-Om hur det är att leva.

Läser i dagens DN en artikel av Erik Andersson: ”I spåren av en svunnen junidag”. Erik Andersson håller på att nyöversätta  James Joyce ”Odysseus” till svenska och publicerar idag i DN intryck från en research-resa till Dublin. Ovanstående replikskifte är hämtat från artikeln och är ett bra svar att ha till hands när man ska summera verket.

I morgon är det den stora litteraturdagen. James Joyces fantastiska roman Ulysseus (Odysseus på svenska) utspelar sig under en enda dag i Dublin, den 16 juni 1904. Bloomsday som den kallas efter en av huvudkaraktärerna Leopold Bloom firas över hela världen. Fast allra mest i Dublin naturligtvis. Men även i Kalmar så är vi några som dricker en pint Guinness (eller två) till bokens ära.

Ulysseus har rykte om sig att vara svår, men i små etapper är det ett spännande läsprojekt. Allra bäst tycker jag det går om man parallelläser böcker om James Joyce. Olof Lagercrantz handbok ”Om James Joyces Odysseus” var en av de böcker som inspirerade mig till att börja läsa Joyce. En annan var Brenda Maddox biografi över James Joyces hustru Nora. Den boken heter kort och gott  ”Nora”.

Även i år har jag missat att ta ledigt den 16 juni fast jag lovar mig själv detta varje år. Men två gånger; 2001 och 2004 har jag lyckats pricka in Dublinresor för att på rätt plats känna litteraturens vingslag och på rätt ställe inse att om jag är knäpp så delar jag galenskapet med tio-tusentals andra.

Just nu finns inte romanen att köpa ny på svenska, men den går att hitta på antikvariat. Bäst tycker jag förlaget Albatross utgåva från1991 är.  Kommer man över den så rekommenderar jag att man börjar läsa översättaren Thomas Warburtons  efterskrift på sidan 773. Sedan kan man njuta av Artur Lundkvists fantastiska presentation av romanen på omslagets baksida:

Odysseus är lik ett mausoleum över en hel kultur, en förstenad formation som på en gång liknar en stad och en vindlande snäcka, en labyrint som ekar av årtusendens liv. Detta verk vilar alltigenom på mångtydig, antitetisk motsättning, på självmotsägelse och självupphävelse. Det är genomvävt av den subtilaste mening och ändå egendomligt meningslöst. Det är uppfyllt av ett slags levande död: ett atomernas oförstörbara liv bortom den kosmiska upplösningen.

Och nu är du redo för kapitel 1:

Högtidligt trädde den satte Buck Mulligan fram från det översta trappsteget, bärandes en skål med lödder på vilken en spegel och rakkniv låg…..

 

 

 

Juni är nog sommarens ljuvligaste månad. Full av skirhet och förhoppning.  Jag tycker Harry Martinsson formulerar det bäst av alla i sin dikt om juninatten:

Juninatten

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Har rensat i mina bokhyllor och har två fulla kassar med böcker som jag förmodligen aldrig mer kommer öppna. Inför vår flyttning så är det läge att glesa ur hyllorna. Men var gör man av gamla böcker? Jag ringer förhoppningsfullt till Stadsmissionen och frågar om de vill ha böckerna. ”Helst inte. Vi har redan alldeles för många och de har ingen större omsättning.” Den rätt fräscha tjock-TV:n tackade man också artigt nej till. Möjligen kunde de hämta ett köksbord i furu. ”Men furu säljer dåligt”.

Vad ska jag göra med de stackars böckerna? Ska jag placera ut dem på offentliga platser har jag full sysselsättning de närmaste veckorna och förmodligen blir de flesta bortstädade.

Återstår tippen. Hemska tanke att de ska eldas upp. Boken ”Fahrenheit 451” dyker upp i tankarna och bilder från Tyskland på 30-talet fladdrar förbi. Minns på 70-talet när min far var kulturnämndens ordförande och bibliotekspersonalen hade gallrat i hyllorna. Någon hade berättat för pressen att ett viktigt kulturarv inköpt för skattebetalarnas pengar skulle kastas! Insändarstorm följde till försvar för dessa stackars slitna böcker som inte varit utlånade på åratal coh vars innehåll passerat bäst-före datum för länge sedan. När stormen bedarrat körde pappa i smyg iväg böckerna i neutrala sopsäckar till tippen och bad personalen gräva ner säckarna diskret.

Nu är bokgallring rutin på biblioteken och väcker knappast indignation längre. Alltså får jag inte heller vara sentimental. Får se mina gamla pocketdeckare och 70-tals romaner som en del av kretsloppet och göra en miljöinsats genom detta bidrag till förnyelsebar bränsle till fjärrvärmeverket.

En del böcker vill man gärna läsa om, andra är faktiskt roligare att läsa om.  Ursäkta vitsen; kunde inte motstå.

Idag läste jag om Olof Lagercrantz dagbok från 1954. En tunn självbiografisk skrift full av vemod och vackra tankar. Det är en läsupplevelse som dröjer kvar i tankarna länge. 

Men nu är det lördagkväll och dags för lite lättsammare läsning. Nya sajten www.boktipset.se är då en lämplig start. Här kan man läsa om böcker.  Det är väldigt trevligt också.

Men imorgon ska det bli ännu en omläsning. En lättsam sådan. Ingen vår utan den härliga barnboken ”Den hemliga trädgården” av Frances Hodgson Burnett.  En klassiker om naturens och trädgårdars läkande kraft.  Visst blir ni frestade av baksidestexten:

”Den hemliga trädgården” är berättelsen om två ensamma, hämmade och skygga ungdomar, Mary och Colin. Om hur de i sin övergivenhet finner tröst hos varandra. Om den sedan länge stängda och förvuxna trädgårde som blir deras gemensamma hemlighet. Om det goda och glada naturbarnet Dickon, som hjälper dem att iståndsätta den förfallna anläggningen. Och om hur vänskapen och arbetsgemenskapen återger dem hälsa och livslust och får glädjen att blomma i kapp med trädgården”.

Sentimentalt, klassromantiskt och sockersött, men ändå svår att inte charmas av.  Finns säkert att köpa på ett antikvariat. Rekommenderas till det litterära husapoteket.

”Denna dagen ett liv”. Ända sedan jag var på Joyce-föredraget häromdagen har den meningen malt i bakhuvudet. Den passade på något sätt med ”Ulysses” som odödliggjort en enda dag; den 16 juni 1904. Men varifrån kom citatet?

Plötsligt minns jag: Farbror Melker i Saltkråkan! Även han kunde se en vanlig dag som ett smycke. Och härmed överlämnar jag till litteraturforskningen att finna ytterligare samband mellan Astrid Lindgren och James Joyce.

I anslutning till Världsbokdagen var Kalmar Stadsbibliotek alerta och bjöd på ett antal  spännande föreläsningar. Och vem skulle tro att 15 personer skulle komma en onsdageftermiddag klockan 3. Men vi var så många entusiaster som lyssnade på när Karen Schwartz, ung amerikanska som numera är bosatt i Sverige, berättade om sin kärlek till Joyces författarskap.

Varför ska man läsa romanen Ulysses som är en 800 sidor lång skildring av händelser i några människors liv i Dublin den 16 juni 1904?  ”Den har fått mig att uppskatta varje dag i mitt liv” sammanfattade Karen Schwartz värdet av boken. Och vi som satt där kände att så kan det vara. Ulysses är rankad som en av världens viktigaste romaner och den är krävande, men inte omöjlig, att läsa. Men efter läsningen har man fått ett perspektiv på sitt liv.  Alla våra levnadsdagar romaner med oss själva i huvudrollen.

Men Joyces sista romanverk, Finnikan Wake, hade inte Karen Schwartz heller läst. ”Vi har inte så lång tid på oss på jorden” för att kämpa med något nästan obegripigt menade hon. Det kändes trösterik. Jag ägnar nog hellre några sommardagar åt omläsning av Ulysses.

Det är rått och kyligt på hallandsslätten idag. Men på åkern syns de första stararna och viporna.  Verkligt härliga vårteckan. Förmedlar därför en dikt om vårstämning av Albert Ulrik Båtth.