Och plötsligt fanns det! Mitt i den lilla byn Rössmåla stod det en skylt utanför den gamla skolan där man gjorde reklam för utställningen ”Rössmåla mitt i Euriopa” samt för sin servering av kaffe och hemgjord ostkaka. Tack alla hembygdsföreningar för att ni räddar stackars bilister som har vett att undvika nya vägar.

Vi log åt utställningstiteln och tyckte den var kanske lite förmäten, men efter två koppar kaffe när hjärncellerna vaknade tänkte vi att den var inte så dum. Aldrig har väl byn Rösssmåla i Tingsryds kommun i Södra Småland varit mer mitt i Europa än nu. Fram till 1900-talet bestod byn bara av några bondgårdar. Sedan växte den till sig som ett stationssamhälle på sträckan Norraryd-Kvarnamåla och hade sin storhetstid med järnväg, handel, hantverkare fram till mitten på 40-talet då landsvägstransporterna slog ut järnvägen och de viktiga länsvägarna inte passerade byn utan gick en mil öster-  och söderut.

1965 lades persontrafiken ner och 1971 försvann godstrafiken och året efter revs rälsen upp. Men idag har byn och bygden fått nytt liv tack vare alla Européer som väljer att tillbringa sin semester och till och med flytta hit som pensionärer här. Plötsligt kommer åtminstone nordeuropa nära med alla tyskar, holländare och danskar som ger liv åt bygden och hindrar husen från att förfalla.

Själva utställningen levde inte riktigt upp till titeln, då den mest fokuserade på ”hur det var i Rössmåa förr” och vilka som var vilka på skolkorten på 50-talet, men något annat år kanske de nya bymedlemmarna får sätta sin prägel på utställning. Vi kommer gärna igen för ostkakan var jättegod.

Visa din bokhylla

DN skriver idag om att sajten Bookrabbit uppmanar sina besökare att ta en bild på sin bokhylla och publicera den på Bookrabbits sajt. Där finns nu 900 bokhyllor att titta på. Jag tittar runt på mina bokhyllor med kritiska ögon och undrar om jag skulle våga visa dem utan besök av en bokhyllestylist. Jag vill inte gärna avslöja för omvärlden att jag har en hel hylla med Bigglesböcker och en hylla med Maria Langdeckare. För att inte tala om mina tidskriftsamlare med Fantomen och Asterix. Men kanske kan fotot tas så att tre årgångar Lyrikvännen syns strax under hyllan med Olof Lagercrantz samtliga böcker?

Men tänk om publiceringen av bokhyllor är en variant av nätdating?  Då kan jag strunta i det hela. Mina bokhyllor har precis som jag redan hittat en partner. Biggles samsas med floror och fågelböcker, Kapten Hornblower och Peter Englunds samtliga tegelstensdokumentärer. Såväl mina bokhyllor som jag själv trivs väldigt bra med detta. Det blir inget offentliggörande av de schizofrena hyllorna. Men det är kul att titta på andras hyllor.

Pandoras Ask

Bra litteratur är som Pandoras Ask. Öppnar dörrar till nya världar och ger tillfälle till nya spännande kunskaper. Jag har precis läst ut dokumentärromanen ”Kärleken till Frank” av Nancy Horan. Den handlar om hur Mamah Cheney och arkitekten Frank Lloyd Wright träffas i Chicago 1903 och inleder ett förhållande. Bägge är gifta och har barn och förhållandet blir en skandal där de förföljs av pressen, nekas till skilsmässor och Mamah får avstå sina barn. Det är en plågsam skildring av det höga priset som främst Mamah tvingas betala för att hon, som hon själv uttrycker det: ”Jag har stått vid sidan av livet och sett det flyta förbi. Jag vill simma i floden. Jag vill känna strömmarna.

Såväl i roman som i verkligheten möter Mamah Cheney Ellen Key, besöker hennes hem Strand vid Vättern och blir Keys amerikanska översättare. Där öppnades min första ask: ska till biblioteket i morgon och låna böcker om Ellen Key för att friska upp mitt diffusa minne av hennes gärning. Måste deesutom leta reda på en artikel som forskaren Lena Johanesson skrivit om vänskapen och brevväxlingen mellan Key och Cheney. Nästa ask blev nyfikenheten på arkitekten. Har skrivit mail till min amerikanske syssling med rötter i Chicago för att höra hur känd Lloyd Wright är idag. Upptäckte på Wikipedia att jag faktiskt sett och besökt en byggnad han ritat: Guggenheimmuseet i New York.

Sista asken hittills var riktigt kul. Mina tonårsfavoriter Simon and Garfunkel har skrivit en hyllningslåt till arkitekten: ”So long Frank Lloyd Wright”. Lyssna gärna på den på den här länken från Youtube för där får ni samtidigt njuta av en bildkavalkad över en del av hans verk.

Till sist ett citat av Frank Lloyd Wright: ”Love of an idea is the love of God”

Förklaringsdagen

En av de kyrkohögtider jag, bortsett från jul och påsk, är mest välbekant med är Kristi Förklaringsdag som firas idag, söndagen den 6 juli. Skälet är att vi oftast bor på landet då och här har vår församling, Väckelsång alltid haft friluftsgudstjänst ihop med närbelägna Tingsås församling. Då texten handlar om hur Jesus går upp på ett berg med några av sina lärjungar och där visar atthan både är Gud och människa så firas gudstjänsten just på ett berg på gränsen mellan de båda församlingarna. Nåja, berg är att ta i. Haglaberget som det heter är närmast att betrakta som en liten kulle eller en rejäl stenhäll.

Här har vi under 20 års sommarvistelse i trakten varit med nästan alla gånger. Först med små glada barn som klättrade på stenarna, sedan med tjuriga skolbarn som hellre ville läsa Kalle Anka i stugan, sedan utan tonåringarna för de läste faktiskt Kalle Anka i stugan. I år är alla ungar utflugna och upptagna med sommarjobb. Vädret var inte heller det bästa utan i sista stund flyttades arrangemanget inomhus. Där satt vi i en skolsal, 14 församlingsmedlemmar, 2 sommargäster, präst, kantor och två kyrkvärdar. Vi var bland de yngsta. Det har vi varit i 20 år.

Prästen varierade sin predikan jämfört med i fjol (tror jag) och jag tänkte att snart borde jag förstå innebörden av texten efter alla dessa år. Sedan tänkte jag på all den ansträngning man gjort för att skapa något extra, något annorlunda denna söndag. Och så kommer det 16 personer. Lite sorgligt känns det. Men ge inte upp, våra barn lät faktiskt lite nostalgiska när vi berättade för dem om dagen. Kanske blir vi 5 som kommer från vår familj nästa år. Och vi vill gärna att psalmen ”I denna ljuva sommartid” spelas och sjungs även nästa år.

Ständigt dessa deckare

Missförså mig inte. Jag älskar deckare och har så gjort sedan tonåren då jag slukade Maria Lang och Stieg Trenter. Nu blir det Donna Leon, P D James, Elisabeth George, Reginald Hill och… Men ibland känner man sig övermätt efter för många deckare och längtar efter något annat. Var tog romanerna vägen?

Idag hörde jag på lokalradion en trevlig svensklärare som berättade att hon läste minst fem böcker i veckan och hade som mission att sprida läsandets glädje bland sina elever. I sommar skulle hon tipsa oss radiolyssnare om bra böcker. Full av förväntan lyssnade jag på vad hon skulle rekommendera. Camilla Läckbergs senaste! Med all respekt för den svenska deckardrottningen så kände att den boken kunde jag kommit på själv. Deckare finns i varenda livsmedelsaffär och kiosk till priset av några tjugor. Var finns böckerna som får en att känna sig som om man ätit på en bättre restaurang och inte på MacDonalds om liknelsen tillåts?

Får en ingenjör i all anspråkslöshet föreslå att deckarna i sommar varvas med mer tuggmotstånd i form av Bodil Malmsten (prova gärna att läsa hennes pjäs ”Tryck stjärna, tryck), Patricia Tudor Sandahls självbiografi ”Ett himla liv” eller Margaret Drabbles roman ”De sju systrarna”. Fler tips mottages gärna!

Livet med fru GPS

Nu har jag fallit för en ny leksak. En GPS. Jag har alltid gillat kartor ända sedan min korta och mediokra karriär som orienterare (Bästa merit: vann klassen D13-14 år i Ullared i Halland 1 maj 1972). När jag kör min Citroen 2CV är Motors kartbok från 1960 oundgänglig för då blir vägvalet små bortglömda grusvägar som jag och bilen trivs med att köra. I bruksbilen har hittills modernare kartböcker gällt även om jag även med den gärna väljer de gamla riksvägarna.Passar på att erkänna att jag häromdagen när jag var på ett tjänsteärende i Oskarshamn råkade köra ”fel” på hemvägen och firmabilen och jag njöt av den gamla riksvägen som slingrade sig så vackert i kustlandskapet och genom det vackra samhället Påskallavik.

Men nu har jag en TOMTOM med Europakartor till hjälp för att garantera att jag kommer till rätt plats via trevliga vägar. Fru GPS och jag har dock en del dipyter och hon för irriterande dialoger när jag konsekvent försöker välja kortaste vägen för att då förhoppningsvis hitta vackra genvägar. Hon varnar ilsket för att vägvalet kan ta mer tid och innefatta grusvägar! Det gäller att vara listig för att få njuta av svensk landsbygd genom att lägga in spännande orter vi måste åka ”via”.

Men ibland överraskar hon mig med nya upplevelser när man valt funktionen ”närmaste väg”. Plötsligt dirigeras man in i skogen på en genväg man inte sett på kartan där upplösningen inte varit tillräcklig. I över 20 år har jag regelbundet kört vägen förbi det lilla småländska samhället Påryd och förra helgen visade fru GPS mig ett nytt vägval genom samhället och några kilometer i skogen innan vi kom ut på Stora vägen igen. Kom förbi kyrkan och lärde mig att församlingen och kyrkan heter Karlslunda. Och nu vet ni det också.

De goda samtalen

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

(Hjalmar Gullberg,
”Att övervinna världen”)

Nu har jag precis kommit hem från bilutställningen Nostalgia i Ronneby. Ni som läst mina inlägg de senaste dagarna vet vilken ruelse och ångest jag haft se senaste dagarna kring min bils skick! Skulle den duga? Vad ska folk säga? Sådana dumheter. Tänk att jag under bilens vinterförvaring glömt att en av anledningarna till att jag äger en Citroen 2CV är att få del av fina upplevelser, inte att skapa ytterligare prestationshets.

Dagen idag blev just en fin upplevelse. Bilen duger utmärkt som den är. Kvalar in i gruppen bruksbilar där upplevelser och goda samtal prioriteras. Hjalmar Gullbergs dikt ovan illustrerar fint hur dagen var.

Dessutom har jag fått tre erbjudanden om att få köpa billiga, begagnade motorhuvar. En dessutom i rätt färg. Vidare har jag köpt ytterligare en verkstadshandbok. Får bli läsning under långa mörka höstkvällar.

Den teoretiska bilmekanikern

Jag älskar bilmekande. Kan sitta i timmar och läsa verkstadshandboken ”Haynes: Owners Workshop Manual for 2CV”.. Dock är praktiken inte lika rolig.

När jag i fjol åkte hem från bilutställningen Nostalgia i Ronneby var jag full av entusiasm och planer på hur jag skulle få min Citroen 2CV att avancera från den näst, näst, näst mest vanskötta bilen till att åtminstone hamna i mittfältet. På lördag är det år sedan och det är dags att köra bilen till Ronneby igen.

Status? Bilen kommer vara den mest vanskötta av alla i montern. Men någon ska ju vara det. Och det är ju roligt för de andra i Citroenklubben att få glänsa… Var tog alla timmar jag skulle skruva och muttra vägen? Ja, muttrat har jag gjort, men inte skruvat. Igår kväll tog jag mig samman och tvättade den i alla fall. Maken som är både teoretiker och praktiker förbarmade sig och gjorde en heroisk insats.

Förra veckan flög motorhuven upp under färd (inget roligt!). Det resulterade i ett djupt veck i plåten tvärs över hela huven. I måndags körde jag till en bilplåtslagare för att vädja om akut hjälp inför helgens utställning. ”Köp ny bil” sa han. ”Jag har redan en annan ny bil” sa jag surt. ”Du hörde fel. Jag sa köp ny huv” sa han vänligt. ”Det här går inte att göra något åt.”

”Visst f-n kan man fixa till huven lite akut” sa maken igår kväll. Han är nämligen inte bilplåtslagare så därför begriper han inte bättre. Resolut tog han bort huven (Det är mycket enkelt, t.o.m. jag klarar det. Man drar den i ett spår i sidled) och la den på gräsmattan. Sedan trampade han försiktigt ut det fula plåtvecket. Det blev jättesnyggt! Hade inte lacken blivit skadad runt om vecket hade det knappt synts alls. Tack snälle icke-plåtslagare!