I morgon är det den stora litteraturdagen. James Joyces fantastiska roman Ulysseus (Odysseus på svenska) utspelar sig under en enda dag i Dublin, den 16 juni 1904. Bloomsday som den kallas efter en av huvudkaraktärerna Leopold Bloom firas över hela världen. Fast allra mest i Dublin naturligtvis. Men även i Kalmar så är vi några som dricker en pint Guinness (eller två) till bokens ära.
Ulysseus har rykte om sig att vara svår, men i små etapper är det ett spännande läsprojekt. Allra bäst tycker jag det går om man parallelläser böcker om James Joyce. Olof Lagercrantz handbok ”Om James Joyces Odysseus” var en av de böcker som inspirerade mig till att börja läsa Joyce. En annan var Brenda Maddox biografi över James Joyces hustru Nora. Den boken heter kort och gott ”Nora”.
Även i år har jag missat att ta ledigt den 16 juni fast jag lovar mig själv detta varje år. Men två gånger; 2001 och 2004 har jag lyckats pricka in Dublinresor för att på rätt plats känna litteraturens vingslag och på rätt ställe inse att om jag är knäpp så delar jag galenskapet med tio-tusentals andra.
Just nu finns inte romanen att köpa ny på svenska, men den går att hitta på antikvariat. Bäst tycker jag förlaget Albatross utgåva från1991 är. Kommer man över den så rekommenderar jag att man börjar läsa översättaren Thomas Warburtons efterskrift på sidan 773. Sedan kan man njuta av Artur Lundkvists fantastiska presentation av romanen på omslagets baksida:
Odysseus är lik ett mausoleum över en hel kultur, en förstenad formation som på en gång liknar en stad och en vindlande snäcka, en labyrint som ekar av årtusendens liv. Detta verk vilar alltigenom på mångtydig, antitetisk motsättning, på självmotsägelse och självupphävelse. Det är genomvävt av den subtilaste mening och ändå egendomligt meningslöst. Det är uppfyllt av ett slags levande död: ett atomernas oförstörbara liv bortom den kosmiska upplösningen.
Och nu är du redo för kapitel 1:
Högtidligt trädde den satte Buck Mulligan fram från det översta trappsteget, bärandes en skål med lödder på vilken en spegel och rakkniv låg…..
Pingback: Sinnesfrid « Bodils blogg