Farmor hade tur. Hon hade tur när hon blev bortauktionerad. Hon kom till en bra familj. Hennes älskade syster hade inte samma tur. Hon dog ett år senare i lunginflammation. Då hade hon legat och hackat tänder i kökssoffan i ett utkylt kök en hel vinter. Elda i spisen fick hon inte göra på kvällen eller natten. Först på morgonen fick hon lägga i vedpinnar så att spisen var varm när familjen kom in i köket.

Jag hade tur. 51 år senare än farmor föddes jag in i det Sverige som inte längre var fattigdomens och orättvisornas land utan ett land fylld av framtidstro och välfärdsbygge. Allt var möjligt. Mina föräldrar hade både TV, hembiträde och bil. Och nu 1958 också ett efterlängtat och planerat barn.

Farmor hade drömt om att ha två barn, en pojke och en flicka. Det blev en familj med åtta barn. Farmor höll noga koll på alla  unga kvinnor i byn och kommenterade gärna om första barnet kom till världen väl fort, men hon lämnade rummet och slog igen dörren hårt efter sig när min far en gång i vuxen ålder dristade sig till  att säga att hon själv varit snabb mellan bröllopsnatt och förlossning. Åtta barn, födda mellan 1927 och 1948. Den förste när hon var ung, bara drygt 20, den siste när kroppen och sinnet började bli gammalt. Då hade de äldsta barnen för länge sedan flyttat hemifrån.

Det finns inte många bilder av farmor, men märkligt nog finns ett foto bevarad från 1940 där hon står tillsammans med sina fem äldsta barn. Fotografen är okänd och ingen vet varför bilden togs. Alla är dessutom arbetsklädda, inte finklädda på bilden. Barnarbete var en självklarhet så visst behövde pojkarna overaller.  Hur skulle annars familjen klara sig? Farfar låg inkallad under kriget och alla händer behövdes för att hålla svälten borta. Riktigt räckte det egna arbetet inte till utan grannarna stack till familjen matpaket. På bilden har farmor  förkläde över klänningen och naturligtvis ett huckle för att dölja håret. Hon var ju en gift kvinna.

När farmor fyllde femtio kom kyrkoherde Cervin cyklande och uppvaktade henne med en inslagen present. Det var ett stort ögonblick i hennes liv. En strävsam schartauansk kvinna som gick till kyrkan varje söndag blev här sedd. Tänk att Hjalmar Cervin i egen person kom på hennes uppvaktning. Och presenten – ett inramat fotografi av honom. Så fantastiskt. Prästporträttet hängde i sovrummet resten av hennes liv. Hon var så stolt. Nu hänger Hjalmar i mitt arbetsrum och tittar på mig. Ibland tittar jag på honom och tänker att det är skönt att du håller på ordning på mig och påminner mig om varifrån jag kommit.

Köket var din självklara plats inomhus. Här tror jag du trivdes bäst. Få gå mellan skafferi, spis och bänk i egen takt. Du jobbade gärna medan familj och gäster satt bänkade runt köksbordet. När det var kalas och gästerna satt i finrummet satt du aldrig vid matbordet. Du gick fram och tillbaka med mat och dryck och åt själv i all hast sittande vid skärbrädan i köket. Därifrån såg du in i finrummet och kunde snabbt resa dig om det behövdes.

Du ville inte gärna åka hemifrån. Ja till kyrkan på söndagar åkte du, men helst inte någon annanstans. Kanske var det så att för dig som förlorade föräldrar och  barndomshem vid sju års ålder så är den egna stugan så viktig och så full av trygghet att du helst inte ville lämna den. Jag önskar att vi förstått det när du levde och inte visat vår besvikelse så ofta över att du aldrig ville komma och hälsa på utan alltid skyllde på att du var trött när något barn eller barnbarn fyllde år.

Vi stod inte varandra nära när du levde, jag var bara ett av de 22 barnbarnen. Men ju äldre jag själv blir desto mer nyfiken blir jag på vem du var Jag minns ditt kök, jag minns dofterna i köket, bonaden på väggen, de grova hemvävda handdukarna, utsikten över gårdsplan och åker. Det gör inte mina barn och det kommer inte mina barnbarn göra. Men jag vill föra berättelsen om ditt liv vidare till dem och säga att vi alltid måste fortsätta arbeta för en värld där ingen fryser ihjäl ensam i en kökssoffa.